Internet och rollspel
Hej och hå, här var det ös. Har precis slutfört 700m kryckrace. Man blir svettig, även om det går långsamt. Men säkert nyttigt.
Igår tokdog internet vid fyratiden, abrupt kapande alla diskussioner. Mycket oartigt av det. Grabbarna kom i samma veva så jag fick inte tid att undersöka närmre, och sen blev det mat, socialiserande - och så rollspel såklart. Det var verkligen efterlängtat - att få göra något som jag gjorde "före kraschen", något som INTE handlar om mitt ben. Väldigt mycket jag gör handlar annars om benet, om begränsningar eller om hur jag mår. Det är skönt att bara få vara.
Som när jag fick sitta i en timme och ge goda råd åt en vän, precis som innan. Flera har sagt till mig, halvvägs in i sina berättelser - "men förlåååt, här sitter jag och ojar mig, du som har det mycket värre."
Meh!
Andras elände och problem blir väl inte mindre för att jag har benet i paket? Det kan rentav vara ganska skönt att få fokusera på något annat än mitt ben (som numera är i exil från min kropp, jag har dragit in de diplomatiska rättigheterna och ett kallt krig pågår. jag tycker att benet borde samarbeta och vara helt, det tycker inte benet).
Nå, rollspelandet gick bra, om än med ett lite abrupt slut redan vid tolvtiden. Å andra sidan var man rätt trött när allt väl var undanpackat så vem vet, det kanske var lika bra det. Kul var det i alla fall - det var nästan som vanligt (förutom att jag satt i min stora fåtölj med benet upp och andra fick springa och hämta grejor åt mig).
Och idag startade jag om kabelmodemet och vips hade jag internet igen. TaDAA! Och sen har jag hunnit med besök i kyrkan också minsann, och därefter då kryckorna hela vägen hem för träningens skull. Det känns som en bra start på HM Konungens födelsedag.
Igår tokdog internet vid fyratiden, abrupt kapande alla diskussioner. Mycket oartigt av det. Grabbarna kom i samma veva så jag fick inte tid att undersöka närmre, och sen blev det mat, socialiserande - och så rollspel såklart. Det var verkligen efterlängtat - att få göra något som jag gjorde "före kraschen", något som INTE handlar om mitt ben. Väldigt mycket jag gör handlar annars om benet, om begränsningar eller om hur jag mår. Det är skönt att bara få vara.
Som när jag fick sitta i en timme och ge goda råd åt en vän, precis som innan. Flera har sagt till mig, halvvägs in i sina berättelser - "men förlåååt, här sitter jag och ojar mig, du som har det mycket värre."
Meh!
Andras elände och problem blir väl inte mindre för att jag har benet i paket? Det kan rentav vara ganska skönt att få fokusera på något annat än mitt ben (som numera är i exil från min kropp, jag har dragit in de diplomatiska rättigheterna och ett kallt krig pågår. jag tycker att benet borde samarbeta och vara helt, det tycker inte benet).
Nå, rollspelandet gick bra, om än med ett lite abrupt slut redan vid tolvtiden. Å andra sidan var man rätt trött när allt väl var undanpackat så vem vet, det kanske var lika bra det. Kul var det i alla fall - det var nästan som vanligt (förutom att jag satt i min stora fåtölj med benet upp och andra fick springa och hämta grejor åt mig).
Och idag startade jag om kabelmodemet och vips hade jag internet igen. TaDAA! Och sen har jag hunnit med besök i kyrkan också minsann, och därefter då kryckorna hela vägen hem för träningens skull. Det känns som en bra start på HM Konungens födelsedag.
Fredag i vårsolen
Så kom man då iväg till Åke Iwar, katastrofpsykolog idag. Jag fick efter mycket om och men från försäkringsbolaget lov att ta mig dit på enklast möjliga sätt (jag vet inte hur de tänkt annars, muppar), och Åke satt i ett litet kontor i Lund nära Elverket, tvärs över gatan från där jag själv jobbat en gång i tiden, på Labs2.
Han var en lugn och sansad person som man genast fick förtroende för. Det var inte svårt att börja berätta, men vissa detaljer fick som vanligt minnen att komma tillbaka, naturligtvis, men det var ju också meningen. Det blev mycket av en sammanfattning av allting som hänt ,men det kändes i vilket fall mycket bra, kompetensen var total, precis som alla sagt.
Efteråt stannade jag till med mina kryckor på Gräddhyllan och åt en lunch med bakad potatis och drack en polkagrismilkshake. Det kändes nästan som om jag inte var skadad alls.
Och alldeles nyss stegade Lova in med lite mer cola, och imorgon ska jag få spela rollspel. Ute är det en härlig vårkväll om än lite kylig, och på TV är det Maverick. It works.
Han var en lugn och sansad person som man genast fick förtroende för. Det var inte svårt att börja berätta, men vissa detaljer fick som vanligt minnen att komma tillbaka, naturligtvis, men det var ju också meningen. Det blev mycket av en sammanfattning av allting som hänt ,men det kändes i vilket fall mycket bra, kompetensen var total, precis som alla sagt.
Efteråt stannade jag till med mina kryckor på Gräddhyllan och åt en lunch med bakad potatis och drack en polkagrismilkshake. Det kändes nästan som om jag inte var skadad alls.
Och alldeles nyss stegade Lova in med lite mer cola, och imorgon ska jag få spela rollspel. Ute är det en härlig vårkväll om än lite kylig, och på TV är det Maverick. It works.
Det SKA gå, så enkelt är det.
SJ
Nu är jag äntligen hemma igen. Det var ett mindre äventyr att ta sig hem. Tåget var 40 minuter försenat till att börja med och stackars Jennie åkte på en p-bot för att hon ville vara snäll och vänta. Kul.
Tåget var proppfullt eftersom det samlat upp försenade resenärer överallt. Det gick inte att sitta där jag hoppats, fullt med folk och en plats funkade inte eftersom jag var tvungen att ha benet uppe. Jag fick hjälp av snäll och attraktiv konduktörska till förstaklassavdelningen där jag fick sitta istället. Tack, Rakel.
Resten av resan gick bra, förutom att tåget inte gick ända fram utan stannade i Lund. Eh? Hallå?!
Som tur var kunde jag styra om min hämtande vän som snällt körde till Lund och hämtade mig. Skönt att åka småvägarna tillbaka också, och sen fick vi i oss lite burgare. Nu är jag hemma igen. På ett sätt känns det bra... på ett annat känns det lite skumt. Man har vant sig vid en jollrande liten en.
Men det kommer bli bra, jag är LITE mer rörlig nu i alla fall, det är inte förenat med toksmärtor att röra sig från en plats till en annan och det är rätt skönt.
Tåget var proppfullt eftersom det samlat upp försenade resenärer överallt. Det gick inte att sitta där jag hoppats, fullt med folk och en plats funkade inte eftersom jag var tvungen att ha benet uppe. Jag fick hjälp av snäll och attraktiv konduktörska till förstaklassavdelningen där jag fick sitta istället. Tack, Rakel.
Resten av resan gick bra, förutom att tåget inte gick ända fram utan stannade i Lund. Eh? Hallå?!
Som tur var kunde jag styra om min hämtande vän som snällt körde till Lund och hämtade mig. Skönt att åka småvägarna tillbaka också, och sen fick vi i oss lite burgare. Nu är jag hemma igen. På ett sätt känns det bra... på ett annat känns det lite skumt. Man har vant sig vid en jollrande liten en.
Men det kommer bli bra, jag är LITE mer rörlig nu i alla fall, det är inte förenat med toksmärtor att röra sig från en plats till en annan och det är rätt skönt.
Sista dagen i Småland
Idag blir det resa av igen, försök att ta sig hemåt. Det är alltid lite bökigt, men tack vare hämtande vänner kommer det nog bli lätt att komma fram, och tack vare Jennie kommer jag iväg. Så det ska nog gå, även om man inte sitter optimalt ens i X2000.
Vet ni vad det mest irriterande är? Att fixa med mat. Mikromat i all ära, men man tröttnar väldigt snabbt, och portionerna är små (förmodligen för att de är så onyttiga att det är enda sättet att få normal halter av fett och socker - och för att det blir billigare så). Köket är inte byggt för att man ska vara i sitt-höjd, så det är problem att göra saker där.
För att inte tala om att handla. Jag lär ringa någon av er ganska snart för att be om assistans med den saken, för inte hoppar jag iväg till nåt Hemköp här inte. Nåja, dit skulle jag väl möjligen, möjligen ta mig med lite lagom mängder smärtstillande. Men hoppa hem med tre-fyra kassar? Hurdå? Nej, det fungerar inte. Och om jag minns rätt rensade jag kylen så gott det gick innan jag åkte. Nåja, det löser sig säkert inom kort,
Imorgon blir det dags för att träffa katastrofpsykologen, på lördag får jag träffa the boyz, och sen är det vanlig hederlig vänt-lunk igen. Många som vill träffa mig - det gillar vi. Sällskap är trevligt, även om jag inte är lika social och studsande som vanligt. Men bara det att ha någon där, att krama på och prata med och som finns till i närheten, det räcker riktigt långt.
Nå, dags att packa ner datorn. Ta hand om er därute!
Vet ni vad det mest irriterande är? Att fixa med mat. Mikromat i all ära, men man tröttnar väldigt snabbt, och portionerna är små (förmodligen för att de är så onyttiga att det är enda sättet att få normal halter av fett och socker - och för att det blir billigare så). Köket är inte byggt för att man ska vara i sitt-höjd, så det är problem att göra saker där.
För att inte tala om att handla. Jag lär ringa någon av er ganska snart för att be om assistans med den saken, för inte hoppar jag iväg till nåt Hemköp här inte. Nåja, dit skulle jag väl möjligen, möjligen ta mig med lite lagom mängder smärtstillande. Men hoppa hem med tre-fyra kassar? Hurdå? Nej, det fungerar inte. Och om jag minns rätt rensade jag kylen så gott det gick innan jag åkte. Nåja, det löser sig säkert inom kort,
Imorgon blir det dags för att träffa katastrofpsykologen, på lördag får jag träffa the boyz, och sen är det vanlig hederlig vänt-lunk igen. Många som vill träffa mig - det gillar vi. Sällskap är trevligt, även om jag inte är lika social och studsande som vanligt. Men bara det att ha någon där, att krama på och prata med och som finns till i närheten, det räcker riktigt långt.
Nå, dags att packa ner datorn. Ta hand om er därute!
Försäkrad
Idag har varit en bra dag, trots att jag vaknade tidigt. Fick bra besked från min bokföringstant och deklarationen har fått anstånd så jag behöver inte tänka på den ett tag.
Dessutom har jag äntligen fått en handläggare på försäkringsbolaget så nu kan ersättning för glasögon och annat komma in. Nackdelen är att jag har trafikförsäkring, hemförsäkring, olycksfallsförsäkring (2st) och samtliga har naturligtvis olika handläggare... tror ni det blir rörigt?
Men strunt samma, det löser sig, nu har jag i alla fall någon att kontakta och mamman min är på dem som en terrier och ser till att allting sköts ordentligt. Bra jobbat, morsan!
Ananrs har jag tagit det lugnt, pga strulande knä och rätt rejält med smärta, men lyckades ändå följa med Jennie och Oliver på Babysången. Ett rum fullt med mammor och små bebisar som sjöng, det var lite småmysigt (jajajaJA, jag är en mjukis, så stäm mig då!)
Annars har det varit vila och lugn och ro, och blir nog bara det framöver ikväll också. Inte energi för mer. Men har hjälpt Fabel med en grej idag, är mycket nöjd med dagen faktiskt. Känns skönt att göra lite nytta.
Var rädda om varandra därute!
Dessutom har jag äntligen fått en handläggare på försäkringsbolaget så nu kan ersättning för glasögon och annat komma in. Nackdelen är att jag har trafikförsäkring, hemförsäkring, olycksfallsförsäkring (2st) och samtliga har naturligtvis olika handläggare... tror ni det blir rörigt?
Men strunt samma, det löser sig, nu har jag i alla fall någon att kontakta och mamman min är på dem som en terrier och ser till att allting sköts ordentligt. Bra jobbat, morsan!
Ananrs har jag tagit det lugnt, pga strulande knä och rätt rejält med smärta, men lyckades ändå följa med Jennie och Oliver på Babysången. Ett rum fullt med mammor och små bebisar som sjöng, det var lite småmysigt (jajajaJA, jag är en mjukis, så stäm mig då!)
Annars har det varit vila och lugn och ro, och blir nog bara det framöver ikväll också. Inte energi för mer. Men har hjälpt Fabel med en grej idag, är mycket nöjd med dagen faktiskt. Känns skönt att göra lite nytta.
Var rädda om varandra därute!
tidig morgon
Det blev en tidig morgon idag, jag har varit vaken sedan fem då benet började klia. Men man kan ju inte ha tur varje dag. Tre och en halv grad ute, det är inte mänskligt. Jag trodde våren var på väg.
Idag blir nog därför en långsam dag. Fick pratat i telefon en sväng igår kväll med en vän, ett trevligt sätt att avsluta dagen, även om jag var lite dåsig på slutet.
Funderingarna finns ändå där, med allt som måste fixas. Det är deklarationsdags och även om jag skickat iväg det till min bokföringstant så finns det säkert saker som måste avhandlas - för att inte tala om att mitt AB måste få organiserat såväl papper från bolagsstämma, samt bokföring, revision, momsinbetalning och annat. Sånt ser man inte fram emot, men det måste göras och förhoppningsvis kan jag få lite ordentlig hjälp, ska byta till annan leverantör för det nya bolaget istället.
Ja, små praktiska tankar, men skatteverket kan ju verkligen få en att ligga sömnlös om nätterna, i alla fall när man varit egenföretagare. Som egenföretagare får man nämligen varken bli sjuk eller skadad i trafikolyckor, ity företag är juridiska personer, inte fysiska. Och juridiska personer blir aldrig sjuka.
Märkligt att sådant upptar tankarna och inte tankar på olyckan, på känslor och tankar kring kraschen, men det ingår väl i paketet, att det praktiska kommer först, och först därefter det andra.
Benet värker idag, och det har börjat klia på operationssåret, som ligger på vänster sida om vänsterknäet, ungefär 20-30cm långt. Det är bra att det läker. Inre ledbandet är också bråkigt. Det är det som är minst skadat, men det är också det jag använder när jag ska flytta benen i sängen och därför är det lite grinigt där.
Och FY vad trött jag är. Det här är inte min tid, jag sover helst till halv nio i alla fall.
Idag blir nog därför en långsam dag. Fick pratat i telefon en sväng igår kväll med en vän, ett trevligt sätt att avsluta dagen, även om jag var lite dåsig på slutet.
Funderingarna finns ändå där, med allt som måste fixas. Det är deklarationsdags och även om jag skickat iväg det till min bokföringstant så finns det säkert saker som måste avhandlas - för att inte tala om att mitt AB måste få organiserat såväl papper från bolagsstämma, samt bokföring, revision, momsinbetalning och annat. Sånt ser man inte fram emot, men det måste göras och förhoppningsvis kan jag få lite ordentlig hjälp, ska byta till annan leverantör för det nya bolaget istället.
Ja, små praktiska tankar, men skatteverket kan ju verkligen få en att ligga sömnlös om nätterna, i alla fall när man varit egenföretagare. Som egenföretagare får man nämligen varken bli sjuk eller skadad i trafikolyckor, ity företag är juridiska personer, inte fysiska. Och juridiska personer blir aldrig sjuka.
Märkligt att sådant upptar tankarna och inte tankar på olyckan, på känslor och tankar kring kraschen, men det ingår väl i paketet, att det praktiska kommer först, och först därefter det andra.
Benet värker idag, och det har börjat klia på operationssåret, som ligger på vänster sida om vänsterknäet, ungefär 20-30cm långt. Det är bra att det läker. Inre ledbandet är också bråkigt. Det är det som är minst skadat, men det är också det jag använder när jag ska flytta benen i sängen och därför är det lite grinigt där.
Och FY vad trött jag är. Det här är inte min tid, jag sover helst till halv nio i alla fall.
mat?
En av de mest frustrerande sakerna är maten. Nu när jag är här har jag allting förberett, jag behöver inte på något sätt oroa mig. Men det är frustrerande att inte själv kunna laga mat, välja vad man vill ha och förbereda det. Med noll i förflyttning och bara en hand eftersom den andra vilar på kryckan, blir det ganska svårt. Jag kan släppa båda kryckorna, men har då inte särskilt mycket stabilitet för att lyfta saker.
Idag har jag fått en fin komplimang av en vän. Jag hoppas mina råd kommer till pass och att de kan förändra något litet.
Vi är alla änglar för varandra i livet.
Och så har jag skrivit om tid och tankar i min privata dagbok, men det är lite för stort och omfattande för att ta plats här, så jag nöjer mig med slutklämmen:
Idag har jag fått en fin komplimang av en vän. Jag hoppas mina råd kommer till pass och att de kan förändra något litet.
Vi är alla änglar för varandra i livet.
Och så har jag skrivit om tid och tankar i min privata dagbok, men det är lite för stort och omfattande för att ta plats här, så jag nöjer mig med slutklämmen:
Vad är det egentligen jag kommer minnas på dödsbädden när jag är gammal? Är det verkligen en kronologisk historia jag kommer dra, från den dag jag föddes till den dag jag gick i pension? Jag tvivlar. Jag tror att berättelsen snarare kommer hoppa fram och tillbaka mellan många olika händelser vid olika fysiska tidpunkter, baserade snarare på hur mycket kärlek jag gav och fick vid dessa tillfällen. Studenten, ett eventuellt giftermål, barn (om det kommer några någon gång), och naturligtvis den här kraschen och allt som omgärdat den.
En del händelser kommer aldrig att blekna ur minnet. Och en del händelser minns vi för evigt.
Livet är nu. I varje enskild sekund.
vardagen i eksjö
Jag såg ett hus jag skulle kunna tänka mig bo i. Det ligger strax utanför Eksjö, men med lokaltågsförbindelse till Nässjö så att man kan ta sig till världen. Tre timmar från Malmö, tre timmar från Stockholm. 300 kvadratmeter för 150.000, det får man inte ens en etta för i Malmö.
Men vi får se, jag har inte tagit några beslut, så ni som vill ha kvar mig i Malmö behöver inte oroa er, det är bara lösa tankar.
Idag har jag lekt med Oliver, och sovit ut ordentligt. Tio timmars sömn, det måste vara månader sedan jag fick sova så länge. Och så har jag pratat med min chef, ett bra och produktivt samtal, som kändes betryggande inför framtiden.
Det är en mulen, molnig dag, så jag och Jennie sitter istället och planerar hur vi ska ta över världen. Och jag har ytterligare några dagar kvar på rehab här innan jag ska hem igen och försöka återgå till någon slags vardag, trots badbräda, specialtoastol och bristande ork.
Men jag saknar en del av mina vänner, ska bli skönt att komma hem så jag får träffa några av dem. Tur att det finns internet, så man inte är helt avskuren. En av världens absolut främsta uppfinningar, utan tvekan.
Var rädda om varandra, glöm inte bort nuet. Framtiden och det förgångna i all ära, men det är NU vi lever, i varje enskild sekund.
Men vi får se, jag har inte tagit några beslut, så ni som vill ha kvar mig i Malmö behöver inte oroa er, det är bara lösa tankar.
Idag har jag lekt med Oliver, och sovit ut ordentligt. Tio timmars sömn, det måste vara månader sedan jag fick sova så länge. Och så har jag pratat med min chef, ett bra och produktivt samtal, som kändes betryggande inför framtiden.
Det är en mulen, molnig dag, så jag och Jennie sitter istället och planerar hur vi ska ta över världen. Och jag har ytterligare några dagar kvar på rehab här innan jag ska hem igen och försöka återgå till någon slags vardag, trots badbräda, specialtoastol och bristande ork.
Men jag saknar en del av mina vänner, ska bli skönt att komma hem så jag får träffa några av dem. Tur att det finns internet, så man inte är helt avskuren. En av världens absolut främsta uppfinningar, utan tvekan.
Var rädda om varandra, glöm inte bort nuet. Framtiden och det förgångna i all ära, men det är NU vi lever, i varje enskild sekund.
Igår var vi ute vid stallet och njöt av en härlig vårkväll med L...
Igår var vi ute vid stallet och njöt av en härlig vårkväll med Lettir och de andra.
Historier från förr
Jag fick höra en härlig historia igår om hur mamma och pappa träffades. Det var en bilolycka då också. Så märkligt att jag inte på alla dessa år har hört den förut. Han blev strandsatt i Danmark och mamma var med och hämtade honom, och så träffades de.
En helt annan bilolycka, 36 år senare, sitter jag här med knäet i paket. Har ont i inre ledbandet idag. Jag skulle vilja visa er bilder på de fina islandshästarna vi hälsade på igår, ute i stallet, men jag vet inte riktigt hur man för över en mobiltelefonbild till bloggen. I så fall uppdaterar jag senare med den bilden.
Söndag idag och Benny ska åka ner till Malmö. Resten av veckan är det jag Jennie och lille Oliver som ska hålla fortet mot invasion. Men det kommer gå bra det också.
Min mentala styrka återvänder sakta men säkert, det är där läkningen sker just nu känns det som. Benet har tillfällig paus, det känns i alla fall inte bättre idag än igår, eller förrgår. Däremot känner jag mig mentalt starkare, lite grann. Även det är en process.
Jag blir mer och mer övertygad om "de två systemen", att vi har ett fysiskt system i kroppen och ett psykiskt, och att dessa två agerar i harmoni. Som att jag fick flashbacks när jag satte ner benet, för hjärnan blev påmind om olyckan och reagerade psykiskt. Och om man kan påverka ett av systemen så påverkas det andra. Men det psykiska styr våra upplevelser av saker och ting, det fysiska är behållaren.
Som en tillbringare med vatten ungefär. Vattnet får smak av tillbringaren och kan rinna ut om behållaren läcker, men det är fortfarande vätskan vi dricker, inte tillbringaren. Det innebär att hur vi mår, inåt sett, är definierande för hur vi mår fysiskt. Stress orsakar huvudvärk, magont, oregelbundna tarmar och så vidare.
Hmm, ja, bara ett frö av en tanke, men den kommer säkert utvecklas med tiden. Sensmoralen är väl att om vi kan må bra och hitta harmonin, så blir det lättare att läka även fysiska skador. Så mycket kärlek och omtanke jag fått så borde jag med andra ord vara frisk på nolltid.
En helt annan bilolycka, 36 år senare, sitter jag här med knäet i paket. Har ont i inre ledbandet idag. Jag skulle vilja visa er bilder på de fina islandshästarna vi hälsade på igår, ute i stallet, men jag vet inte riktigt hur man för över en mobiltelefonbild till bloggen. I så fall uppdaterar jag senare med den bilden.
Söndag idag och Benny ska åka ner till Malmö. Resten av veckan är det jag Jennie och lille Oliver som ska hålla fortet mot invasion. Men det kommer gå bra det också.
Min mentala styrka återvänder sakta men säkert, det är där läkningen sker just nu känns det som. Benet har tillfällig paus, det känns i alla fall inte bättre idag än igår, eller förrgår. Däremot känner jag mig mentalt starkare, lite grann. Även det är en process.
Jag blir mer och mer övertygad om "de två systemen", att vi har ett fysiskt system i kroppen och ett psykiskt, och att dessa två agerar i harmoni. Som att jag fick flashbacks när jag satte ner benet, för hjärnan blev påmind om olyckan och reagerade psykiskt. Och om man kan påverka ett av systemen så påverkas det andra. Men det psykiska styr våra upplevelser av saker och ting, det fysiska är behållaren.
Som en tillbringare med vatten ungefär. Vattnet får smak av tillbringaren och kan rinna ut om behållaren läcker, men det är fortfarande vätskan vi dricker, inte tillbringaren. Det innebär att hur vi mår, inåt sett, är definierande för hur vi mår fysiskt. Stress orsakar huvudvärk, magont, oregelbundna tarmar och så vidare.
Hmm, ja, bara ett frö av en tanke, men den kommer säkert utvecklas med tiden. Sensmoralen är väl att om vi kan må bra och hitta harmonin, så blir det lättare att läka även fysiska skador. Så mycket kärlek och omtanke jag fått så borde jag med andra ord vara frisk på nolltid.
Återhämtning och tankar
Nu börjar lugnet sätta sig lite grann. Vaknade igår med ganska stora smärtor, men satt ute en stund i solen och njöt, vilket fungerade bra. Att ha lille Oliver i famnen och njuta av vind och värme var precis vad jag behövde.
Ungefär sådär såg det ut. Han är fin, även när han kräks lite för mycket. Tack och lov har jag klarat mig.
Jag har börjat få igång tankarna lite, kunnat analysera, fundera och undra. Det är nyttigt såklart, men också ganska svårt. Egentligen är det inte så svårt att paketera - jag hade otur, sladdade, och klarade mig undan. Samtidigt är det inte så enkelt. Det finns inbäddade minnen från kraschen som lever kvar och som gör att jag blir otroligt känslig för små förändringar. Det kan räcka med en bild på en bil som kraschar eller en person som faller.
Och framförallt kommer tankarna - vad innebär det här för mitt liv. Min chef har mailat med alla sina sympatier, men givetvis är det lite oroligt där också, nu när jag är borta på lite mer obestämd tid. Eventuellt kommer de att behöva ta in någon annan under en period, de kan ju inte stå helt utan resurser.
Men nu sitter jag här, något varm i knäet av laptopen och funderar på om jag kan få ner tankar i dagsljus. Oftast kommer allting när det mörknar, när funderingarna kommer igång. Jag tror å andra sidan att allting ordnar sig till det bästa i slutändan. Det måste helt enkelt finnas en mening med det här, något jag ska lära mig av den här händelsen och vad den innebär. En tilltro till livet och en tilltro till att jag ska göra det jag helst av allt VILL göra, och ingenting annat.
Det gäller bara att hitta balansen mellan vila, rehab, tankar, bearbetning och kreativitet. Det är inte alltid så lätt. Ena sekunden kan jag känna mig ganska nöjd med saker och ting, trots benet. Nästa kan jag vara uppgiven, nästa kan jag vara helt avslagen och inte orka nånting alls.
Ikväll blir det grilla av och besök ute hos islandshästarna. Det ÄR verkligen rehab, det här :)
Ta hand om er allihop, och ni som kör, kör försiktigt.
Ungefär sådär såg det ut. Han är fin, även när han kräks lite för mycket. Tack och lov har jag klarat mig.
Jag har börjat få igång tankarna lite, kunnat analysera, fundera och undra. Det är nyttigt såklart, men också ganska svårt. Egentligen är det inte så svårt att paketera - jag hade otur, sladdade, och klarade mig undan. Samtidigt är det inte så enkelt. Det finns inbäddade minnen från kraschen som lever kvar och som gör att jag blir otroligt känslig för små förändringar. Det kan räcka med en bild på en bil som kraschar eller en person som faller.
Och framförallt kommer tankarna - vad innebär det här för mitt liv. Min chef har mailat med alla sina sympatier, men givetvis är det lite oroligt där också, nu när jag är borta på lite mer obestämd tid. Eventuellt kommer de att behöva ta in någon annan under en period, de kan ju inte stå helt utan resurser.
Men nu sitter jag här, något varm i knäet av laptopen och funderar på om jag kan få ner tankar i dagsljus. Oftast kommer allting när det mörknar, när funderingarna kommer igång. Jag tror å andra sidan att allting ordnar sig till det bästa i slutändan. Det måste helt enkelt finnas en mening med det här, något jag ska lära mig av den här händelsen och vad den innebär. En tilltro till livet och en tilltro till att jag ska göra det jag helst av allt VILL göra, och ingenting annat.
Det gäller bara att hitta balansen mellan vila, rehab, tankar, bearbetning och kreativitet. Det är inte alltid så lätt. Ena sekunden kan jag känna mig ganska nöjd med saker och ting, trots benet. Nästa kan jag vara uppgiven, nästa kan jag vara helt avslagen och inte orka nånting alls.
Ikväll blir det grilla av och besök ute hos islandshästarna. Det ÄR verkligen rehab, det här :)
Ta hand om er allihop, och ni som kör, kör försiktigt.
första dagen i eksjö
Det har varit skönt att vara här. Jag sov bra inatt, och har inte behövt ta lika mycket smärtstillande idag. Alldeles nyss fick jag lite barnterapi med en sjumånaders i knäet en stund. Och jag har legat och vilat på sängen, ätit god lunch och dricker lite kall cola.
Det är små saker man lär sig uppskatta. En dusch, en fågel som sjunger, ett bra besked på telefon.
Glöm inte att livet är unikt, att varje sekund räknas, och att leva i nuet. Imorgon är en helt annan dag och det kan vara försent att göra det där du verkligen vill.
Det är små saker man lär sig uppskatta. En dusch, en fågel som sjunger, ett bra besked på telefon.
Glöm inte att livet är unikt, att varje sekund räknas, och att leva i nuet. Imorgon är en helt annan dag och det kan vara försent att göra det där du verkligen vill.
framme i Eksjö
Så var jag då på min lilla "rehab" som jag kallar det, hos B&J i Eksjö. Det känns skönt att ligga i en lika stor säng som hemma, med internet och alla andra bekvämligheter nära inpå och bli omhändertagen. Det var på något sätt svårare att vara hemma och ha gäster som skulle ta hand om mig, än att åka iväg och VARA gäst. Det är något djupt rotat i mig, vikingatraditionens regler för att vara värd när det kommer folk, oavsett om man har benet i paket. Jag vet att inte Fredrik misströstade, men jag kände mig hemsk och elak när han var tvungen att laga mat till mig i mitt eget hem. Det borde ju vara jag som lagade maten och tog hand om honom.
Så här är jag nu på rehab. Resan gick ganska bra, min tränare hämtade mig på utsatt tid och körde mig till stationen med maximal omtanke. Själva resan var lugn och kort, bara två timmar, men det var svårt att få benet bekvämt och det var riktigt bökigt att hoppa längre sträckor på kryckor, jag är inte alls redo för det än märkte jag, det tog hur mycket kraft som helst och det skadade benet protesterade vilt.
Nej, långa resor får vara få, men det är skönt att vara här, ett lugnare tempo och tystare om natten. Jag hoppas jag kommer sova bra inatt.
Det var ett litet helvete att åka de tio minutrarna från Nässjö till Eksjö dock. Det var riktigt jobbigt, fastän det var helt andra förutsättningar. Natt, landsväg, torrt. Inte dag, motorväg, regn.
Pulsen ökar. Jag stirrar framför mig, och är glad att jag är utmattad, att jag inte riktigt har orken att få panik. Jag känner hur hjärtat ökar rytmen och hur hjärnan och magen börjar skrika åt mig.
FLY, FLY! DU KOMMER DÖ! DU KOMMER DÖ! DU ÄR DÖD!
Men jag är inte död. Jag sitter i en Audi, och han kör lugnt. Inte fortare än någon annan, ändå håller jag andan när han gör en omkörning. Jag känner hur världen börjar snurra och hör ljudet av plåt som möter plåt, knycklas som konservburkar.
FLY, FLY! DU ÄR DÖD!
Vi är snart framme. Vi är av den stora vägen nu. Villakvarter går bra. Vi svänger upp på uppfarten, jag kommer ur. Kvällsluften är frisk, härligt vårdoftande. Jag står pch hänger på kryckorna medan han kör in bilen i garaget, andas djupt. Då kommer tårarna, kroppen slappnar av. Gråten är automatisk, en reaktion på att ha klarat sig, på att chocken släpper.
Hjärnan säger att jag överlevt, att jag undkommit döden med en hårsmån igen - fastän det aldrig var någon fara.
Men jag är framme och nu väntar nästan tio dagars rehab, som bara kommer handla om mig och återhämtning, träning för benet och skrivande av tankar. Och samtal, många samtal.
Jag är framme. Och jag är säker. Och det var aldrig någon fara att åka bil. Egentligen.
Så här är jag nu på rehab. Resan gick ganska bra, min tränare hämtade mig på utsatt tid och körde mig till stationen med maximal omtanke. Själva resan var lugn och kort, bara två timmar, men det var svårt att få benet bekvämt och det var riktigt bökigt att hoppa längre sträckor på kryckor, jag är inte alls redo för det än märkte jag, det tog hur mycket kraft som helst och det skadade benet protesterade vilt.
Nej, långa resor får vara få, men det är skönt att vara här, ett lugnare tempo och tystare om natten. Jag hoppas jag kommer sova bra inatt.
Det var ett litet helvete att åka de tio minutrarna från Nässjö till Eksjö dock. Det var riktigt jobbigt, fastän det var helt andra förutsättningar. Natt, landsväg, torrt. Inte dag, motorväg, regn.
Pulsen ökar. Jag stirrar framför mig, och är glad att jag är utmattad, att jag inte riktigt har orken att få panik. Jag känner hur hjärtat ökar rytmen och hur hjärnan och magen börjar skrika åt mig.
FLY, FLY! DU KOMMER DÖ! DU KOMMER DÖ! DU ÄR DÖD!
Men jag är inte död. Jag sitter i en Audi, och han kör lugnt. Inte fortare än någon annan, ändå håller jag andan när han gör en omkörning. Jag känner hur världen börjar snurra och hör ljudet av plåt som möter plåt, knycklas som konservburkar.
FLY, FLY! DU ÄR DÖD!
Vi är snart framme. Vi är av den stora vägen nu. Villakvarter går bra. Vi svänger upp på uppfarten, jag kommer ur. Kvällsluften är frisk, härligt vårdoftande. Jag står pch hänger på kryckorna medan han kör in bilen i garaget, andas djupt. Då kommer tårarna, kroppen slappnar av. Gråten är automatisk, en reaktion på att ha klarat sig, på att chocken släpper.
Hjärnan säger att jag överlevt, att jag undkommit döden med en hårsmån igen - fastän det aldrig var någon fara.
Men jag är framme och nu väntar nästan tio dagars rehab, som bara kommer handla om mig och återhämtning, träning för benet och skrivande av tankar. Och samtal, många samtal.
Jag är framme. Och jag är säker. Och det var aldrig någon fara att åka bil. Egentligen.
off to rehab
Nu har jag varit på sjukhuset hos kuratorn. Det är ju ett helt äventyr bara det, med stor specialtaxi och rullstolar och bokningar en timme i förväg. Vilken organisation bara för att få mig till ett sjukhus. Men det var skönt att prata med kuratorn, även om det blev mycket praktiskt arrangerade och bara lite grann pratat om själva reaktionerna.
Hon var också glad att jag ska gå till Åke, hon hade hört mycket bra om honom.
Men det är verkligen märkligt hur snabbt jag blir trött. Att åka till sjukhuset, vara där och åka tillbaka, och jag är zonkad. Får bli lite vila nu i eftermiddag en stund innan B&J kommer för att hämta sakerna de ska ta i bilen.
Jag märker att min fot inte riktigt skjuter tillbaka blodet upp i benet, den svullnar så fort jag har den neråt, och jag fick tips om att spänna vadmusklerna vilket hjälper lite.
Men annars går det. Jag är frustrerad över att ha ont, frusterad över att jag inte är särskilt rörlig, och grinig över att jag är trött jämt - men det är mest gnäll. Jag hoppas jag ska må bättre när jag kommer hem igen från min rehab.
För er som undrar så åker jag alltså till Eksjö ikväll för en rehab på en 8-10 dagar. Bloggen kommer givetvis uppdateras ändå, jag kommer skriva lite varje dag för att få ur mig tankarna, och jag finns som vanligt på mobil och på 08-numret.
Tack, alla ni som finns där och stöttar. Det ska nog gå, det här också, även om det är märligt, mörkt och jobbigt ibland när man har ont.
Hon var också glad att jag ska gå till Åke, hon hade hört mycket bra om honom.
Men det är verkligen märkligt hur snabbt jag blir trött. Att åka till sjukhuset, vara där och åka tillbaka, och jag är zonkad. Får bli lite vila nu i eftermiddag en stund innan B&J kommer för att hämta sakerna de ska ta i bilen.
Jag märker att min fot inte riktigt skjuter tillbaka blodet upp i benet, den svullnar så fort jag har den neråt, och jag fick tips om att spänna vadmusklerna vilket hjälper lite.
Men annars går det. Jag är frustrerad över att ha ont, frusterad över att jag inte är särskilt rörlig, och grinig över att jag är trött jämt - men det är mest gnäll. Jag hoppas jag ska må bättre när jag kommer hem igen från min rehab.
För er som undrar så åker jag alltså till Eksjö ikväll för en rehab på en 8-10 dagar. Bloggen kommer givetvis uppdateras ändå, jag kommer skriva lite varje dag för att få ur mig tankarna, och jag finns som vanligt på mobil och på 08-numret.
Tack, alla ni som finns där och stöttar. Det ska nog gå, det här också, även om det är märligt, mörkt och jobbigt ibland när man har ont.
Åke
Igår hade jag öppet hus. Det var inte det lättaste, jag hade en ganska tung dag, svårt att sova och hade ont redan på förmiddagen så jag sov en stund till. Vid ett kom första gästen och vid nio på kvällen gick den sista. Det var underbart att träffa så många. Ibland var vi två, ibland tio, och mitt gips är nu fulltecknat (lista på vad som står på det kommer när det ska plockas av).
Stort tack till alla de tjugo personer som kom igår och förgyllde min dag. Det var fantastiskt trevligt att få träffa alla och få prata med er. Och stort tack till Fredrik som passade upp på mig hela helgen med allting.
Emelie - du hade rätt. Det finns mer,det märker jag när jag gräver lite i det. Det ligger en hel sjö av saker att bearbeta från kraschen som ännu inte är uppe i ljuset, men de ligger så långt ner att man inte kan ta fram dem på begäran.
Mamma ringde innan (bra jobbat mamma!), försäkringen på jobbet täcker även krisbearbetning så om jag förstått det rätt så kommer jag få hjälp av en psykolog som If har avtal med. Det visade sig att det var Åke Iwar, som jag tror jag kommer få stor hjälp av. Bara att läsa hans berättelser hjälpte. Han fick själv se sin cirkel slutas när han förlorade fru och barn i Khao Lak under tsunamin. Läs mer
Hoppas verkligen det stämmer, att jag får gå till honom, det hade varit kanon.
Jag kommer stanna i Eksjö lite kortare tid än planerat, jag kommer nog hem strax före förstamajhelgen igen. Hoppas få en tid hos Iwar på fredagen och sen kanske, kanske, kanske kunna vara med och spela på helgen med the boyz om det blir spelmöte av.
Sen är det en månad till innan jag blir av med gipset, och sen blir det till sadistsjukgymnasterna för att lära mig gå igen. Men det kommer bli bra. Till slut. Oavsett om det blir med en lätt hälta och en droppande fot, så har jag två ben och jag har livet i behåll.
Bara en sån sak...
Ta hand om er alla! Tänker på er!
Stort tack till alla de tjugo personer som kom igår och förgyllde min dag. Det var fantastiskt trevligt att få träffa alla och få prata med er. Och stort tack till Fredrik som passade upp på mig hela helgen med allting.
Emelie - du hade rätt. Det finns mer,det märker jag när jag gräver lite i det. Det ligger en hel sjö av saker att bearbeta från kraschen som ännu inte är uppe i ljuset, men de ligger så långt ner att man inte kan ta fram dem på begäran.
Mamma ringde innan (bra jobbat mamma!), försäkringen på jobbet täcker även krisbearbetning så om jag förstått det rätt så kommer jag få hjälp av en psykolog som If har avtal med. Det visade sig att det var Åke Iwar, som jag tror jag kommer få stor hjälp av. Bara att läsa hans berättelser hjälpte. Han fick själv se sin cirkel slutas när han förlorade fru och barn i Khao Lak under tsunamin. Läs mer
Hoppas verkligen det stämmer, att jag får gå till honom, det hade varit kanon.
Jag kommer stanna i Eksjö lite kortare tid än planerat, jag kommer nog hem strax före förstamajhelgen igen. Hoppas få en tid hos Iwar på fredagen och sen kanske, kanske, kanske kunna vara med och spela på helgen med the boyz om det blir spelmöte av.
Sen är det en månad till innan jag blir av med gipset, och sen blir det till sadistsjukgymnasterna för att lära mig gå igen. Men det kommer bli bra. Till slut. Oavsett om det blir med en lätt hälta och en droppande fot, så har jag två ben och jag har livet i behåll.
Bara en sån sak...
Ta hand om er alla! Tänker på er!
Ytterligare en natt
Hemtjänsten var inte här en enda gång igår kväll. De dök inte upp alls. Nu har jag ju Fredrik här, så det spelar inte så stor roll, men det är märkligt att man bara kan skita i att dyka upp. Inte för att jag inte reder mig ändå om jag måste, men det finns ju ändå ett beslut om att de ska komma två gånger på eftermiddagen/kvällen. Jag fick bara ett missat samtal och sen ringde jag upp och tanten sa att "jo, det var inget svar så jag körde vidare." Undrar om det är så de gör när Agda, 87, inte heller svarar i telefonen, att de hoppar över henne.
Nåja, som sagt, Fredrik är här och jag behöver inte så mycket hjälp, men när han väl åkt hem blir det ju lite mer viktigt att det faktiskt är någon som ser till att jag får lite hjälp med att göra vissa saker. Jag har svårt att bädda sängen till exempel, och det är helt omöjligt att laga någon mer avancerad mat än mackor eller mikromat - som måste ätas i köket, eftersom jag inte kan ta med det någonstans.
Små saker, såklart, men ändå.
Idag är det öppet hus och förhoppningsvis kommer det många förbi som inte har haft chansen att träffa mig. Vissa kom direkt i helgen när de fick höra om det, men det finns folk som jag vet tänkt mycket på mig men inte haft möjlighet att komma tidigare, och människor som har varit hos mig många gånger redan, men som gärna vill komma igen.
Jag kommer förmodligen åka iväg på rehab i Eksjö i två veckor ganska snart, någon gång på onsdag eftermiddag. Där kan jag leka med lilla Oliver Björn Lagerström, umgås med Jennie som inte bara är mamma och hemma, utan även sjuksköterska, och så får jag träffa Benny när han är hemma. Det är bara fyra trappsteg till att komma till den magiska platsen UTOMHUS.
Jag kommer finnas på mobil och mitt 08-nummer (när jag är vid datorn).
På tal om mobil så fick jag tillbaka min mobil igår, den som Emelie hämtat (tack vännen *kram*) hos polisen. Den hittades på olycksplatsen när brandkåren städade vägbanan och den har klarat sig utan en skråma. Det enda är att headsetet är försvunnet, men det får man ju leva med tycker jag. Annars finns den kvar och verkar helt hel i övrigt. Märkligt.
Igår var vi i kyrkan, vilket också kändes helt rätt. Predikan handlade om hur livet inte mäts i hur mycket saker vi gjort, utan hur mycket kärlek vi spridit i våra liv. Det låter som en sund filosofi rent generellt. Sen åt vi landgång som mamma tagit med (tack!) och satt och snackade.
En lugn stilla dag, och kampen mot benet fortsätter. Smärtorna finns kvar och man märker snabbt när man gör något att de ökar även med minimala ansträngningar, men att de vid komplett vila och smärtstillande nu börjar avta lite grann.
Jag skriver säkert mer sen om hur det gick idag. Ta hand om er alla därute, kör försiktigt och var rädda om er. Livet är skört och värdefullt. Kram på er alla!
Nåja, som sagt, Fredrik är här och jag behöver inte så mycket hjälp, men när han väl åkt hem blir det ju lite mer viktigt att det faktiskt är någon som ser till att jag får lite hjälp med att göra vissa saker. Jag har svårt att bädda sängen till exempel, och det är helt omöjligt att laga någon mer avancerad mat än mackor eller mikromat - som måste ätas i köket, eftersom jag inte kan ta med det någonstans.
Små saker, såklart, men ändå.
Idag är det öppet hus och förhoppningsvis kommer det många förbi som inte har haft chansen att träffa mig. Vissa kom direkt i helgen när de fick höra om det, men det finns folk som jag vet tänkt mycket på mig men inte haft möjlighet att komma tidigare, och människor som har varit hos mig många gånger redan, men som gärna vill komma igen.
Jag kommer förmodligen åka iväg på rehab i Eksjö i två veckor ganska snart, någon gång på onsdag eftermiddag. Där kan jag leka med lilla Oliver Björn Lagerström, umgås med Jennie som inte bara är mamma och hemma, utan även sjuksköterska, och så får jag träffa Benny när han är hemma. Det är bara fyra trappsteg till att komma till den magiska platsen UTOMHUS.
Jag kommer finnas på mobil och mitt 08-nummer (när jag är vid datorn).
På tal om mobil så fick jag tillbaka min mobil igår, den som Emelie hämtat (tack vännen *kram*) hos polisen. Den hittades på olycksplatsen när brandkåren städade vägbanan och den har klarat sig utan en skråma. Det enda är att headsetet är försvunnet, men det får man ju leva med tycker jag. Annars finns den kvar och verkar helt hel i övrigt. Märkligt.
Igår var vi i kyrkan, vilket också kändes helt rätt. Predikan handlade om hur livet inte mäts i hur mycket saker vi gjort, utan hur mycket kärlek vi spridit i våra liv. Det låter som en sund filosofi rent generellt. Sen åt vi landgång som mamma tagit med (tack!) och satt och snackade.
En lugn stilla dag, och kampen mot benet fortsätter. Smärtorna finns kvar och man märker snabbt när man gör något att de ökar även med minimala ansträngningar, men att de vid komplett vila och smärtstillande nu börjar avta lite grann.
Jag skriver säkert mer sen om hur det gick idag. Ta hand om er alla därute, kör försiktigt och var rädda om er. Livet är skört och värdefullt. Kram på er alla!
första dagen utomhus
Igår var det påskafton, och för första gången på exakt två veckor, fick jag komma utomhus på riktigt. Om man inte räknar transport på bår och i rullstol från dörren till ett sjukhus till en taxi som "utomhus", har jag inte sett solen annat än genom ett fönster.
Med Fredriks hjälp lyckades jag hoppa ner från trappen med kryckorna och komma till rullstolen, sen bar det av ut i Kungsparken.
Man märker ganska snabbt att Malmö inte är handikappanpassat i vissa lägen och ganska anpassat i andra. Det var gott om fasade kanter, men de ständiga byggarbetsplatserna ställde till en del problem. Fredrik visade sig ha talang som rullisförare.
Folk tittade, sådär som folk gör på folk i rullstol. Tittande utan att titta egentligen, som en snegling som man inte försöker låtsas om. Och så undrar man: "jag undrar vad som hänt." Det är ett nytt perspektiv att ständigt påminnas om att just nu, är jag lite annorlunda än andra.
Det var fantastiskt skönt att sitta vid en parkbänk i solgasset, känna vårvindarna, och dricka och äta lite. Titta på folk. Vi var överens om hur skönt det såg ut för killen som låg och solade i sin tjejs knä (höjden av lycka för romantiker som oss), och hur vacker parken var.
Det märktes också att det var en rejäl ansträngning för foten att komma ut. När jag sitter rakt upp, i stol eller rullstol eller liknande, så blir det en helt annan sak. Kroppen får en snävare vinkel och blodet flödar inte lika fritt till benet. Dessutom sträcks sätesmuskeln och bakre lårmuskeln ut en aning. Inte mycket, men tillräckligt för att benet ska protestera redan efter 10-15 minuter.
Idag ska vi pröva med vadskydd men inget fotskydd och jag måste spänna av mig diktusbandet. Diktusbandet är en slags sjukgymnastikhjälpmedel som sträcker upp foten i rätt läge, och motverkar nervskadans effekt, så att det blir lättare att lyfta foten. Den är ett måste när jag ska ta mig nerför trappor.
Det var ett äventyr utan tvekan. Det fick bli en timmes sömn när vi kom hem, så trött var jag. Jag orkar inte alls lika mycket som jag tror att jag ska göra, det var nog helt rätt av grabbarna att köra utan mig idag.
En annan härlig sak är att jag fått kontakt med en del vänner som jag inte hört av på länge och som jag nu när jag kommit hem har berättat för. Förlorade vänner, och vänner som man helt enkelt inte hört av på länge. Det värmer så otroligt mycket att höra deras omtanke och värme och det är kul att ta upp gamla kontakter.
Vi åt gott, med stekt chorizo och halloumi, en medelhavsinspirerad tallrik, och sen spelade vi Xbox och snackade hela kvällen. Skönt och avslappnande.
Idag har jag fått duscha. En liten seger, att kunna tvätta sig ordentligt på egen hand och i sitt eget hem. Med sopsäck runt benet och med duschdraperiet som en mantel kring vissa delar, sittande på en badbräda - men ändå, jag fick duschat och känner mig otroligt fräsch, nyrakad och ren.
Med Fredriks hjälp lyckades jag hoppa ner från trappen med kryckorna och komma till rullstolen, sen bar det av ut i Kungsparken.
Man märker ganska snabbt att Malmö inte är handikappanpassat i vissa lägen och ganska anpassat i andra. Det var gott om fasade kanter, men de ständiga byggarbetsplatserna ställde till en del problem. Fredrik visade sig ha talang som rullisförare.
Folk tittade, sådär som folk gör på folk i rullstol. Tittande utan att titta egentligen, som en snegling som man inte försöker låtsas om. Och så undrar man: "jag undrar vad som hänt." Det är ett nytt perspektiv att ständigt påminnas om att just nu, är jag lite annorlunda än andra.
Det var fantastiskt skönt att sitta vid en parkbänk i solgasset, känna vårvindarna, och dricka och äta lite. Titta på folk. Vi var överens om hur skönt det såg ut för killen som låg och solade i sin tjejs knä (höjden av lycka för romantiker som oss), och hur vacker parken var.
Det märktes också att det var en rejäl ansträngning för foten att komma ut. När jag sitter rakt upp, i stol eller rullstol eller liknande, så blir det en helt annan sak. Kroppen får en snävare vinkel och blodet flödar inte lika fritt till benet. Dessutom sträcks sätesmuskeln och bakre lårmuskeln ut en aning. Inte mycket, men tillräckligt för att benet ska protestera redan efter 10-15 minuter.
Idag ska vi pröva med vadskydd men inget fotskydd och jag måste spänna av mig diktusbandet. Diktusbandet är en slags sjukgymnastikhjälpmedel som sträcker upp foten i rätt läge, och motverkar nervskadans effekt, så att det blir lättare att lyfta foten. Den är ett måste när jag ska ta mig nerför trappor.
Det var ett äventyr utan tvekan. Det fick bli en timmes sömn när vi kom hem, så trött var jag. Jag orkar inte alls lika mycket som jag tror att jag ska göra, det var nog helt rätt av grabbarna att köra utan mig idag.
En annan härlig sak är att jag fått kontakt med en del vänner som jag inte hört av på länge och som jag nu när jag kommit hem har berättat för. Förlorade vänner, och vänner som man helt enkelt inte hört av på länge. Det värmer så otroligt mycket att höra deras omtanke och värme och det är kul att ta upp gamla kontakter.
Vi åt gott, med stekt chorizo och halloumi, en medelhavsinspirerad tallrik, och sen spelade vi Xbox och snackade hela kvällen. Skönt och avslappnande.
Idag har jag fått duscha. En liten seger, att kunna tvätta sig ordentligt på egen hand och i sitt eget hem. Med sopsäck runt benet och med duschdraperiet som en mantel kring vissa delar, sittande på en badbräda - men ändå, jag fick duschat och känner mig otroligt fräsch, nyrakad och ren.
Påskaftons morgon
Nu har jag sovit två nätter hemma i min egen säng. Den slår definitivt sjukhussängarna, främst genom att vara 50% bredare. Den går visserligen inte att höja och sänka med en knapptryckning, men den är mjukare och känns tryggare på många sätt.
Det går okej att sova. Jag vaknar två gånger per natt och måste gå på toaletten, förmodligen en dålig vana jag lagt mig till med efter att ha haft kateter i nästan två veckor.
Igår fick jag ett par besök, ungefär vad jag hanterade, det blir tyvärr så nu i början att jag inte orkar med så mycket som jag är van vid. Jag har lätt att lura mig själv att tro att bara för att jag är hemma så orkar jag lika mycket, vilket inte är sant.
Det var lite av en besvikelse när vi fick ställa in rollspelandet i helgen, jag hade sett fram emot att få göra "något vanligt", en bit av vardagen som kunde komma tillbaka, men samtidigt tror jag det var förmodligen helt rätt beslut och definitivt vettiga synpunkter från spelledaren - jag tror inte jag skulle ha orkat, även om det inte är något fel på viljan.
Igår fick jag också berättat om kraschen för en del som inte nåtts av djungeltelegrafen. För många kom det som en stor chock naturligtvis, de har inte hunnit vänja sig så som vi andra har.
Jag la in en dikt från Ylva Eggehorn igår i bloggen. Jag tycker den är vacker. Den lokala prästen kom på besök på sjukhuset och när jag bad honom skriva något på gipset var det den första raden ur denna dikt som kom för honom.
Man får ta en dag i taget. Jag har mitt gips och mina hjälpmedel (se nedan) som jag kan ta till och jag hobblar runt bäst jag kan. Det mesta betalas i smärta, men ett framsteg är att det FINNS smärtfria stunder. De är inte så långa, max en timme eller så och inträder om jag sitter helt still ungefär en timme efter att jag tagit mina smärtstillande.
Som livet förändrar oss när vi minst anar det...
Tack alla ni som finns därute, som ringer, skriver, hälsar på och tänker på mig. Ni betyder otroligt mycket för mig och hjälper mig komma genom det här. Vem vet, det här kanske blir något som jag kommer se tillbaka på som något av det bästa som hänt mig. Det känns som om hela livets tempo bromsat upp, och ni som känner mig, vet att jag ibland rusar iväg i alltför hög fart i livet.
Snacka om handfast varning...
Det går okej att sova. Jag vaknar två gånger per natt och måste gå på toaletten, förmodligen en dålig vana jag lagt mig till med efter att ha haft kateter i nästan två veckor.
Igår fick jag ett par besök, ungefär vad jag hanterade, det blir tyvärr så nu i början att jag inte orkar med så mycket som jag är van vid. Jag har lätt att lura mig själv att tro att bara för att jag är hemma så orkar jag lika mycket, vilket inte är sant.
Det var lite av en besvikelse när vi fick ställa in rollspelandet i helgen, jag hade sett fram emot att få göra "något vanligt", en bit av vardagen som kunde komma tillbaka, men samtidigt tror jag det var förmodligen helt rätt beslut och definitivt vettiga synpunkter från spelledaren - jag tror inte jag skulle ha orkat, även om det inte är något fel på viljan.
Igår fick jag också berättat om kraschen för en del som inte nåtts av djungeltelegrafen. För många kom det som en stor chock naturligtvis, de har inte hunnit vänja sig så som vi andra har.
Jag la in en dikt från Ylva Eggehorn igår i bloggen. Jag tycker den är vacker. Den lokala prästen kom på besök på sjukhuset och när jag bad honom skriva något på gipset var det den första raden ur denna dikt som kom för honom.
Man får ta en dag i taget. Jag har mitt gips och mina hjälpmedel (se nedan) som jag kan ta till och jag hobblar runt bäst jag kan. Det mesta betalas i smärta, men ett framsteg är att det FINNS smärtfria stunder. De är inte så långa, max en timme eller så och inträder om jag sitter helt still ungefär en timme efter att jag tagit mina smärtstillande.
Som livet förändrar oss när vi minst anar det...
Tack alla ni som finns därute, som ringer, skriver, hälsar på och tänker på mig. Ni betyder otroligt mycket för mig och hjälper mig komma genom det här. Vem vet, det här kanske blir något som jag kommer se tillbaka på som något av det bästa som hänt mig. Det känns som om hela livets tempo bromsat upp, och ni som känner mig, vet att jag ibland rusar iväg i alltför hög fart i livet.
Snacka om handfast varning...
påsktanke
Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd i sanden finns det spår.
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd i sanden finns det spår.
Han älskar dig, han väntar dig i kväll
en kväll när du förstår hans hemlöshet
och hur han längtar efter dina steg:
från evighet har han stämt möte här.
en kväll när du förstår hans hemlöshet
och hur han längtar efter dina steg:
från evighet har han stämt möte här.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu men färdas dit.
En dag ska du bekänna högt hans namn,
hans kärleks frid som ingenting begär.
Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn,
Var inte rädd det. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu men färdas dit.
du ser den inte nu men färdas dit.
En dag ska du bekänna högt hans namn,
hans kärleks frid som ingenting begär.
Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn,
Var inte rädd det. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu men färdas dit.
Första natten hemma igen
Nu är jag hemma igen. Första natten avklarad. Jag börjar redan vänja mig vid att hemtjänsten kommer fem gånger om dagen. Det känns ganska bra att någon tittar till mig, någon som bara är där för att göra saker, och som jag inte måste vara social med.
Jag uppskattar besöken men märker samtidigt hur lite ork jag har, och hur mycket smärta det ändå ligger under Dexofen-dimman. När mina smärtstillande avtar, kommer skarpa knivar från ingenstans och sticks in i knäet och vaderna. När jag ställer mig upp börjar de brinna.
Jag tar mig fram väldigt lite. Jag kan ta mig på kryckor mellan köket och vardagsrummet, men mycket längre går det inte. Jag har en rullstol, men klarar inte ens i den att röra mig alltför långa sträckor. En halvtimmes resa i taget, det är ungefär vad jag klarar av. Fem minuter med benet i nersträckt läge.
Men det är skönt att vara hemma. Jag kan rekommendera igen att försöka nå mig antingen via lunar och helgon, eller om ni vill ringa, använda er av Skype: bjofli eller ringa på 08-559 220 25 som går till min dator. Där har jag för det mesta uppdaterade röstmeddelanden.
Det tar längre tid med allting. Att gå och kissa är inte två minuter, det är tio. Att göra en macka och äta den är 30 minuter. Man får ett annat tidsperspektiv, som är mycket långsammare. Att läsa tidningen kan vara dagens höjdpunkt. Det är märkligt, hur mycket man uppskattar små saker i det här läget.
Öppet hus, annandag påsk (måndag)
ANNANDAG PÅSK, MÅNDAG
10.30-22.30
ÖPPET HUS HOS BJÖRN
Nu har jag äntligen kommit hem efter trafikolyckan. För alla som inte hunnit träffa mig, eller som träffat mig och vill se mig igen, så tänkte jag försöka samla det för jag orkar helt enkelt inte ha folk på plats hela tiden, min kropp är sliten efter skadorna. Jag behöver några dagar att vänja mig vid att vara hemma och ta det lugnt, därför kan det vara skönt för mig att få lite lugn och stillhet några dagar över påsk.
Skriv gärna till mig på lunar, helgon, msn eller i sms. Min mobil fungerar igen, men jag har en gammal reservmobil just nu eftersom min riktiga var med i kraschen. Det innebär att 3g-täckning saknas och att jag har usel, usel täckning hemma. Skype är nästan bästa sättet, det går att ringa från vanlig telefon till mitt nummer också: 08- 559 220 25 är det. Där kommer jag försöka lämna uppdaterade röstmeddelanden också.
Men som sagt, när påskhelgen börjar närma sig slutet har jag öppet hus och vill ni så är ni hjärtligt välkomna hem till mig när som helst på måndag, annandag påsk. Titta in precis när ni kan och vill och stanna en kvart eller fem timmar.
Jag kanske inte kan vara den perfekte värden och kanske inte ens kan bjuda på tårta och fika - jag kan ju inte gå och handla, men det är väl att ses som är det viktigaste. Ni är i alla fall hjärtligt välkomna allihop, mina älskade vänner.
ANNANDAG PÅSK, MÅNDAG
10.30-22.30
ÖPPET HUS HOS BJÖRN
Tillbaka till Malmö
På MAS får jag ligga still i ytterligare två dagar, först en natt på en helt annan avdelning innan en överläkare ser till att få över mig till ett enkelrum på ortopeden.
Jag möts av fantastiska sjuksköterskor och med få undantag vänliga undersköterskor som tar väl hand om mig. Jag har ont, jag är rädd, men chocken lever kvar, så under måndagen, tisdagen och onsdagen är jag ganska stolt och stark för det mesta, när jag inte är trött.
Jag har massor av vänner som dyker upp. Sju eller åtta möter mig redan vid ankomsten där jag måste gå igenom akutmottagningen, trots att de ringt från Helsingborg.
Ytterligare 20 om dagen kommer till min sjuksäng de första dagarna och jag känner mig älskad. Ni är underbara, fantastiska människor och jag är så glad att ni finns.
Det är inte förrän efter fredagens operation som chocken släpper. När jag kommer tillbaka till avdelningen gråter jag hejdlöst i en halvtimme, skoningslöst attackerad av känslan och ångesten från att ha överlevt.
Jag är så glad att jag har en vän som varit i tsunamin. Som vet hur trauma känns, som vet vad som händer när döden kommer så nära. Det går inte att förstå om man inte varit i dödens väntrum på allvar. När livet verkligen varit hotat till den grad att döden är omedelbart förestående. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta mig att ta mig genom den delen av skadan, men det börjar redan bli bättre.
Kuratorn kommer varje dag efter det och chocken återkommer också varje dag, än idag, när jag kommit hem från sjukhuset.
På fredagen opereras jag alltså. Man sätter fast det yttre ledbandet, vars fäste är så slitet att man får spika fast det med en märla. Det inre är också skadat, men kommer inte utsättas för samma belastning och man vill låta det läka naturligt.
Man tar bort lite skadat brosk, rättar till ligament och fäster muskelfästen. En del är halvskadade och läggs tillrätta. En del sys fast, en del får man ta skruvar till hjälp för att få dem att fästa. Båda ledkulorna justeras.
Korsbanden bryr man sig inte om, man kan klara sig utan korsband och det är en komplicerad operation att rädda dem. Frakturen i lårbenet får jag också låta läka på egen hand, och nervskadan i foten kan man inte göra något åt, bara hoppas att den läker med tiden.
Nervskadan gör att signalerna från hjärnan inte riktigt går fram. Min vänsterfot pekar ständigt neråt som i avslappnat läge.
Förmodligen kommer den att läka om något år, och vid ungefär samma tid ska jag kunna gå som vanligt igen, även om jag knappast lär kunna springa maraton eller bestiga berg – för det var ju något jag gjorde så mycket av tidigare.
Jag är djupt tacksam för att jag fått leva. För att jag på ett sådant mirakulöst sätt klarat mig med så lindriga skador. För att jag fått vakna upp till en ny dag. Även för er som inte har någon tro måste ni hålla med om att det är lite av ett mirakel att jag lever, att jag klarat mig så bra att jag faktiskt kan sitta här i min soffa, med fruktansvärda smärtor i mitt helgipsade ben – men ändå i livet.
Ankomst till sjukhuset
Klockan är 19.32, enligt sjukhusets journaler. Det har bara gått 35 minuter sedan SOS Alarm fick samtalet, och bilarna har redan hunnit göra sträckan upp till Laholm och tillbaka, med upplockning av mig på vägen.
Jag anländer till kirurgakuten på Helsingborgs sjukhus. Min fot är död, liksom underbenet. Temperaturen har sjunkit något, och blodet flödar inte längre till de delarna av kroppen, förmodligen beroende på att underbenet gått närmsta vägen mot lårbenet – genom insidan av knäet, och slitit sönder allt som finns därinne.
Knäet är så trasigt att man kan vrida mitt ben i alla riktningar.
Man fixerar benet initialt och försöker få liv i foten på olika sätt. Det finns allvarlig risk att man måste amputera foten och delar av benet, men läkarna lyckas få blodflödet att komma igång och man övervakar noga så att benet inte tappar temperatur eller puls. Ansvarig läkare beslutar att räddningen av foten och benet är viktigast, och att patienten ska ligga still i två dagar för att övervakas, så att man inte förlorar den kampen.
Jag vaknar första gången på kvällen efter operationen. Man frågar mig vilka som är mina anhöriga. Jag nämner mamma och Benny. Jag minns inte om jag själv ringer mamma, men jag vet att sjukhuset ringer upp Benny och Jennie. Deras konversation efter samtalet gick något i den här stilen.
”Det här var det sämsta aprilskämt jag nånsin hört.”
”Det är inte ett skämt. Det är allvar. Det är för hemskt för att vara ett skämt.”
”Det är inte ett skämt. Det är allvar. Det är för hemskt för att vara ett skämt.”
”Vi måste ringa folk.”
Jag ringer runt på söndagsmorgonen till de vars nummer jag kommer ihåg i huvudet. Det är chefen på jobb och en handfull vänner. Jag är klar och samlad när jag berättar om hur jag nästan dött, nästan förlorat mitt ben. Jag är fortfarande i chock.
Några vänner från Helsingborg kommer över redan på dagen, liksom båda mina föräldrar med respektive och tre vänner från Malmö.
Jag får ligga still med gipsskena i två dygn, innan jag skickas ner till MAS.
Bårtaxiresan är första påminnelsen om vad jag varit med om. Hjärtat bultar och paniken sprider sig där jag ligger fastlåst på båren, i en metallburk som regnet hamrar på. Däcken som tränger undan vatten.
Regn mot plåt kommer under en lång tid framöver för mig vara synonymt med kraschen.
Kraschen
Det var blött på Hallandsåsen och jag sänkte farten till betydligt lägre än vad jag brukar hålla, det var ju trots allt bara en nöjesresa och jag hade inte bråttom. Humöret dämpades lite däremot, den där idén om att spontant köra upp och hälsa på i Göteborg ”bara för att jag kan” var trevligare när det var uppehållsväder och bra väglag.
Där var avfarten till Båstad, snart kom den nya breda vägen där det var 120 i torrt väglag. Inte idag förmodligen. Jag körde om en långtradare och låg kvar i vänsterfilen. Oj! Däcken släppte lite kort och jag gled ut mot högerfilen. När de fick fäste igen, efter någon tiondel, så vred jag upp bilen lite försiktigt för att justera. Då släppte däcken fästet igen, åt andra hållet, och mitträcket kom närmre.
PANG.... en smäll, två smällar, tre smällar.
"Helvete, det här går åt helvete. Jag måste ut härifrån."
[det är här jag måste tagit av mig bältet. Enligt polisrapporten har inget bälte använts i kraschen.]
Bilen spinner, det går så fort, jag hinner inte uppfatta allt. Minnesbilderna virvlar och blandas med svarta fläckar. De sista sakerna jag minns är smällen när bilen slår in i räcket och börjar volta. Horisonten vrids som på en gammal flygsimulator från 90-talets mitt.
"Jag kommer att dö, här och nu. Jag kommer att dö."
Jag faller.
Jag får ont och ljuset för ögonen försvinner
Jag hör en våldsam, massiv krasch, av glas och stål och betong.
Världen försvinner.
[förmodligen har jag ramlat ur bilen genom en redan skadad dörr under tiden som den voltar, tack vare att bältet var urkopplat. Det är därför jag minns att jag får ont innan jag hör smällen. Det är därför som jag helt saknar allvarliga skador på överkroppen. Bältet har kopplats ur, dörren har öppnats i rätt ögonblick och jag har fallit ur, så att jag inte skadas av bilens fall mot marken. Sannolikheten för Änglar är större än för Slumpen, känns det som]
Jag vaknar igen. Det är gräs och mark och doft av åker. Jag har ont. Fruktansvärt ont. Det ligger en filt över mig. Någon håller mig i handen och frågar hur jag mår, var jag har ont.
”MITT BEN, MITT BEN, MITT BEN, MITT BEN, MITT BEN!”
Jag har så ont att jag inte ens är mänsklig. Det finns bara smärtan. Jag tänker ingenting i det här läget.
[Jag ligger i mittrenen. Första vittnet på plats, KN, har hittat mig cirka 10 meter från bilen, enligt polisrapporten.]
Jag svimmar igen.
Jag vaknar kort när ambulanspersonalen sätter på mig halskrage. Jag ser himmelens horisont blinka av röda och blå sken från saftblandarna på räddningsfordonen. Jag svimmar igen, utan att ha tänkt en enda egen tanke.
[Enligt media finns det 2 ambulanser från Halmstad på plats, 2 ambulanser från Ängelholm, en läkarbil, en akutbil, samt brandkår och polis. E6:an spärras av i båda riktningar under en timme.]
Jag körs till Helsingborgs sjukhus.
Kontakta Björn
Här är aktuell kontaktinformation:
Lunar: Flint Helgon: Ross
På communities hänger jag ofta och det är det bästa sättet att få tag i mig om det inte är omedelbart bråttom. Det ska mycket till för att jag inte ska kolla min lunar och min helgon varje dag, det är om jag är ute och reser.
E-mail: [email protected]
Det ska vara ett _ mellan mitt förnamn och mitt efternamn i den där adressen. Jag har många andra e-mailadresser, men detta är den säkraste, som blir läst mest ofta.
MSN: [email protected]
Observera att adressen bara används för MSN, inte för e-post.
Telefon: 08-559 220 25
Bry er inte om att det är ett Stockholmsnummer - det är kopplat till min dator och här bör du kunna nå mig om jag är möjlig att nå och allmänt pratbar. Dessutom lite billigare än att ringa till mobil och ett nummer jag kan stänga av när jag behöver vila
Mobil: 0708-556605
SMS är en gåva till mänskligheten. Ringa går också bra, men är ju lite dyrare. Det kan dröja lite innan det här numret fungerar igen eftersom telefonen var med i bilen och därmed är ganska skadad så jag måste skaffa en ny.
Skype: bjofli
Vad kan jag säga, om du redan är Skype-are, så är det bara att leta upp mig. Det är till detta konto som mitt Stockholmsnummer är kopplat.
Lunar: Flint Helgon: Ross
På communities hänger jag ofta och det är det bästa sättet att få tag i mig om det inte är omedelbart bråttom. Det ska mycket till för att jag inte ska kolla min lunar och min helgon varje dag, det är om jag är ute och reser.
E-mail: [email protected]
Det ska vara ett _ mellan mitt förnamn och mitt efternamn i den där adressen. Jag har många andra e-mailadresser, men detta är den säkraste, som blir läst mest ofta.
MSN: [email protected]
Observera att adressen bara används för MSN, inte för e-post.
Telefon: 08-559 220 25
Bry er inte om att det är ett Stockholmsnummer - det är kopplat till min dator och här bör du kunna nå mig om jag är möjlig att nå och allmänt pratbar. Dessutom lite billigare än att ringa till mobil och ett nummer jag kan stänga av när jag behöver vila
Mobil: 0708-556605
SMS är en gåva till mänskligheten. Ringa går också bra, men är ju lite dyrare. Det kan dröja lite innan det här numret fungerar igen eftersom telefonen var med i bilen och därmed är ganska skadad så jag måste skaffa en ny.
Skype: bjofli
Vad kan jag säga, om du redan är Skype-are, så är det bara att leta upp mig. Det är till detta konto som mitt Stockholmsnummer är kopplat.
Välkommen!
Hej!
Här tänkte jag samla några av mina tankar och upplevelser från det som hänt sedan den första april 2006, när min bil fick vattenplaning och jag kraschade på motorvägen.
Med så många fantastiska vänner som ställt upp och som brytt sig är det i det närmaste omöjligt för mig att ge var och en av er så mycket tid som ni vill ha och förtjänar, och därför tänkte jag skriva ner en del av alla tankar, för er som vill följa min väg tillbaka.
Den här sidan kan kanske också bli ett sätt att hålla kontakten lite lättare, och ett sätt att meddela när jag flyttar på mig, var jag är och hur det går att få tag på mig.
Ett stort tack från djupet av mitt hjärta till er allihop som finns där omkring mig på olika sätt och som gör mitt liv så oändligt mycket ljusare.
Här tänkte jag samla några av mina tankar och upplevelser från det som hänt sedan den första april 2006, när min bil fick vattenplaning och jag kraschade på motorvägen.
Med så många fantastiska vänner som ställt upp och som brytt sig är det i det närmaste omöjligt för mig att ge var och en av er så mycket tid som ni vill ha och förtjänar, och därför tänkte jag skriva ner en del av alla tankar, för er som vill följa min väg tillbaka.
Den här sidan kan kanske också bli ett sätt att hålla kontakten lite lättare, och ett sätt att meddela när jag flyttar på mig, var jag är och hur det går att få tag på mig.
Ett stort tack från djupet av mitt hjärta till er allihop som finns där omkring mig på olika sätt och som gör mitt liv så oändligt mycket ljusare.
