stugsöndag
Idag vaknade jag utvilad efter bara fyra timmar. Märkligt. Jag kommer vara seg lite senare. Åkte ner för att köpa mer grejor till stugan och en tidning. Lite gott kaffe, frukost och lite arbete senare är klockan kvart över elva. Jag har mer jobb att göra, utan tvekan, men jag tror jag ska hinna med allting.
Nästa vecka är fullpackad med grejor. Jag bokade om så jag hade den här dagen ganska ledig. Ska till Jockum och kolla om han har en plåt som vi kan bocka till åt pappa i stugan. Och så ska vi prata MOC (riddarorden) och lite planer där. Och imorgon blir det Malmö med jobbmöte, hämta en dator, prova lajvkläder, gräva lite i garderoberna inför lajvet och se vad som finns var - jag tror mina militärfiltar är därnere fortfarande.
Sen blir det kanske en dag till i stugan, jag har lite flytande när jag ska till klostret, för om ni missat det, så ska jag alltså till ett benediktinerkloster här i Skåne några dagar och varva ner. Dels för att gå in i sista fasen av min återhämtningsprocess efter allt som hänt i våras, och dels för att förbereda mig på lajvet och lära mig mer om munkarna.
Så det blir lite radiotystnad från måndag kväll till söndag kväll. Jag ska varva ner och jag kommer inte ha mobil eller dator igång förmodligen, inte medan jag är på klostret och sen ska jag faktiskt ta någon dag efteråt också för att bara sortera alla tankar och skriva ner lite kring det. Så man inte kastar sig rakt ut i verkligheten, jag kan tänka mig att det nog är en ganska stor upplevelse ändå som kräver lite eftertanke.
Sen blir det tokröj till lajvet, hoppas jag hinner fixa allting.
Nu - dags att göra lite hederligt arbete som jag dessutom ska ta betalt för! :)
Nästa vecka är fullpackad med grejor. Jag bokade om så jag hade den här dagen ganska ledig. Ska till Jockum och kolla om han har en plåt som vi kan bocka till åt pappa i stugan. Och så ska vi prata MOC (riddarorden) och lite planer där. Och imorgon blir det Malmö med jobbmöte, hämta en dator, prova lajvkläder, gräva lite i garderoberna inför lajvet och se vad som finns var - jag tror mina militärfiltar är därnere fortfarande.
Sen blir det kanske en dag till i stugan, jag har lite flytande när jag ska till klostret, för om ni missat det, så ska jag alltså till ett benediktinerkloster här i Skåne några dagar och varva ner. Dels för att gå in i sista fasen av min återhämtningsprocess efter allt som hänt i våras, och dels för att förbereda mig på lajvet och lära mig mer om munkarna.
Så det blir lite radiotystnad från måndag kväll till söndag kväll. Jag ska varva ner och jag kommer inte ha mobil eller dator igång förmodligen, inte medan jag är på klostret och sen ska jag faktiskt ta någon dag efteråt också för att bara sortera alla tankar och skriva ner lite kring det. Så man inte kastar sig rakt ut i verkligheten, jag kan tänka mig att det nog är en ganska stor upplevelse ändå som kräver lite eftertanke.
Sen blir det tokröj till lajvet, hoppas jag hinner fixa allting.
Nu - dags att göra lite hederligt arbete som jag dessutom ska ta betalt för! :)
Doktorn har talat
En Bakercysta, var analysen av vad det var som fick knäet att svullna upp. Det är en utgjutning av ledvätska som blir till en cysta och när den blir stor nog svullnar allt möjligt upp, och när den spricker gör det skitont och så vår man vätska överallt, det är därför mitt knä fortfarande är lite svullet, fullt av ledvätska.
Nu är det rollspel på schemat och sen får vi se om jag kan sova i lägenheten, kan finnas en risk att Karl är kvar i helgen, de skulle till Foteviken. Imorgon blir det lajvklädprovning (doktorn har gett grönt ljus för lajvande, med förbehållet att jag måste hålla noga koll på knäet dagarna fram till lajvet för om det svullnar upp igen är det rött kort) och sen ska jag förhoppningsvis träffa Jockum och tala om riddarskapet i MOC.
Dags att åka från Eksjö. Ha det gott!
Nu är det rollspel på schemat och sen får vi se om jag kan sova i lägenheten, kan finnas en risk att Karl är kvar i helgen, de skulle till Foteviken. Imorgon blir det lajvklädprovning (doktorn har gett grönt ljus för lajvande, med förbehållet att jag måste hålla noga koll på knäet dagarna fram till lajvet för om det svullnar upp igen är det rött kort) och sen ska jag förhoppningsvis träffa Jockum och tala om riddarskapet i MOC.
Dags att åka från Eksjö. Ha det gott!
Stockhomsväntan
Nu har jag landat i Sverige igen, efter ett försenat flyg (nån som är överraskad?). Sitter på perrongen och väntar på tåget som ska ta mig till Nässjö. Sen får vi se om jag kör ner till Malmö ikväll och sover där, eller om jag sover i Eksjö och kör ner imorgon, det beror på hur trött jag är när jag kommer fram och hur mycket jobba jag hinner med när jag är på tåget - och kanske rentav nu. Tog ju på mig ett litet extragig från gamla jobbet som behövde hjälp och det blir en trevlig liten extraslant i kassan.
Knäet är som i morse, bättre men lite stelt ännu. Vi får se vad doktorn säger ikväll.
Ta hand om er!
Knäet är som i morse, bättre men lite stelt ännu. Vi får se vad doktorn säger ikväll.
Ta hand om er!
sista reveljen i reval
Souvenirshopping klar, packning på gång, sen relax och bubbelpool en gång till. Knäet är lite bättre, svullnaden på väg ner, men ska ändå få inspekteras av Dr. Distans när jag kommer till Eksjö.
Måste packa nu men kramar på er!
Måste packa nu men kramar på er!
Combat Mode i Tallinn
Igår var vi ute med några av Irländarna och käkade, kommer nog foton lite senare, det var trevligt värre. Mitt knä började bråka vid sextiden igår och svullnade upp rejält, mot slutet av kvällen kunde jag knappt gå. Det är något lite bättre idag, men det är fortfarande 50% större än högerknäet.
Det lär bli pit stop i Eksjö på vägen hem, inte bara för att hämta bilen utan även för att ta en titt eventuellt. Vi får se hur jag löser det. Idag har vi annat att lösa, ska sitta på konferens hela dagen och sen hålla föreläsning i eftermiddag för ett fyrtiotal politiker från olika delar av Europa.
Det är bara att bita ihop. jag hoppas knäet håller för att gå på middagen ikväll i Tallinns stadshus, vore synd att missa, men i värsta fall blir det hotellmiddag och kuddar under knäet.
TA hand om er
Det lär bli pit stop i Eksjö på vägen hem, inte bara för att hämta bilen utan även för att ta en titt eventuellt. Vi får se hur jag löser det. Idag har vi annat att lösa, ska sitta på konferens hela dagen och sen hålla föreläsning i eftermiddag för ett fyrtiotal politiker från olika delar av Europa.
Det är bara att bita ihop. jag hoppas knäet håller för att gå på middagen ikväll i Tallinns stadshus, vore synd att missa, men i värsta fall blir det hotellmiddag och kuddar under knäet.
TA hand om er
Afton i Tallinn
Dag 1, del 1 klar. Mötet avklarat efter sex timmars mangling fick vi till slut använda list och erfarenhet för att få alla med på banan på ett bra sätt, men det ordnade sig. Sen satte vi ihop en presentation som ska hållas imorgon för 45 olika politiker från 20 europeiska regioner.
Nu ska vi ut och äta en bit mat och dricka en öl med det irländska gänget. :-)
Mums!
Nu ska vi ut och äta en bit mat och dricka en öl med det irländska gänget. :-)
Mums!
morgon i Estland
Ja, snart dags för hotellfrukost här i Tallinn. Det är ett riktigt bra hotell. De har lite öststatssyn på vad fin design är - mattan är gjord i stenläggningsmönster i mitten som en gång och med gräsliknande mönster på sidorna så man ska känna att man går i en skog. Riktigt som i Lorien är det knappast, men jag förstår tanken och som fantasynörd tycker jag det är helt ok. Mycket hög standard på rummen, badrummet är A-klass, en klar **** utan att blinka.
Stan verkar spännande, men har inte sett så mycket, det är mkt hotell och möte. Mycket medeltida byggnader och unga män som säljer viagra ur sportbags när man sitter och äter på uteserveringarna. Maten är inte olik den i Lettland, men jag får hålla med Fredrik i hans analys om att Estland nog kommit ännu längre teknologiskt och ekonomiskt än sitt systerland, som å andra sidan är bättre utvecklat än Litauen.
Nå, jag får skriva mer snart, jag ska ner och äta frukost. :)
Stan verkar spännande, men har inte sett så mycket, det är mkt hotell och möte. Mycket medeltida byggnader och unga män som säljer viagra ur sportbags när man sitter och äter på uteserveringarna. Maten är inte olik den i Lettland, men jag får hålla med Fredrik i hans analys om att Estland nog kommit ännu längre teknologiskt och ekonomiskt än sitt systerland, som å andra sidan är bättre utvecklat än Litauen.
Nå, jag får skriva mer snart, jag ska ner och äta frukost. :)
Il Monte
Igår var jag med Uri på restaurang, och den som kan sin Björn-lära vet att då är jag i Stockholm på Söder. Jag hade bett om att få en riktig italiensk middag och det kan man ju lugnt säga att jag fick. Vi åt riktig italiensk middag. Antipasta i form av carpaccio, ruccola och stora hyvlade skivor av parmesan, ringlat med olivolja och vinäger, till detta bröd och pesto. Pastarätten var traditionella cannelloni på riktigt husmorsvis (det är en slags pastapiroger kan man säga), med smält mozzarella och fyllda med nötfärs. Sedan kom huvudrätten, då var vi redan rikligt mätta, en perfekt stekt ryggbiff på en bädd av ruccola och små tomater, varvat med kokta små potatisar och en pesto/olivröra samt grillad paprika.
PUH vad mätta vi var! Vi skulle gått och tagit en drink efteråt men det var så totalstopp i magen att vi tog en lång promenad istället och sen köpte vi Ben & Jerrys istället och åkte hem och spelade Xbox-spel. Mycket bra. :-)
Idag åker jag till Tallinn, hoppas undvika torsken, och är åter i landet sent fredag.
PUH vad mätta vi var! Vi skulle gått och tagit en drink efteråt men det var så totalstopp i magen att vi tog en lång promenad istället och sen köpte vi Ben & Jerrys istället och åkte hem och spelade Xbox-spel. Mycket bra. :-)
Idag åker jag till Tallinn, hoppas undvika torsken, och är åter i landet sent fredag.
Bang Bang, he shot me down!
Dagens mentala övningar bestod av skytte mot ahmed the terrorist och mot lerduva. Lerduvor var svårare än jag trodde. Det var många lerduvor i övningen, men till slut var det sex skott kvar och jag sa "okej, nu kör vi skarpt test!" - Då satte jag fyra av sex, inte illa!
Här är jag med en styck nerskjuten Ahmed. Notera de små hålen. Så blir det efter en 6-8 skott med hagelgeväret.
Men allt är inte pang-pang såklart, en hel del handlar om att bara umgås med lille prins Oliver och prinsessan Linnea. Oliver är så aktiv så, men ibland sitter han still länge nog bredvid sin söta syster för att bli fotograferad.
Ikväll blir det sista delen av sagan om ringen del I och första delen av sagan om ringen del II skulle jag tro. Min mage är fortfarande lite i olag, men det får väl reda till sig ska jag hoppas. Annars är allt väl, jag trivs i den här källaren och det är större än lägenheten i Malmö. Och svalt och skönt och tyst när man ska lägga sig, det gillar jag. Det är ju fördelen med att bo i stugan eller här i Småland.
Ta hand om er därute!
Här är jag med en styck nerskjuten Ahmed. Notera de små hålen. Så blir det efter en 6-8 skott med hagelgeväret.
Men allt är inte pang-pang såklart, en hel del handlar om att bara umgås med lille prins Oliver och prinsessan Linnea. Oliver är så aktiv så, men ibland sitter han still länge nog bredvid sin söta syster för att bli fotograferad.
Ikväll blir det sista delen av sagan om ringen del I och första delen av sagan om ringen del II skulle jag tro. Min mage är fortfarande lite i olag, men det får väl reda till sig ska jag hoppas. Annars är allt väl, jag trivs i den här källaren och det är större än lägenheten i Malmö. Och svalt och skönt och tyst när man ska lägga sig, det gillar jag. Det är ju fördelen med att bo i stugan eller här i Småland.
Ta hand om er därute!
Eksjö - the Kingdom of Oliver
Prins Oliver är en vild krabat som upptäcker världen varje dag. Med lekar och stormvirvlar han runt. Lilla prinsessan Linnea upptäcker också världen, fast på det där lite stillsamma sättet man gör när förflyttningen inte riktigt kommit till krypstadiet utan man rör sig genom att studsa med gumpen fram över golvet. Det leder ibland till balansproblematik och gråt, men mamma är där snabbt och tröstar.
Oliver behöver sällan tröstas, han kör på. Lillprinsen är en upptäckare av rang. Dora the Explorer är förebilden och helst ska leksakerna låta, tuta eller gå att på något sätt banka med och göra ljud ifrån sig.
Det bästa med att vara med barn, precis som när min lille gudson Prins Elliott hälsade på förra helgen, är att man tänker inte längre på att analysera en massa. Man bara är. Och det är bra.
Idag är det midsommar, en helg som förr firades massor, fast idag är det mest en vanlig dag tycker jag. Vi ska säkert gå ut en sväng och vi ska givetvis äta sill och ägg, men det blir ändå sagan om ringen ikväll. Förhoppningsvis kommer det lite bilder också.
Oliver behöver sällan tröstas, han kör på. Lillprinsen är en upptäckare av rang. Dora the Explorer är förebilden och helst ska leksakerna låta, tuta eller gå att på något sätt banka med och göra ljud ifrån sig.
Det bästa med att vara med barn, precis som när min lille gudson Prins Elliott hälsade på förra helgen, är att man tänker inte längre på att analysera en massa. Man bara är. Och det är bra.
Idag är det midsommar, en helg som förr firades massor, fast idag är det mest en vanlig dag tycker jag. Vi ska säkert gå ut en sväng och vi ska givetvis äta sill och ägg, men det blir ändå sagan om ringen ikväll. Förhoppningsvis kommer det lite bilder också.
lagerbäck, dra åt...
Intervjun med Lagerbäck innan matchen sa mig att vi skulle förlora. Hans läppar rörde sig och jag hörde bara "vi ska backa hem och försvara 0-0 tills de gör mål och sen får vi väl slita om de lyckas".
Vi har det mest offensiva landslaget på länge, vår svaghet är backlinjen. Och då säger förbundskaptenen att vi ska förlita oss på backlinjen och döda vårt eget anfall. Ryssarnas svaghet är deras försvar, då måste vi pressa detta försvar så deras anfallare blir ensamma och vårt eget kassa försvar kan ta hand om dem.
Lagerström är bättre än Lagerbäck. Imorgon drar jag till Eksjö för midsommarfirande. Så det så!
Vi har det mest offensiva landslaget på länge, vår svaghet är backlinjen. Och då säger förbundskaptenen att vi ska förlita oss på backlinjen och döda vårt eget anfall. Ryssarnas svaghet är deras försvar, då måste vi pressa detta försvar så deras anfallare blir ensamma och vårt eget kassa försvar kan ta hand om dem.
Lagerström är bättre än Lagerbäck. Imorgon drar jag till Eksjö för midsommarfirande. Så det så!
Näst sista morgonen i stugan
Det är lite blandat väder. Regn och solsken om vartannat, men det funkar. Regnar det så eldar jag bara på lite mer istället och får hemtrevligt i stugan, så det är inte direkt dåligt. Det blir bara så mörkt när det är mulet och lamporna här har jag väl skrivit om förr, de är inte särskilt pålitliga.
Äsch, det har inte hänt så mycket. Men ack vad mörkt det är här, det är ju helt bisarrt, lampsituationen är sådär lite kass. Den stora, bra lampan har smällt och det är nog inte lampan, det är nog nånting i kopplingen, för jag har bytt lampa men det hjälper inte alls. Så det är lite halvmörkt här.
Jag gillar ljus när det är dag. Om inte solen står till tjänst får gärna lampor göra jobbet. Jag skulle tagit med mig en spot eller två från lägenheten, och jag har två lagrade hos pappa "nånstans", men dit orkar jag inte ta mig bara för en lampas skull, inte när det är så kort tid kvar.
Jag har inget spännande att berätta idag så jag fortsätter med jobbet istället. :)
Äsch, det har inte hänt så mycket. Men ack vad mörkt det är här, det är ju helt bisarrt, lampsituationen är sådär lite kass. Den stora, bra lampan har smällt och det är nog inte lampan, det är nog nånting i kopplingen, för jag har bytt lampa men det hjälper inte alls. Så det är lite halvmörkt här.
Jag gillar ljus när det är dag. Om inte solen står till tjänst får gärna lampor göra jobbet. Jag skulle tagit med mig en spot eller två från lägenheten, och jag har två lagrade hos pappa "nånstans", men dit orkar jag inte ta mig bara för en lampas skull, inte när det är så kort tid kvar.
Jag har inget spännande att berätta idag så jag fortsätter med jobbet istället. :)
bröllopsbilder
Igår var det bröllop och oj vilket bröllop. Som jag skrivit om här tidigare så har jag haft lite svårt med just bröllop. Dels för att vi skulle gått två på det, och dels för att vårt eget skulle börjat planeras och det blev ju ingenting med det. Så... jag var lite nervös. Men det var bara precis i kyrkan under en del av ceremonin som det var jobbigt - resten var fantastiskt. Vilket arrangemang. Ett riktigt klassiskt skånskt bröllop med John Bauer-prinsessa och riddaren på springaren.
Jag kan berättar mer sen och jag har även video bevis på inte-så-skönsjungande bröllopspar och en trudelutt ur sagan om ringen spelad på klarinett i kyrkan. Men hur man lägger upp video har jag inte lärt mig så det får jag lösa sen. :-)
Här är i alla fall lite bilder, kolla och njut!
Inträde i kyrkan, vacker som en dag är hon! Jaja, Jocke, du är rätt okej du med!
Kyrkan i Stora Harrie efter ceremonin.
Här är de lyckliga tu, på väg till den vita springaren.
Vad brudparet inte visste var att vissa inte haft lunch innan så det blev ett pit stop på McDonalds mellan vigseln och bröllopsmiddagen. De flesta tog bara en dricka eller en liten hamburgare. Inte alls dock, som bilden visar (fotografen var inte heller helt oskyldig)
Många fantastiska tal hölls på middagen, framförallt var brudparets egna tal oerhört varma, vältaliga och vackra. Tyvärr blev motljuset för starkt och de bilderna blev inte bra. Här ser vi istället brudgummens far tala. Bredvid honom sitter brudens mor.
Bröllopsmiddagsgästerna såhär lite från ovan.
...och när man stampar med fötterna i golvet måste brudparet ner under bordet och kyssas. Efter att vi vid flera tillfällen fick tvinga upp dem igen för att de prompt måste hångla på under bordet så bestämde jag mig för att wallraffa och bege mig till händelsernas centrum. Jens Assur kan slänga sig i väggen, det HÄR är ett scoop för Hänt Extra! Pengarna kan jag ta, liksom bilden, "under bordet".
Okej, förutom en "ständig-singel" och en "repititions-singel" är det mest par i vårt gäng. Och nu är alla paren gifta utom det här. Så med det i åtanke, känn ingen press, ingen press alls. Typ i juni nästa år kanske?
Brudvals med årets vackraste brudpar. Ursäkta den kassa upplösningen, lång håll och kolsvart lokal. Som tur var fanns en riktig fotograf vars blixt gick igång precis när jag tog min bild. :-)
Och så fick jag en möjlighet att dansa med bruden också, och tog tillfället i akt att ta ett foto. Hon dansade fortfarande när vi åkte vid kvart i ett inatt, och såvitt jag vet, dansar hon än....
Kära läsare (alla åtta eller vad det nu är), nu råkar jag veta att brudparet faktiskt är läsare av min blogg, åtminstone brudgummen med säkerhet. Och därför hoppas jag att ni använder kommentarerna till inlägget till att inte bara skriva hej och hallå till mig, utan ni får hemskt gärna även skicka en hälsning till detta lyckliga par nu när de inträder i heligt äktenskap och röjer loss i livet tillsammans.
Nu måste jag ta hand om en styck ankommande gudson.
Jag kan berättar mer sen och jag har även video bevis på inte-så-skönsjungande bröllopspar och en trudelutt ur sagan om ringen spelad på klarinett i kyrkan. Men hur man lägger upp video har jag inte lärt mig så det får jag lösa sen. :-)
Här är i alla fall lite bilder, kolla och njut!
Inträde i kyrkan, vacker som en dag är hon! Jaja, Jocke, du är rätt okej du med!
Kyrkan i Stora Harrie efter ceremonin.
Här är de lyckliga tu, på väg till den vita springaren.
Vad brudparet inte visste var att vissa inte haft lunch innan så det blev ett pit stop på McDonalds mellan vigseln och bröllopsmiddagen. De flesta tog bara en dricka eller en liten hamburgare. Inte alls dock, som bilden visar (fotografen var inte heller helt oskyldig)
Många fantastiska tal hölls på middagen, framförallt var brudparets egna tal oerhört varma, vältaliga och vackra. Tyvärr blev motljuset för starkt och de bilderna blev inte bra. Här ser vi istället brudgummens far tala. Bredvid honom sitter brudens mor.
Bröllopsmiddagsgästerna såhär lite från ovan.
...och när man stampar med fötterna i golvet måste brudparet ner under bordet och kyssas. Efter att vi vid flera tillfällen fick tvinga upp dem igen för att de prompt måste hångla på under bordet så bestämde jag mig för att wallraffa och bege mig till händelsernas centrum. Jens Assur kan slänga sig i väggen, det HÄR är ett scoop för Hänt Extra! Pengarna kan jag ta, liksom bilden, "under bordet".
Okej, förutom en "ständig-singel" och en "repititions-singel" är det mest par i vårt gäng. Och nu är alla paren gifta utom det här. Så med det i åtanke, känn ingen press, ingen press alls. Typ i juni nästa år kanske?
Brudvals med årets vackraste brudpar. Ursäkta den kassa upplösningen, lång håll och kolsvart lokal. Som tur var fanns en riktig fotograf vars blixt gick igång precis när jag tog min bild. :-)
Och så fick jag en möjlighet att dansa med bruden också, och tog tillfället i akt att ta ett foto. Hon dansade fortfarande när vi åkte vid kvart i ett inatt, och såvitt jag vet, dansar hon än....
Kära läsare (alla åtta eller vad det nu är), nu råkar jag veta att brudparet faktiskt är läsare av min blogg, åtminstone brudgummen med säkerhet. Och därför hoppas jag att ni använder kommentarerna till inlägget till att inte bara skriva hej och hallå till mig, utan ni får hemskt gärna även skicka en hälsning till detta lyckliga par nu när de inträder i heligt äktenskap och röjer loss i livet tillsammans.
Nu måste jag ta hand om en styck ankommande gudson.
ny morgon
Som jag skrev för någon vecka sen. Jag vet att det kommer göra ont. Och jag vet att det är värst på kvällarna. Nya morgnar känns alltid lite roligare när man har dagen framför sig. Frukost i Västra hamnen, någon? Eller i Lund kanske? Tja, varför inte?
midnattstankar
Har precis kommit "hem" till lägenheten. Karl har åkt hem för helgen så jag har min lgh i besittning igen, inför bröllopet imorgon. Har varit på mkt trevlig middag och drinks med affärsparter och kamrat - absolut en trend som ska fortsättas. Efter middag på Epicuré, en drink på Miss Brown och en på Hilton tog han sig hemåt medan jag gick på bio och såg Iron Man.
Sen en dusch. Då börjar man tänka. Att jovisst finns det massor med kul grejor man kan göra med vänner, och jag har massor av underbara vänner. Klart att jag kan göra precis vad som helst. Hänga, festa, spela eller bara vara med mina vänner.
Men när leken, spelet och festandet är över, då går man hem till sitt. Och jag går hem själv. Och så måste det vara just nu. Jag är alldeles för instabil för att ens orka överväga alla dessa miljoner människor som säger åt mig att jag snart träffar en ny och som redan blickar framåt. Om jag inte får ordning på mina relationsproblem, och då menar jag mina egna, så lär alla framtida relationer sluta på exakt samma sätt och det känns som ett dåligt alternativ).
Så jag duschar, sätter mig i sängen/soffan och tittar på den vita väggen där det ska stå en TV och en playstation om några månader. Jag har blivit alltmer förtjust i radio på sistone. Ett sällskap som lever och talar mer till dig än TV:n gör. Det är bra. Nu måste jag sova. Imorgon ska jag hålla tal och gå på bröllop.
Sen en dusch. Då börjar man tänka. Att jovisst finns det massor med kul grejor man kan göra med vänner, och jag har massor av underbara vänner. Klart att jag kan göra precis vad som helst. Hänga, festa, spela eller bara vara med mina vänner.
Men när leken, spelet och festandet är över, då går man hem till sitt. Och jag går hem själv. Och så måste det vara just nu. Jag är alldeles för instabil för att ens orka överväga alla dessa miljoner människor som säger åt mig att jag snart träffar en ny och som redan blickar framåt. Om jag inte får ordning på mina relationsproblem, och då menar jag mina egna, så lär alla framtida relationer sluta på exakt samma sätt och det känns som ett dåligt alternativ).
Så jag duschar, sätter mig i sängen/soffan och tittar på den vita väggen där det ska stå en TV och en playstation om några månader. Jag har blivit alltmer förtjust i radio på sistone. Ett sällskap som lever och talar mer till dig än TV:n gör. Det är bra. Nu måste jag sova. Imorgon ska jag hålla tal och gå på bröllop.
grillkväll i hörby
Jag fick ett ryck igår, ytterligare ett tecken på att jag är på väg att avrunda min tid i stugan, och kände att jag behövde komma ut. Jag är ju inte fastlåst eftersom jag lånat mammas bil (tack mamma!) så jag åkte ner till Stefan som hade ledig dag och umgicks där i Hörby istället. På kvällen kollade vi fotboll, grillade och käkade Ben &Jerrys.
regn i stugan
Det kunde varit en bild på en regntung sky här, men så deprimerande ska vi inte bli. Det är i alla fall tokregn. Jag tror dessutom pappa behöver se över elen i en här stugan, hittills har 5(!) lampor smällt. Jag började i alla fall med att fördelardosan från 60-talet i bekalitbrunt fick gå ur tiden, den ska nog inte fördela mer el, efter att ha smällt tre lampor på egen hand.
Igår satte jag mina nya livsmål, de som jag normalt sätter i mellandagarna. Jag ska se över dem en gång till så får vi se om de publiceras sen, men tyvärr blir det nog inte så utan jag får nöja mig med att berätta om att jag fördelat min tid. Jag har ju en tendens att vara ganska lat och slapp ibland. Det kan man inte tro med hur mycket jag har på gång, men jag är världsbäst på att skjuta saker framför mig i all oändlighet och det frustrerar mig.
Om jag ska kunna utvecklas så som jag VILL utvecklas så måste jag arbeta för det. Personlig utveckling är inte gratis. Jag ska börja med publika bloggar om det ena och andra och jag ska dessutom fixa mitt jobb så att jag jobbar mer och håller på med förhållanden mindre. Back to plan A, är tanken, den jag hade innan jag mötte Y.
Så jag har tagit min tid, samma tid som alla andra har, 168 timmar i veckan, och försökt fördela den på rimliga aktiviteter för att se hur mycket tid man EGENTLIGEN har. Alla har vi ju sagt "jag har inte tid" - när allt handlar om prioriteringar.
Jag har kommit fram till att det finns 60 arbetstimmar, 45 fritidstimmar och 56 sovtimmar samt 7 timmar för fysisk/andlig/mental utveckling i mitt liv. Det bygger på att även bloggande (inte denna bloggen, alla eventuella andra bloggar) och ideellt arbete för MOC eller för andra organisationer också räknas som jobb.
Nu börjar han igen med sina timmar. Men jag gillar system och jag gillar att kunna mäta och se vart min tid tar vägen. Precis som man gör en budget av sina pengar (vilket jag också behöver göra). Så får vi se hur väl jag håller det, om jag sover tillräckligt och leker tillräckligt, för det är mest för dessa två områden som jag behöver ha koll så att jag inte låter jobbtimmarna tar över allt.
Igår satte jag mina nya livsmål, de som jag normalt sätter i mellandagarna. Jag ska se över dem en gång till så får vi se om de publiceras sen, men tyvärr blir det nog inte så utan jag får nöja mig med att berätta om att jag fördelat min tid. Jag har ju en tendens att vara ganska lat och slapp ibland. Det kan man inte tro med hur mycket jag har på gång, men jag är världsbäst på att skjuta saker framför mig i all oändlighet och det frustrerar mig.
Om jag ska kunna utvecklas så som jag VILL utvecklas så måste jag arbeta för det. Personlig utveckling är inte gratis. Jag ska börja med publika bloggar om det ena och andra och jag ska dessutom fixa mitt jobb så att jag jobbar mer och håller på med förhållanden mindre. Back to plan A, är tanken, den jag hade innan jag mötte Y.
Så jag har tagit min tid, samma tid som alla andra har, 168 timmar i veckan, och försökt fördela den på rimliga aktiviteter för att se hur mycket tid man EGENTLIGEN har. Alla har vi ju sagt "jag har inte tid" - när allt handlar om prioriteringar.
Jag har kommit fram till att det finns 60 arbetstimmar, 45 fritidstimmar och 56 sovtimmar samt 7 timmar för fysisk/andlig/mental utveckling i mitt liv. Det bygger på att även bloggande (inte denna bloggen, alla eventuella andra bloggar) och ideellt arbete för MOC eller för andra organisationer också räknas som jobb.
Nu börjar han igen med sina timmar. Men jag gillar system och jag gillar att kunna mäta och se vart min tid tar vägen. Precis som man gör en budget av sina pengar (vilket jag också behöver göra). Så får vi se hur väl jag håller det, om jag sover tillräckligt och leker tillräckligt, för det är mest för dessa två områden som jag behöver ha koll så att jag inte låter jobbtimmarna tar över allt.
morgonlåga
Det är full storm häruppe, strömmen gick i en halvtimme också, men den är tillbaka nu. Det gör itne så mycket, jag har 5 timmar ström i datorn om det behövs. Men jag har tänt brasan, det är lite ruggigt ute så det sprakar redan på morgonkvisten. Idag ska jag få gjort en massa jobb tänkte jag. :)
braskamin
Så var det dags för en afton på soffan. Idag har jag verkligen inte haft ork att göra många knop. Käkade frukost hos pappa, men sen har det bara blivit det mest nödvändiga och hade massor av idéer som jag inte orkade med alls. Man får väl acceptera att det kommer finnas sådana här dagar som kommer då och då.
Det är helt klart, det här kommer ta tid. Jag sitter med ljuset dimmat och tittar på eldslågorna och undrar var passionen är. När jag ska brinna igen och varför. Jag vet, rent rationellt, att det är något som går över. Jag vet det. Men jag var passionerad innan, jag brann av längtan och av idéer och tankar.
De kommer fortfarande. 4-5 nya idéer om dagen. Men jag tar inte upp dem. Ingen ork just nu. Det får vara ok. Det måste vara okej. Jag kan inte tvinga mig själv, inte stressa mig själv. Jag försöker att medvetet låta min kropp bestämma tempot. Göra det okej att vara ledsen. Jag har ännu inte gråtit över att förhållandet sprack. Det ligger längre ner i det undermedvetna. Just nu är det väldigt mycket KBT och väldigt lite psykohistorik.
Jag kör på, såklart. Som man gör. Imorgon ska jag på möte i Malmö och kolla kläder till lajvet. Och så lunchmöte. Kanske hinner med att prata en sväng med investerargänget, men en av dem är bortrest och den andra har jag inte fått tag i idag. Eller Länsstyrelsen, men de tar nog inte drop-ins.
Lugnt tempo här alltså. Egenvård pågår. Det tar tid. Jag är inte van vid det. Och jag är frustrerad över att glöden är borta. Den kommer igen, den ligger i min natur. Jag vet det. Men det är inte kul att sitta och titta på sig själv och se att man slet ut sig rätt hårt i den här kampen.
Men vet ni vad - hon var faktiskt värd det. Jag ångrar inte att jag har ont nu. Jag ångrar inte att jag bröt förlovningen. Det var nödvändigt. Men jag ångrar inte att jag stannade så länge jag gjorde. Mindre hade inte gjort vår kärlek rättvisa.
Nu falnar lågan i kaminen och det är dags för mig att gå och lägga mig. Lite visdom såhär på kvällen.
badkrukans berättelse
Det har varit väldigt varmt väldigt länge:
Så i morse begav jag mig ner till sjön för ett bad och en liten roddtur.
Såhär ser vyn ut på vägen ner mot bryggan.
Och själva bryggan ser ut såhär:
Om man har simmat klart kan man ta roddbåten och ro ut en bit på sjön och njuta av solen. Det är skönt och jag behvöer det.
EM och grillat
Ja, det är ett hårt liv här. En kall öl, nygrillad fläskkarré (tack Pontus för kvarlämnat kyyyedd) och lite paprika och vitlöksbröd. Grabbarna var här i förrgår och igår, vi badade, spelade brädspel och pratade om livet och Jockes förestående bröllop.
Fortfarande lite jobbigt för mig att gå på bröllop. Även om det ska bli superkul och jag verkligen gratulerar Jocke och Sara, så blir det lite tomt - väldigt få kommer ensamma på bröllop och det påminner mig givetvis också om det "vi" inte fick möjligheten till. Men för dessa två är det perfekt, jag ska verkligen hurra högt!
Men just nu är det EM, öl, grillat och en fantastisk sommarkväll. Så det kan liksom inte bli dåligt hur man än mår. :-)
Hoppas ni njuter av lördagskvällen lika mycket som jag.
Imorgon blir det varken mobil eller dator har jag bestämt. Bara naturen.
Fortfarande lite jobbigt för mig att gå på bröllop. Även om det ska bli superkul och jag verkligen gratulerar Jocke och Sara, så blir det lite tomt - väldigt få kommer ensamma på bröllop och det påminner mig givetvis också om det "vi" inte fick möjligheten till. Men för dessa två är det perfekt, jag ska verkligen hurra högt!
Men just nu är det EM, öl, grillat och en fantastisk sommarkväll. Så det kan liksom inte bli dåligt hur man än mår. :-)
Hoppas ni njuter av lördagskvällen lika mycket som jag.
Imorgon blir det varken mobil eller dator har jag bestämt. Bara naturen.
morgon i solträdgården
Mitt lilla "kontor" flyttas runt hela tiden. Men nu har jag hittat en plats som faktiskt är okej större delen av dagen i ett hörn av trädgården. På morgonen är det lite kyligare så då vill man ha så mycket sol som möjligt. Likadant om det blåser. Om det är för varmt däremot, som mitt på dagen, då dör man.
Så nu har jag löst mitt stora i-lands problem med en plats som jag tror kommer funka. Men det är en del knott här. Ja, ni hör ju hur jag lider...
Skogen är annars bra för att få tänka. Det har blivit en lugnare vecka än jag trodde. Ikväll kommer några av grabbarna över på grillning och pilsner, och jag kommer få mer tid över i helgen för att tänka och skriva och planera. Det går lite lättare efter insikterna häromdagen även om det kan bli både tyst och tomt ibland. Men så är det ju såklart, det får man nog leva med ett tag framöver.
Jag har börjat snegla på en ny dator. Visst är min Fujitsu fin, min lilla behändiga dator, men jag har ju nu även en Asus eee som står och drar i mig. Den är ännu mindre och behändigare. Och jag behöver en kraftfullare dator hemmavid som jag kan spela lite spel på ibland, en laptop som har lite tyngd att komma med - tror jag i alla fall. Och framförallt som har en rejäl skärm. Men mest av allt saknar jag att ha rejält bredband. Com Hem ska få kopplas in så snart ja gkommer tillbaka till Malmö så jag har något att komma med. Ska bara leta upp min trådlösa router, börjar bli tröttsamt att köpa ny så snart man behöver, det där verkar vara känsliga maskiner som inte tål nånting. Jag ska egentligen ha ett com-hem-modem också nånstans, men tusan vete var. Ett litet trådlöst nät behöver jag i alla fall så jag får lite kräm i eee:n också, det är det enda den gillar nämligen. Även om jag bara har nitton kvadrat så vill jag ha trådlöst - det skulle ju rimligen kunna göra att jag kan sitta i trädgården utanför och surfa och det vore ju skoj.
Samtidigt är det här en smidig jobbdator, den går verkligen att ha med sig överallt och man drar sig inte för att ha med den heller. En större burk skulle jag inte orka släpa runt och vill jag verklgien att eee ska bli jobbdator? ELler så är det just precis det som är poängen.... att ha eee som min resedator och låta den stora hemmadatorn bli primärt lekmaskin med alla roliga program och spel och sådär.
Det enda negativa jag har att säga om den här datorn är att den slits, det är lite kass kvalitet på plasten och jag skulle behöva lite mer av en arbetsmaskin. Nu när den fått 2 gig minne är den mycket snällare att köra, även om jag fortfarande AVSKYR Vista. I slutändan skulle jag nog vilja ha tre maskiner. EEE som lekmaskin för att skriva, tänka och sådant. En portabel arbetsdator som egentligen borde vara en mac (macbook air är den vackraste som gjorts) och en rejäl laptop som i det närmaste är en stationär dator som är kraftfull nog att spela på. Lite overkill kan man tycka, men nu pratade vi om vad jag skulle VILJA ha.
På tal om att vilja ha så börjar jag längta efter en bil och den frihet som kommer med en bil. Fast jag har ju alltid Sunfleet. Ett bra alternativ. Egentligen vill jag i så fall ha en Peugeot 206CC, men den är (a) ganska dyr och (b) jag kommer inte köpa den förrän sommaren är över och då är den inte lika rolig och (c) det är inte en miljöbil så den blir dyr i drift. En etanoldriven bil som ser snygg ut, gärna med cab, sökes. Finns Volvo C30 i cabriolet tro?
Nu blev det ett prylinlägg istället, det var ju inte riktigt meningen, men okej då. Nu ska jag jobba lite istället, projekten börjar gå in i nya faser och även om det är riskprojekt (fin term för att jag inte får betalt nu utan kanske massor istället den dagen de lyckas) så är det KUL projekt, och det är ju viktigt det med!
Kram på er!
Så nu har jag löst mitt stora i-lands problem med en plats som jag tror kommer funka. Men det är en del knott här. Ja, ni hör ju hur jag lider...
Skogen är annars bra för att få tänka. Det har blivit en lugnare vecka än jag trodde. Ikväll kommer några av grabbarna över på grillning och pilsner, och jag kommer få mer tid över i helgen för att tänka och skriva och planera. Det går lite lättare efter insikterna häromdagen även om det kan bli både tyst och tomt ibland. Men så är det ju såklart, det får man nog leva med ett tag framöver.
Jag har börjat snegla på en ny dator. Visst är min Fujitsu fin, min lilla behändiga dator, men jag har ju nu även en Asus eee som står och drar i mig. Den är ännu mindre och behändigare. Och jag behöver en kraftfullare dator hemmavid som jag kan spela lite spel på ibland, en laptop som har lite tyngd att komma med - tror jag i alla fall. Och framförallt som har en rejäl skärm. Men mest av allt saknar jag att ha rejält bredband. Com Hem ska få kopplas in så snart ja gkommer tillbaka till Malmö så jag har något att komma med. Ska bara leta upp min trådlösa router, börjar bli tröttsamt att köpa ny så snart man behöver, det där verkar vara känsliga maskiner som inte tål nånting. Jag ska egentligen ha ett com-hem-modem också nånstans, men tusan vete var. Ett litet trådlöst nät behöver jag i alla fall så jag får lite kräm i eee:n också, det är det enda den gillar nämligen. Även om jag bara har nitton kvadrat så vill jag ha trådlöst - det skulle ju rimligen kunna göra att jag kan sitta i trädgården utanför och surfa och det vore ju skoj.
Samtidigt är det här en smidig jobbdator, den går verkligen att ha med sig överallt och man drar sig inte för att ha med den heller. En större burk skulle jag inte orka släpa runt och vill jag verklgien att eee ska bli jobbdator? ELler så är det just precis det som är poängen.... att ha eee som min resedator och låta den stora hemmadatorn bli primärt lekmaskin med alla roliga program och spel och sådär.
Det enda negativa jag har att säga om den här datorn är att den slits, det är lite kass kvalitet på plasten och jag skulle behöva lite mer av en arbetsmaskin. Nu när den fått 2 gig minne är den mycket snällare att köra, även om jag fortfarande AVSKYR Vista. I slutändan skulle jag nog vilja ha tre maskiner. EEE som lekmaskin för att skriva, tänka och sådant. En portabel arbetsdator som egentligen borde vara en mac (macbook air är den vackraste som gjorts) och en rejäl laptop som i det närmaste är en stationär dator som är kraftfull nog att spela på. Lite overkill kan man tycka, men nu pratade vi om vad jag skulle VILJA ha.
På tal om att vilja ha så börjar jag längta efter en bil och den frihet som kommer med en bil. Fast jag har ju alltid Sunfleet. Ett bra alternativ. Egentligen vill jag i så fall ha en Peugeot 206CC, men den är (a) ganska dyr och (b) jag kommer inte köpa den förrän sommaren är över och då är den inte lika rolig och (c) det är inte en miljöbil så den blir dyr i drift. En etanoldriven bil som ser snygg ut, gärna med cab, sökes. Finns Volvo C30 i cabriolet tro?
Nu blev det ett prylinlägg istället, det var ju inte riktigt meningen, men okej då. Nu ska jag jobba lite istället, projekten börjar gå in i nya faser och även om det är riskprojekt (fin term för att jag inte får betalt nu utan kanske massor istället den dagen de lyckas) så är det KUL projekt, och det är ju viktigt det med!
Kram på er!
trädgårdstankar
Nu har jag börjat uppdatera lite med andra bloggar. Det är ju kul att skriva. Det lär bli minst en svensk blogg till, egentligen vill jag ha flera utländska också, men man kanske ska börja hemmavid. :)
Annars går det så sakteliga framåt. Ibland väldigt sorgset, ibland ganska bra. Men fortfarande inte superglöd. Det kommer. Det kommer. Ska bara låta mig själv andas och bara vara ett tag. Hela nästa vecka är också ganska lugn innan allt brakar loss.
Nu ska jag experimentera med lite publika bloggar, det enda jag har hittat som är lite bökigt är att alla verkar vara tvungna att heta "kraschen" och det är ju inte tanken....
Annars går det så sakteliga framåt. Ibland väldigt sorgset, ibland ganska bra. Men fortfarande inte superglöd. Det kommer. Det kommer. Ska bara låta mig själv andas och bara vara ett tag. Hela nästa vecka är också ganska lugn innan allt brakar loss.
Nu ska jag experimentera med lite publika bloggar, det enda jag har hittat som är lite bökigt är att alla verkar vara tvungna att heta "kraschen" och det är ju inte tanken....
en ny morgon
Det var en renande text, en uttömmande text jag skrev igår och den var nödvändig att skriva innan jag kunde skriva dagens text, som handlar om gårdagen när jag tänkte och mediterade.
Jag har ju varit troende i snart 1,5 år. Det är inte en helt enkel sak, eftersom i princip inga av mina vänner är det. Det accepteras för att jag är jag, och för att man gillar mig. Men det är onekligen så att det i Sverige gror ett tyst fniss och fingerpekande mot "de där som tror". I världens mest sekulariserade land är det inte heller så konstigt.
Så mestadels har jag varit troende i tysthet och skött det där själv. Jag har aktiverat mig lite tyst och snällt i svenska kyrkan och sen smitit iväg till frikyrkan när ingen tittat på. Och en del konstigheter har jag otroligt svårt för där. Jag förstår varför så många av mina vänner inte är troende själva. Det finns en massa konstiga dogmer och regler i frikyrkorna. Bara gamla goda svenska kyrkan går att lita på, den ser till att dra ut alla tänder så att den är fullständigt harmlös. Tyvärr mördar den sitt varumärke medan den gör det och blir alltmer identitetslös, en tom hall av ceremonier som utförs rituellt utan att stå för något. Det blir "Något Man Gör" och det är individerna som tror. Kyrkan blir bara ett hus - och det är precis det den aldrig var avsedd att vara.
Men sedan i oktober 2005, då jag hade en personlig upplevelse av Gud (den andra i mitt liv, den första var i USA men jag var nog inte redo då) och motsträvigt accepterade jag Hans kärlek. "Som ett barn som inte vill börja gå på dagis - han vet att han får roligt där när han väl kommer dit, men han står ändå och slänger av sig kläderna i hallen" - så skrev jag i ett förvirrat brev till dåvarande ärkebiskopen KG Hammar. Jag kunde ju inte nöja mig med att skriva till en vanlig präst, jag var tvungen att skriva direkt till ärkebiskopen. Och jag fick ett långt och uttömmande personligt svar. Sådan var vår förra ärkebiskop och jag försvarar honom med näbbar och klor mot de många frikyrkliga som tycker han har förrått tron. De är ute och tokcyklar skulle jag vilja säga. Han är precis lika radikal som J-boy en gång i tiden var. Eller som han sa i sin sista offentliga intervju när han blev frågan om han inte var lite väl radikal: "Det måste man vara. Ett ledarskap måste vara radikalt. Om du bara gör det du måste är du chef, inte en ledare."
Igår började jag äntligen få svar på varför allt det här hänt. Vad det var hon behövde, och vad det var jag behövde, och att Hans plan inte är förändrad utan att den kvarstår, och det startskott som jag fick med olyckan var precis den spark i häcken jag behövde. När jag vaknade upp efter olyckan var den första ekande tanken i mitt huvud: DET ÄR DAGS. Min känsla sedan jag var 6-7år gammal var att jag hade något särskilt att göra i mitt liv. En specifik och otroligt viktig uppgift som jag skulle genomföra. Men jag visste inte vad det var. Det var spännande i början, men blev ganska snabbt frustrerande. Jag visste ju inte vad det var. Det var därför jag alltid försökt bli generalist istället för specialist. Jag var ju tvungen att vara förberedd på allt.
Och olyckan var startskottet på att förberedelseperioden var över och det var dags att agera och börja på den där uppgiften. DET ÄR DAGS, sa Gud och min kropp vibrerade av styrka. Direkt efter olyckan kunde jag sluta med antidepressiva och jag hade till och med glömt att jag behövt dem. Systemet var återställt och man kan säga att det var olyckan eller man kan säga att det var Guds kraft. Säg vad ni vill.
Men jag fick äntligen svar. Yttre svar på mina funderingar och böner och tankar. Det är svårt att prata om min tro, jag har så mycket skeptiker omkring mig. Jag begär inte att någon annan ska tro. Det är en personlig tro, och kan bara upplevas, och det är definitivt inte min uppgift att konvertera folk, det får andra sköta. Jag begär bara att man ska acceptera grundförutsättningarna för mitt resonerande. Jag vill inte längre behöva skämmas för att jag är troende.
Jag fick svar på mina böner och mina förtvivlade rop. Gud, sa jag, har du lämnat mig vid vägkanten som ett förbrukat verktyg? Som en limpistol som behöver laddas om och fyllas på? Jag är tom och tömd. Var det det här som var min uppgift, att hjälpa henne ur mörkret? Var det detta jag väntat hela livet på? Borde jag inte känna mig mer hel efteråt, inte tom? Herre, var är jag? Jag famlar omkring efter mening och tankar.
Och så kom orden. Det är svårt att beskriva hur bönesvar fungerar, det är inte en vetenskap direkt. Det är som en yttre känsla av närvaro. Inte röster i skallen alls, utan snarare mer så som shamaner beskriver det, att andarna tar en i besittning. Profetiskt budskap kallar de frikyrkliga det. Det kommer ord och tankar som kommer ur dig som människa, men det är inte dina egna tankar som genererat dem. Kanske det är ditt undermedvetna - och kanske som hinduerna säger är det för att ditt undermedvetna är kopplat direkt mot Guds undermedvetna. Eller kanske är det för att din själs innersta kärna är gudomlig i sig själv, en droppe ur det hav som är Gud, som gnostikerna talar om. Eller så talar Gud till oss allihop hela tiden genom sin skapelse. Eller så är det bara synapser i det undermedvetna som skickar signaler, långt ner i det undermedvetna, under alla nojjor och neuroser. För det som kommer vid de tillfällena, det är saker som är klartänkta och klarsynta, oavsett hur låg och deprimerad man är. Så det är definitivt inte i det "vanliga" undermedvetna som ju kan vara fyllt av ångest och neuroser och elände.
I vilket fall så fick jag svar på många av de frågor jag haft. Jag var inte ett verktyg. Jag behövde sluta vara så egocentrerad. Ja, jag var den som hjälpte henne komma ut ur mörkret och börja helas från de många skador hon fått, hon som också var älskad av Gud. Så det va rmin uppgift. Men hade det aldrig slagit mig in att hon OCKSÅ hade en uppgift? Svaret jag fick igår var: "Det sista du var tvungen att lära dig var att du har begränsningar. Du är bara människa, inte messias. Tror du att Jag inte är medveten om dina begränsningar som verktyg? Det var inte för min skull, det var för din skull". Min kamp för att hjälpa Y handlade inte bara om henne. Den handlade lika mycket om mig, om mina egna gränser.
Så vad skulle jag göra nu, det va rju min fråga? Vilka mål ska jag sätta? "Det är inte målen som spelar någon roll, bara att du reser på Min väg, vart du än går." Jo, men Gud, jag måste ju veta vad det är du vill jag ska göra i mitt mundana liv. Svaret var nästan som ett skratt... "Tror du att jag bryr mig vad du gör av ditt mundana liv? Håll du på med ditt företag om det gör dig lycklig. Eller ta ett jobb, eller gör ingenting." Men jag måste väl försöka bygga upp en stark ekonomi så jag har resurser som jag kan använda för att göra det du vill jag ska göra? "Rik eller fattig, du tjänar mig precis lika bra ändå. Det är inte vad du gör när du inte jobbar med din uppgift jag bryr mig om. Oroa dig inte för din överlevnad. Du jobbar åt mig och jag ser till att du har de resurser du behöver när det gäller uppgiften jag har åt dig. JAG är din kund. Projektet är beställt och jag förväntar mig att du levererar."
Är det samtal med Gud eller bara resonerande med mitt undermedvetna? Ingen aning, jag har inga vetenskapliga bevis. Och det bästa är att det har inte skeptikerna heller. Jag vet bara att jag varit troende kristen sedan 1,5 år och att jag redan har massor av upplevelser. Det är synd att jag känner att jag behöver försvara mig och be om ursäkt för att jag tror. Jag begär som sagt inte att andra ska tro. Jag är bara oerhört tacksam att jag gör det, och att kriser som den här, som förr skulle satt mig ur spel i flera månader, kan vända över en dag när Han är närvarande. Depression är frånvaron av kärlek. Gud är kärlek. Gissa vad som händer med depressionen då? Ljuset som skingrar mörkret och allt det där.
Och som vanligt måste Han vara en show-off som trycker till och rent fysiskt illustrerar det. Så det här vaknade jag till i morse:
God morgon världen!
dags att skriva då...
Det är inte enkelt att skriva när man inte själv är säker på vad man tänker, men eftersom läsarna begär uttömmande svar ur min själ får jag försöka. Det är svårt för det är mestadels släktingar och oroliga mammor som läser.
Men detta är nog utan tvekan det svåraste uppbrott ur en relation jag haft. Inte bara för att kärleken oss emellan var så stor, utan också för att jag själv satsade mer emotionellt och var mer seriös, mer "committed" än jag någonsin varit tidigare.
Men för att förstå varför det är så tomt, varför jag irrar planlöst som en terrorist som just fått en flashbang-granat inkastad genom fönstret, måste vi bege oss tillbaka i tiden, till tiden innan den här bloggen fanns. Den här bloggen påbörjades efter min bilolycka, men den har egentligen sitt ursprung i min livskris som började sommaren och hösten innan. Då gick jag fullständigt i väggen och livet var helt meningslöst. Inte ens negativt - det var bara ett enda stort ingenting och ingenting spelade någon roll. Man kan under flera månader leva i förstadiet, där man döljer hur stor bristen på livslust är, först för sig själv, senare även för andra.
Sen kommer smällen, dagen när man inte orkar gå upp ur sängen. Då är allting så hopplöst att det är för jobbigt att ta ut disken till köket. Att gå ner och posta ett brev kan ta en vecka innan man känner att man klarar av det. Att vara i en depression innebär att allting är helt meningslöst. Så fullständigt och totalt överväldigad av stressen inför att kanske misslyckas blir man att det minsta lilla man måste göra blir ett gigantiskt projekt. Resonemanget inne i huvudet går: "jag måste ta ner brevet till brevlådan - men jag har inte gjort det än - jag är så värdelös som inte orkar ta ner brevet - nu är jag stressad också - vad typiskt att jag ska ta åt mig så mycket över så små saker - så små saker som du inte ens klarar av, nu MÅSTE du göra det här - men jag orkar inte..." och så där snurrar det vidare tills man spenderat en kvart med att stressa upp sig över brevet och det upptar 100% av ditt fokus.
Det är lite som när ett virus tar över datorn och äter upp all processorkraft. Små saker som blir jättestora.
När jag hamnade där och tog mig ur det utvecklade jag flera olika skyddssystem som skulle se till att jag inte hamnade där igen. Jag kallade systemet för gult kort-rött kort-eject! Jag la in det som ett mentalt försvarssystem och tränade mig själv i att aktivera det, reagera på det (först med extrem överkänslighet så jag skulle lära mitt undermedvetna att det här var en verklig larmklocka) och se till att jag tog mig ur stressiga situationer. Till slut kunde jag låta bli att säga "GULT KORT" till mig själv högt ovh bara tänka det. Efter ytterligare lite träning så hade mitt undermedvetna lärt sig att själv aktivera systemet och jag reagerade på automatik.
Att vara deprimerad är nämligen att vara fånge i en negativ spiral av emotionella associationer som alla leder ner i ett stort svart hål av hopplöshet. Djup depression är för mig definitionen på hur det är i helvetet, om nån undrar hur jag definierar den termen. Det är total frånvaro av all kärlek (motsatsen till kärlek är inte hat utan hopplöshet och likgiltighet). Den spiralen är så automatisk och så självklar att man undermedvetet tränar sig att aktivera den. Och i mitt fal var som sagt varningssystemet ett sätt att bryta spiralen, bara länge nog för att hinna koppla in det rationella systemet.
Gult kort innebar att jag stressade lite för mycket, att det var dags att tänka till och planera in ett lite lugnare tempo framöver, ta ett break eller en paus i vardagen och stanna till för att andas. Bara en varningssignal. För många gula kort tätt inpå tydde på att något var fel - men oftast brukade ett eller två räcka för att jag skulle fatta att nu var det på väg utför.
Jag tänker mig att alkoholister har liknande "system" för att motverka sina drifter att dricka. Alla former av negativa beteenden tror jag handlar om att man "sätter hjärnan i friläge" och släpper det rationella greppet om ödlehjärnan som är extremt primal.
Rött kort innebar att NU var det fara å färde. Jag tog gula kort på allvar, men så snart jag kände att det började närma sig ett rött kort då var det allvar. Den signalen var så starkt inbyggd. Den betydde VAKNA UPP och inte med nån väntan. Det innebar alltid att jag var tvungen att omedelbart avbryta, avboka och göra helt andra saker som BARA hade att göra med rekreation och vila. Det var sällsynt att de användes. 2-3 gånger under hela min återhämtningsperiod. Det var en gigantisk varning, ett slags varning som verkligen behövde aktiveras när jag inte lyssnat på de gula korten utan fortsatt.
Eject var bara något jag hade i teorin, något som jag inte använde. Det var det som skulle komma efter rött kort, den sista varningen innan slutet. Då fanns det inte ens någon tankeprocess inkopplad. Den gick direkt in i en annan del av ödlehjärnan som sa ÖVERLEV.
I slutet av tunneln, i botten av hålet som kallas depression finns bara döden. När de första antidepressiva medicinerna kom ut på marknaden för 30 år sen blev det ett problem. Den som är verkligt deprimerad kan inte ta livet av sig. De har inte orken. Att posta ett brev tar en vecka och det är en rätt enkel operation. Att ta livet av sig är ganska komplext. De första medicinerna gav handlingskraften tillbaka några veckor innan man slutade vara så deprimerad. Det innebar att massor av deprimerade människor plötsligt fick ork och lust nog att göra något åt sin situation vilket resulterade i ett par självmord innan man kunde ta fram lite mer effektiva medel som får allting att släppa samtidigt, så att man mår bättre samtidigt som man orkar mer.
Varför pratar jag om min rehabilitering och mina upplevelser? För att förklara varför jag idag är i gränslandet kring vad som förmodligen kliniskt skulle betraktas som depression. Även om jag tror och hoppas att det är en tillfällig förändring som jag kan ta mig ur bara på någon månad eller två. Och för att ingen ska tro att Y bara var en tjej med lite problem som det blev för jobbigt med utan att det var en relation som jag såg som så viktig för mig att jag valde att ta risker. Så det jag känner nu är ett resultat av mina egna val och något jag själv måste ta ansvar för och bearbeta.
Jag var helt övertygad om att det var kvinnan jag skulle gifta mig med och leva med. Och jag är övertygad om att hade hon inte haft ett bagage och sina psykiska problem hade vi varit ihop idag. Om då inte mina egna konstigheter som människa kommit ivägen (jodå, jag har mina issues jag med), för det är en av mina stora erfarenheter från det här. Jag har gott om issues när det gäller relationer.
Min pappa sa till mig att jag skulle hitta någon lokal människa i min ålder, gärna med ett par barn som hade ett vanligt hederligt (läs: fysiskt) jobb. Jag vet inte om jag skulle bli lycklig med en tjej som sitter i kassan på Konsum, är frånskild och har två ungar och en häck lika stor som en volvolastbil, som röker och spelar bingolotto och dricker billig öl medan hon röker och gungar ungarna på knäet och tittar lystet på min plånbok.
I det avseendet hade Y varit helt fantastisk som livspartner för mig när hennes sjukdom/problem inte dominerade vårt gemensamma liv (vilket ju tyvärr var 85% av tiden). Hon är rolig, snabbtänkt, självständig, ambitiös, stark (betydligt starkare än jag är), en överlevare som har rötterna i arbetarklassen men åsikterna åt höger, precis som jag. Och jag hade lovat inför Gud som ju dessutom var ganska ny i mitt liv i maj förra året att det här skulle jag satsa på. Men så mådde hon ju rätt ofta inte så bra. Och då var ingen av egenskaperna ovan närvarande.
Men jag satsade. För mig, för oss, för att inte ge upp. Och det gula kortet kom redan i september, sen i oktober igen följt av ett rött. Ett rött till i december. Jag körde på, väl medveten om risken men jag var dedikerad. Rött igen i januari och så ytterligare två röda i februari. Det började bli svårt att köra vidare. Kärleken dog nästan två månader innan, men jag ville inte ge upp. Hon mådde minst lika dåligt i relationen som jag, men var rädd för förändringen, rädd att bli ensam igen.
Så kom då EJECT efter ett dussin röda kort totalt och då fanns ingen återvändo. Då var det bara snabbast möjligast utväg i maj. Och det är klart det gör ont. Det var inte bara en flickvän jag förlorade. Det var min blivande fru och min livspartner - och den kom paketerad i en insikt om att jag inte räckte till. Inte att jag inte gjorde nog utan att jag gjorde allt och offrade allt för att kämpa vidare men förlorade ändå.
Och det är ju illa nog. Då skulle man kunna tro att jag skulle ångra mig. Men det gör jag inte. För jag är till ett hundra procent att det var rätt val, att det inte ens fanns fler val. I de konversationer som vi haft efter det tagit slut är till och med HON av åsikten att det var rätt val, att det var det enda som kunde göras.
Det är därför det är så tomt, därför som jag är så förvirrad. Det jag längtat mest efter i livet, en riktig partner som var som gjord för mig med alla mina konstiga later, kom i min väg. Men det fanns ingenting, ingenting i hela världen jag kunde gjort som skulle räddat vår relation. Det fanns ingen väg ut. Jag offrade allt, medvetet, för att kämpa. Men jag kunde lika gärna dragit mig ur i oktober, för det här var en kamp som jag nu vet att jag aldrig kunde ha vunnit. Det är illa nog att satsa all energi man har och förlora den - det är värre att ha satsat allt, förlorat det, och inse att man inte ens hade en chans egentligen.
Ta en sekund ur ditt liv (förutom den kvart jag redan stulit av dig i läsningen av resten av texten) och fundera på om du hade det du önskade mest av allt. Om du visste att du inte kunde behålla det och du var tvungen att lämna den du älskade. Skulle inte du också vänta så länge som möjligt och kämpa tills det inte fanns några utvägar kvar?
Det gjorde jag. Och jag satte in alla chips i potten på att lösa det. Men jag satt med medelmåttiga kort på handen och livet hade två ess. Det fanns ingen väg ut. Det var det enda att göra, det är alla överens om, såväl inblandade som åskådare.
Men det är därför jag fortfarande inte dansar på livets vindar och seglar med passionen mot spännande mål. Jag har förlorat något viktigt. Och inte för att jag gjorde fel, utan trots att jag gjorde rätt. Och jag satsade allt jag hade, men jag var inte hel nog själv att kunna lösa det som inte var mitt att lösa.
Så nu måste jag först och främst se till att stabilisera mig så jag kan lyfta upp ur det tomma och låga vilket kommer ske med automatik och min övertygelse. Och sen måste jag hitta nya mål som jag kan jobba mot. Ikväll började jag. Min andra meditation och stund i ensamhet blev bättre än min första. Ytterligare en eller två kommer senare i helgen.
Men nu måste jag snart sova, ska upp med bilen till verkstan. Hoppas läsningen varit personlig nog. Mer personligt lär ni aldrig läsa om i alla fall. Ser fram mot era kommentarer här i bloggen, men helst inte via telefonterapi eller personliga samtal. Jag kommer bara tycka det är jobbigt just nu, jag är inte där att jag vill älta och bearbeta på det sättet. Hoppas ni har förståelse. När jag behöver prata om det kommer jag säga det. Just nu behöver jag prata med mig själv först.
Men detta är nog utan tvekan det svåraste uppbrott ur en relation jag haft. Inte bara för att kärleken oss emellan var så stor, utan också för att jag själv satsade mer emotionellt och var mer seriös, mer "committed" än jag någonsin varit tidigare.
Men för att förstå varför det är så tomt, varför jag irrar planlöst som en terrorist som just fått en flashbang-granat inkastad genom fönstret, måste vi bege oss tillbaka i tiden, till tiden innan den här bloggen fanns. Den här bloggen påbörjades efter min bilolycka, men den har egentligen sitt ursprung i min livskris som började sommaren och hösten innan. Då gick jag fullständigt i väggen och livet var helt meningslöst. Inte ens negativt - det var bara ett enda stort ingenting och ingenting spelade någon roll. Man kan under flera månader leva i förstadiet, där man döljer hur stor bristen på livslust är, först för sig själv, senare även för andra.
Sen kommer smällen, dagen när man inte orkar gå upp ur sängen. Då är allting så hopplöst att det är för jobbigt att ta ut disken till köket. Att gå ner och posta ett brev kan ta en vecka innan man känner att man klarar av det. Att vara i en depression innebär att allting är helt meningslöst. Så fullständigt och totalt överväldigad av stressen inför att kanske misslyckas blir man att det minsta lilla man måste göra blir ett gigantiskt projekt. Resonemanget inne i huvudet går: "jag måste ta ner brevet till brevlådan - men jag har inte gjort det än - jag är så värdelös som inte orkar ta ner brevet - nu är jag stressad också - vad typiskt att jag ska ta åt mig så mycket över så små saker - så små saker som du inte ens klarar av, nu MÅSTE du göra det här - men jag orkar inte..." och så där snurrar det vidare tills man spenderat en kvart med att stressa upp sig över brevet och det upptar 100% av ditt fokus.
Det är lite som när ett virus tar över datorn och äter upp all processorkraft. Små saker som blir jättestora.
När jag hamnade där och tog mig ur det utvecklade jag flera olika skyddssystem som skulle se till att jag inte hamnade där igen. Jag kallade systemet för gult kort-rött kort-eject! Jag la in det som ett mentalt försvarssystem och tränade mig själv i att aktivera det, reagera på det (först med extrem överkänslighet så jag skulle lära mitt undermedvetna att det här var en verklig larmklocka) och se till att jag tog mig ur stressiga situationer. Till slut kunde jag låta bli att säga "GULT KORT" till mig själv högt ovh bara tänka det. Efter ytterligare lite träning så hade mitt undermedvetna lärt sig att själv aktivera systemet och jag reagerade på automatik.
Att vara deprimerad är nämligen att vara fånge i en negativ spiral av emotionella associationer som alla leder ner i ett stort svart hål av hopplöshet. Djup depression är för mig definitionen på hur det är i helvetet, om nån undrar hur jag definierar den termen. Det är total frånvaro av all kärlek (motsatsen till kärlek är inte hat utan hopplöshet och likgiltighet). Den spiralen är så automatisk och så självklar att man undermedvetet tränar sig att aktivera den. Och i mitt fal var som sagt varningssystemet ett sätt att bryta spiralen, bara länge nog för att hinna koppla in det rationella systemet.
Gult kort innebar att jag stressade lite för mycket, att det var dags att tänka till och planera in ett lite lugnare tempo framöver, ta ett break eller en paus i vardagen och stanna till för att andas. Bara en varningssignal. För många gula kort tätt inpå tydde på att något var fel - men oftast brukade ett eller två räcka för att jag skulle fatta att nu var det på väg utför.
Jag tänker mig att alkoholister har liknande "system" för att motverka sina drifter att dricka. Alla former av negativa beteenden tror jag handlar om att man "sätter hjärnan i friläge" och släpper det rationella greppet om ödlehjärnan som är extremt primal.
Rött kort innebar att NU var det fara å färde. Jag tog gula kort på allvar, men så snart jag kände att det började närma sig ett rött kort då var det allvar. Den signalen var så starkt inbyggd. Den betydde VAKNA UPP och inte med nån väntan. Det innebar alltid att jag var tvungen att omedelbart avbryta, avboka och göra helt andra saker som BARA hade att göra med rekreation och vila. Det var sällsynt att de användes. 2-3 gånger under hela min återhämtningsperiod. Det var en gigantisk varning, ett slags varning som verkligen behövde aktiveras när jag inte lyssnat på de gula korten utan fortsatt.
Eject var bara något jag hade i teorin, något som jag inte använde. Det var det som skulle komma efter rött kort, den sista varningen innan slutet. Då fanns det inte ens någon tankeprocess inkopplad. Den gick direkt in i en annan del av ödlehjärnan som sa ÖVERLEV.
I slutet av tunneln, i botten av hålet som kallas depression finns bara döden. När de första antidepressiva medicinerna kom ut på marknaden för 30 år sen blev det ett problem. Den som är verkligt deprimerad kan inte ta livet av sig. De har inte orken. Att posta ett brev tar en vecka och det är en rätt enkel operation. Att ta livet av sig är ganska komplext. De första medicinerna gav handlingskraften tillbaka några veckor innan man slutade vara så deprimerad. Det innebar att massor av deprimerade människor plötsligt fick ork och lust nog att göra något åt sin situation vilket resulterade i ett par självmord innan man kunde ta fram lite mer effektiva medel som får allting att släppa samtidigt, så att man mår bättre samtidigt som man orkar mer.
Varför pratar jag om min rehabilitering och mina upplevelser? För att förklara varför jag idag är i gränslandet kring vad som förmodligen kliniskt skulle betraktas som depression. Även om jag tror och hoppas att det är en tillfällig förändring som jag kan ta mig ur bara på någon månad eller två. Och för att ingen ska tro att Y bara var en tjej med lite problem som det blev för jobbigt med utan att det var en relation som jag såg som så viktig för mig att jag valde att ta risker. Så det jag känner nu är ett resultat av mina egna val och något jag själv måste ta ansvar för och bearbeta.
Jag var helt övertygad om att det var kvinnan jag skulle gifta mig med och leva med. Och jag är övertygad om att hade hon inte haft ett bagage och sina psykiska problem hade vi varit ihop idag. Om då inte mina egna konstigheter som människa kommit ivägen (jodå, jag har mina issues jag med), för det är en av mina stora erfarenheter från det här. Jag har gott om issues när det gäller relationer.
Min pappa sa till mig att jag skulle hitta någon lokal människa i min ålder, gärna med ett par barn som hade ett vanligt hederligt (läs: fysiskt) jobb. Jag vet inte om jag skulle bli lycklig med en tjej som sitter i kassan på Konsum, är frånskild och har två ungar och en häck lika stor som en volvolastbil, som röker och spelar bingolotto och dricker billig öl medan hon röker och gungar ungarna på knäet och tittar lystet på min plånbok.
I det avseendet hade Y varit helt fantastisk som livspartner för mig när hennes sjukdom/problem inte dominerade vårt gemensamma liv (vilket ju tyvärr var 85% av tiden). Hon är rolig, snabbtänkt, självständig, ambitiös, stark (betydligt starkare än jag är), en överlevare som har rötterna i arbetarklassen men åsikterna åt höger, precis som jag. Och jag hade lovat inför Gud som ju dessutom var ganska ny i mitt liv i maj förra året att det här skulle jag satsa på. Men så mådde hon ju rätt ofta inte så bra. Och då var ingen av egenskaperna ovan närvarande.
Men jag satsade. För mig, för oss, för att inte ge upp. Och det gula kortet kom redan i september, sen i oktober igen följt av ett rött. Ett rött till i december. Jag körde på, väl medveten om risken men jag var dedikerad. Rött igen i januari och så ytterligare två röda i februari. Det började bli svårt att köra vidare. Kärleken dog nästan två månader innan, men jag ville inte ge upp. Hon mådde minst lika dåligt i relationen som jag, men var rädd för förändringen, rädd att bli ensam igen.
Så kom då EJECT efter ett dussin röda kort totalt och då fanns ingen återvändo. Då var det bara snabbast möjligast utväg i maj. Och det är klart det gör ont. Det var inte bara en flickvän jag förlorade. Det var min blivande fru och min livspartner - och den kom paketerad i en insikt om att jag inte räckte till. Inte att jag inte gjorde nog utan att jag gjorde allt och offrade allt för att kämpa vidare men förlorade ändå.
Och det är ju illa nog. Då skulle man kunna tro att jag skulle ångra mig. Men det gör jag inte. För jag är till ett hundra procent att det var rätt val, att det inte ens fanns fler val. I de konversationer som vi haft efter det tagit slut är till och med HON av åsikten att det var rätt val, att det var det enda som kunde göras.
Det är därför det är så tomt, därför som jag är så förvirrad. Det jag längtat mest efter i livet, en riktig partner som var som gjord för mig med alla mina konstiga later, kom i min väg. Men det fanns ingenting, ingenting i hela världen jag kunde gjort som skulle räddat vår relation. Det fanns ingen väg ut. Jag offrade allt, medvetet, för att kämpa. Men jag kunde lika gärna dragit mig ur i oktober, för det här var en kamp som jag nu vet att jag aldrig kunde ha vunnit. Det är illa nog att satsa all energi man har och förlora den - det är värre att ha satsat allt, förlorat det, och inse att man inte ens hade en chans egentligen.
Ta en sekund ur ditt liv (förutom den kvart jag redan stulit av dig i läsningen av resten av texten) och fundera på om du hade det du önskade mest av allt. Om du visste att du inte kunde behålla det och du var tvungen att lämna den du älskade. Skulle inte du också vänta så länge som möjligt och kämpa tills det inte fanns några utvägar kvar?
Det gjorde jag. Och jag satte in alla chips i potten på att lösa det. Men jag satt med medelmåttiga kort på handen och livet hade två ess. Det fanns ingen väg ut. Det var det enda att göra, det är alla överens om, såväl inblandade som åskådare.
Men det är därför jag fortfarande inte dansar på livets vindar och seglar med passionen mot spännande mål. Jag har förlorat något viktigt. Och inte för att jag gjorde fel, utan trots att jag gjorde rätt. Och jag satsade allt jag hade, men jag var inte hel nog själv att kunna lösa det som inte var mitt att lösa.
Så nu måste jag först och främst se till att stabilisera mig så jag kan lyfta upp ur det tomma och låga vilket kommer ske med automatik och min övertygelse. Och sen måste jag hitta nya mål som jag kan jobba mot. Ikväll började jag. Min andra meditation och stund i ensamhet blev bättre än min första. Ytterligare en eller två kommer senare i helgen.
Men nu måste jag snart sova, ska upp med bilen till verkstan. Hoppas läsningen varit personlig nog. Mer personligt lär ni aldrig läsa om i alla fall. Ser fram mot era kommentarer här i bloggen, men helst inte via telefonterapi eller personliga samtal. Jag kommer bara tycka det är jobbigt just nu, jag är inte där att jag vill älta och bearbeta på det sättet. Hoppas ni har förståelse. När jag behöver prata om det kommer jag säga det. Just nu behöver jag prata med mig själv först.
