Seg efter en dag på jobbet
Nu har jag åkt tåg sen kvart i sju och haft möten hela dagen utan någon egentlig paus, så nu är jag snortrött. Men ska på bio om en timme ungefär och få träffa Bennie, det var evigheter sen. Det blir skoj. Sen hem till F&E för att sova och sen upp för att åka till Stockholm imorgon. Blev ändå ganska bra, tror det är bra att få träffa B lite.
Saknar.
Saknar.
Ny morgon, på't igen!
Så. Sovit några timmar. Lite bättre.
Han höll på att boka resan till Umeå i slutet av oktober där han skulle undervisa om hur man lär ut om EU i skolan för en massa lärare i Västerbotten. Och medan han sov hade han fått idéer till en bok. Ständigt dessa idéer. Han hade ju inte möjlighet att förverkliga dem alla.
Men han kände sig energisk, nästan frenetisk, som en konstnär som sovit dåligt eller plågats av något och vaknat med en frenesi i kroppen. Fast han kände sig inte stressad eller mådde dåligt, han bara hae sovit uselt. Det var faran med att sova på eftermiddagen, man slocknade inte förrän sent. Imorgon skulle han ändå tvingas upp vid halv sex så det var kanske bara bra att vara trött idag. Ikväll blev det nog målande av figurer inför det stora slaget den 18:e i Göteborg. Skulle bli en kul helg.
I helgen hade han, som vanligt, också hamnat i nya blåsväder på grund av sin tro. Som vanligt, eftersom han på festen i Eksjö hamnat i en liknande diskussion, dock med lite mindre fördomar. Han höll oftast sina vänner för ganska fördomsfria, men just när det gällde religion... Det hade börjat med en komplimang... "du är den absolut mest intelligenta människan jag känner, smartast av alla......" och fortsatt med.... "så jag blir lite chockad när du säger att du tror på Gud, du som är så smart. Jag menar, han är ju inte mer verklig än påskharen!"
Det är svårt att argumentera mot argumentation som bygger på att eftersom vetenskapen inte kan bevisa Gud så finns inte Gud. För att plocka fram ett vetenskapligt bevis för Gud mäktar jag inte med. Men vetenskapen är ju ett måttområde. En metod för att beskriva verkligheten. Det är religion också. Och för många (troende och ateistiska vetenskapsmänniskor) så handlar det om att antingen måste den ena eller den andra metoden vara rätt.
Jag tror det är fel att försöka beskriva verkligheten på ett enda sätt. Liksom jag tror det är fel att beskriva Gud på ett enda sätt (vilket är anledningen till att alla fundamentalister är långt ute och cyklar i min värld). (Oj, nu föll jag över i jag-form. Det fick stå kvar.... orkar inte ändra). Med det resonemanget skulle ju konstnärer enbart få måla realistiska porträtt och absolut inte ge sig in på abstrakta konstverk. De skildrar ju inte verkligheten. Kan de därför inte ha någon behållning? Skulle författare bara få beskriva hur det egentligen var, inte hur det tedde sig?
Och är inte tro snarare svaret på frågan "varför" och vetenskapen svaret på frågan "hur"? Kan inte båda vara levande och sanna? Om vetenskapen är så fundamentalistisk att den säger att "vår väg är den enda vägen och inget annat synsätt kan ha någon merit för allt måste vägas med VÅRA regler och VÅRA måttstockar", då är man ju faktiskt inne på exakt samma resonemangsmodell rent filosofiskt som talibanerna eller sjundedagsadventisterna i extremhögerns kristna.
"Vår metod för att beskriva verkligheten är den enda metoden". Låter farligt och osunt. Jag tror att verkligheten inte låter sig beskrivas på ett enda sätt. Livet är för stort och komplext för det. Och jag har köpt och accepterat och tagit till mig det synsätt som kallas kristen tro. Det innebär inte att jag helt plötsligt tror att all vetenskap är nonsens. Eller att jag tror att alla de sanningar jag lärde mig som wiccan är fjanterier, eller att jag tror att alla buddhister, muslimer eller treåringar med väldigt spännande världsuppfattningar har fel.
Världen och livet och den eventuelle skapare man tror på är i vart fall så stort, och så komplext att vi knappast kommer att lösa alla gåtor. Jakten på en Grand Unified Theory kommer bara svara på vissa av våra frågor. Vi lever i en låda av förklaringar på det vi hittills studerat med vetenskap. Utan för den lådan finns massor vi inte känner till. Massor vi måste söka andra svar på.
Varför är riterna hos shamanerna i de primitiva stammarna i sydamerika och de hos innuiterna nästan identiska i utformningen? Varför söker människan att tro på något?
Om varje synsätt är en sanning om livet, och det finns ett oändligt antal sanningar, måste vi erkänna att det enda som för oss närmre en mer komplett bild är att förstå fler synsätt. Och välja vilka av de många vägar vi själva väljer att följa. Så länge de ger oss mening och för oss till en kamp FÖR livet och det goda. Det innebär ju inte att vi kan "tro på allt", bara att vi inte ska utesluta olika synsätt. Sen får vi väl välja vilka vi lever efter. Alla måste leva i en fysisk verklighet, det är den som finns omkring oss. Men ett liv som bara handlar om att vakna, äta, jobba och sova utan att ha roligt och bara leva efter instinkter, det är ju inte särskilt kul.
Min väg ger mig en tro på att livet har en mening, att kärlek är ett centralt tema och att det faktiskt finns en poäng med att vi lever. Att det är mer än bara molekyler som kommer hit, lever och dör. En strikt vetenskaplig syn är att detta inte alls spelar någon roll, och att vad vi gör mot varandra här är helt irrelevant eftersom vi geologiskt och biologiskt bara är en mutation som kommer vara borta till nästa geologiska tidsålder. Den "moral" vi lägger på är vår egen, påhittade moral, och har inget med vetenskap att göra.
Många som är ateister och anti-religiösa (bland annat Dawkins som kallar tro en psykisk sjukdom) menar att man visst kan ha en moral ändå. Det är möjligt. Men moral är inte ett vetenskapligt begrepp så de normerna har man hittat nån annanstans. Lagar har inte heller moral eller etik. Värdegrunden vi lever efter och vår egen moral och etik om hur man ska behandla varandra är inte dokumenterbara i fysik eller kemi. Och vi gör ju inte alltid saker bara för att nya lagar stiftar. Vår moral kommer från vår uppfostran och vår kultur. Men hur kom den dit? "Jaja, säger ateisten, det är bara vanligt sunt förnuft". Jo, men var kommer DET ifrån? Varför har vi ett behov av att INTE följa våra djuriska instinkter? För det finns ju djuriska behov, men så finns det också ett behov att inte alltid följa våra instinkter rakt av.
"Social självbevarelsedrift, samhället/flocken accepterar inte det," blir ofta svaret. Jag ställer återigen frågan "varför accepterar inte flocken det?" Det går inte att förklara med flockbeteende för den moraliska värdegrunden i Nordkorea, Iran, Italien och Sverige skiljer sig så mycket åt att det knappast går att kalla för ett rent inlärt djurbeteende, i så fall är vi verkligen olika arter. Nej, det är kulturellt, socialt. Och var kommer sociala värdegrunder från? Från "belief systems", förklaringsmodeller för verkligheten. Här kommer religionen in som en kraftfull förklaringsmodell. Som ser olika ut och som påverkas av och påverkar det sociala spelet, där också maktstrukturer och geografiska förutsättningar spelar in.
Alla människor drivs av någon form av önskan att förstå sin tillvaro. Varför de är där de är, hur deras eget liv ser ut och om det finns nån poäng med det. De flesta har också ett behov av att faktiskt känna någon mening med livet, att det finns ett syfte som inte bara handlar om "idag är jag hungrig, jag måste äta". Och så söker man en förklaring på det. Sen kan man klä den i olika ord.
Men det är svårt att diskutera som vanlig kristen, jag är inte påläst nog för att leka apologetiker, dvs försvarare av tron. Dessutom känner jag mig lite trängd när jag helt plötsligt bekläds med att vara såväl livets ordare som katolik, såväl pingstpastor som mormon. För när man diskuterar tro och kallar sig kristen är man alla sorters fundamentalism som nånsin funnits och allt som någon kristen någonsin gjort är man ansvarig för, liksom varje stollig tolkning i bibeln.
Men att spela korstågskortet fick mig nästan att skratta. Att säga "hur kan man tro på Gud när de kristna genomförde korstågen?!". Lite som att jag skulle börja anklaga min vän Iris i Stuttgart för vad nazisterna gjorde och hävda att alla som bor i tyskland är judehatare och att ingen borde få bo kvar i tyskland eller få kalla sig tysk. Eller som att säga "hur kan vi vilja vara svenskar eftersom vi är ett slavägande folk som åker och plundrar världen över"? Känns det inte lite långsökt att 2008 bekläda dagens kristna med skuld för korstågen tusen år tidigare som var en politisk aktion klädd och ursäktad av religiösa termer? Religion utvecklas. Religion är en förklaringsmodell för hur världen ser ut, med tonvikt på etisk-moraliska system. Vetenskap är en förklaringsmodell för hur världen ser ut, med tonvikt på fysikalisk-kemiska system. Det är otroligt svårt att jämföra dem eftersom vetenskap bygger på att absolut INTE ha någon partiskhet eller subjektivt tänkande och religion bygger på att just ha det.
Och där är väl den gyllene vägen för sådana som mig? Tro på vetenskapen är essentiell och nödvändig för att kritiskt kunna granska det vi möter i livet och få förklaringar på hur saker fungerar. Och en tro (kristen, buddhistisk etc) som parallellt med, och utan att försöka tränga ut vetenskapen, svarar på frågan om vad meningen är med världen. Ungefär som en konstnär som dels har ett motiv, dels försöker förmedla en känsla eller en mening med den.
Alla som gillar musik vet att det vetenskapliga är tonhöjd, hastighet, instrumentval, hertztal, bpm, och ljudlägen som skapar musiken rent vetenskapligt. Men känslan den framkallar i kroppen varierar. Och innebörden, vad musik gör med en musikälskare när en favoritlåt spelas, det är mer än bara vetenskap och siffror. Det händer något. En slags magi, om man så vill. Det finns mer i världen än bara ekvationer och gradtal. Det finns saker som driver oss och våra beslut som inte går att mäta eller väga (möjligen kan man mäta effekterna av det i form av endorfiner och elektrisk aktivitet i hjärnan, men inte syfte, intention och hur vi påverkas som individet).
Och allt detta handlar om tro. I Tolkiens mytologi skapades hela världen genom en gigantisk sång, Ainulindalae, där en gudomlig hymn spann känslor som blev berg och hav och sjöar. Det är väl en vacker förklaringsmodell? Men den är inte komplett, den relaterar inte till vår värld.
Ja, jag vet inte. Det blev en intressant diskussion och det är bra jag får öva mig. Det tvingar mig att tänka och hitta mina argument. Och det viktigaste handlar om att jag inte vill att nån annan ska bli kristen. Hey, jag sökte inte ens min tro, den sökte mig och jag sa "ja". Det måste inte betyda att jag plötsligt tror att man ska stena sin hustru om hon har kläder av två sorter, eller att jag tror att jorden bokstavligen skapades på sju dagar. faktiskt. Man kan vara kristen ändå. Om något är jag en kristen mystiker. Men det kan vi diskutera en annan gång.
Nå, nog om det. Nu ska jag jobba!
Han höll på att boka resan till Umeå i slutet av oktober där han skulle undervisa om hur man lär ut om EU i skolan för en massa lärare i Västerbotten. Och medan han sov hade han fått idéer till en bok. Ständigt dessa idéer. Han hade ju inte möjlighet att förverkliga dem alla.
Men han kände sig energisk, nästan frenetisk, som en konstnär som sovit dåligt eller plågats av något och vaknat med en frenesi i kroppen. Fast han kände sig inte stressad eller mådde dåligt, han bara hae sovit uselt. Det var faran med att sova på eftermiddagen, man slocknade inte förrän sent. Imorgon skulle han ändå tvingas upp vid halv sex så det var kanske bara bra att vara trött idag. Ikväll blev det nog målande av figurer inför det stora slaget den 18:e i Göteborg. Skulle bli en kul helg.
I helgen hade han, som vanligt, också hamnat i nya blåsväder på grund av sin tro. Som vanligt, eftersom han på festen i Eksjö hamnat i en liknande diskussion, dock med lite mindre fördomar. Han höll oftast sina vänner för ganska fördomsfria, men just när det gällde religion... Det hade börjat med en komplimang... "du är den absolut mest intelligenta människan jag känner, smartast av alla......" och fortsatt med.... "så jag blir lite chockad när du säger att du tror på Gud, du som är så smart. Jag menar, han är ju inte mer verklig än påskharen!"
Det är svårt att argumentera mot argumentation som bygger på att eftersom vetenskapen inte kan bevisa Gud så finns inte Gud. För att plocka fram ett vetenskapligt bevis för Gud mäktar jag inte med. Men vetenskapen är ju ett måttområde. En metod för att beskriva verkligheten. Det är religion också. Och för många (troende och ateistiska vetenskapsmänniskor) så handlar det om att antingen måste den ena eller den andra metoden vara rätt.
Jag tror det är fel att försöka beskriva verkligheten på ett enda sätt. Liksom jag tror det är fel att beskriva Gud på ett enda sätt (vilket är anledningen till att alla fundamentalister är långt ute och cyklar i min värld). (Oj, nu föll jag över i jag-form. Det fick stå kvar.... orkar inte ändra). Med det resonemanget skulle ju konstnärer enbart få måla realistiska porträtt och absolut inte ge sig in på abstrakta konstverk. De skildrar ju inte verkligheten. Kan de därför inte ha någon behållning? Skulle författare bara få beskriva hur det egentligen var, inte hur det tedde sig?
Och är inte tro snarare svaret på frågan "varför" och vetenskapen svaret på frågan "hur"? Kan inte båda vara levande och sanna? Om vetenskapen är så fundamentalistisk att den säger att "vår väg är den enda vägen och inget annat synsätt kan ha någon merit för allt måste vägas med VÅRA regler och VÅRA måttstockar", då är man ju faktiskt inne på exakt samma resonemangsmodell rent filosofiskt som talibanerna eller sjundedagsadventisterna i extremhögerns kristna.
"Vår metod för att beskriva verkligheten är den enda metoden". Låter farligt och osunt. Jag tror att verkligheten inte låter sig beskrivas på ett enda sätt. Livet är för stort och komplext för det. Och jag har köpt och accepterat och tagit till mig det synsätt som kallas kristen tro. Det innebär inte att jag helt plötsligt tror att all vetenskap är nonsens. Eller att jag tror att alla de sanningar jag lärde mig som wiccan är fjanterier, eller att jag tror att alla buddhister, muslimer eller treåringar med väldigt spännande världsuppfattningar har fel.
Världen och livet och den eventuelle skapare man tror på är i vart fall så stort, och så komplext att vi knappast kommer att lösa alla gåtor. Jakten på en Grand Unified Theory kommer bara svara på vissa av våra frågor. Vi lever i en låda av förklaringar på det vi hittills studerat med vetenskap. Utan för den lådan finns massor vi inte känner till. Massor vi måste söka andra svar på.
Varför är riterna hos shamanerna i de primitiva stammarna i sydamerika och de hos innuiterna nästan identiska i utformningen? Varför söker människan att tro på något?
Om varje synsätt är en sanning om livet, och det finns ett oändligt antal sanningar, måste vi erkänna att det enda som för oss närmre en mer komplett bild är att förstå fler synsätt. Och välja vilka av de många vägar vi själva väljer att följa. Så länge de ger oss mening och för oss till en kamp FÖR livet och det goda. Det innebär ju inte att vi kan "tro på allt", bara att vi inte ska utesluta olika synsätt. Sen får vi väl välja vilka vi lever efter. Alla måste leva i en fysisk verklighet, det är den som finns omkring oss. Men ett liv som bara handlar om att vakna, äta, jobba och sova utan att ha roligt och bara leva efter instinkter, det är ju inte särskilt kul.
Min väg ger mig en tro på att livet har en mening, att kärlek är ett centralt tema och att det faktiskt finns en poäng med att vi lever. Att det är mer än bara molekyler som kommer hit, lever och dör. En strikt vetenskaplig syn är att detta inte alls spelar någon roll, och att vad vi gör mot varandra här är helt irrelevant eftersom vi geologiskt och biologiskt bara är en mutation som kommer vara borta till nästa geologiska tidsålder. Den "moral" vi lägger på är vår egen, påhittade moral, och har inget med vetenskap att göra.
Många som är ateister och anti-religiösa (bland annat Dawkins som kallar tro en psykisk sjukdom) menar att man visst kan ha en moral ändå. Det är möjligt. Men moral är inte ett vetenskapligt begrepp så de normerna har man hittat nån annanstans. Lagar har inte heller moral eller etik. Värdegrunden vi lever efter och vår egen moral och etik om hur man ska behandla varandra är inte dokumenterbara i fysik eller kemi. Och vi gör ju inte alltid saker bara för att nya lagar stiftar. Vår moral kommer från vår uppfostran och vår kultur. Men hur kom den dit? "Jaja, säger ateisten, det är bara vanligt sunt förnuft". Jo, men var kommer DET ifrån? Varför har vi ett behov av att INTE följa våra djuriska instinkter? För det finns ju djuriska behov, men så finns det också ett behov att inte alltid följa våra instinkter rakt av.
"Social självbevarelsedrift, samhället/flocken accepterar inte det," blir ofta svaret. Jag ställer återigen frågan "varför accepterar inte flocken det?" Det går inte att förklara med flockbeteende för den moraliska värdegrunden i Nordkorea, Iran, Italien och Sverige skiljer sig så mycket åt att det knappast går att kalla för ett rent inlärt djurbeteende, i så fall är vi verkligen olika arter. Nej, det är kulturellt, socialt. Och var kommer sociala värdegrunder från? Från "belief systems", förklaringsmodeller för verkligheten. Här kommer religionen in som en kraftfull förklaringsmodell. Som ser olika ut och som påverkas av och påverkar det sociala spelet, där också maktstrukturer och geografiska förutsättningar spelar in.
Alla människor drivs av någon form av önskan att förstå sin tillvaro. Varför de är där de är, hur deras eget liv ser ut och om det finns nån poäng med det. De flesta har också ett behov av att faktiskt känna någon mening med livet, att det finns ett syfte som inte bara handlar om "idag är jag hungrig, jag måste äta". Och så söker man en förklaring på det. Sen kan man klä den i olika ord.
Men det är svårt att diskutera som vanlig kristen, jag är inte påläst nog för att leka apologetiker, dvs försvarare av tron. Dessutom känner jag mig lite trängd när jag helt plötsligt bekläds med att vara såväl livets ordare som katolik, såväl pingstpastor som mormon. För när man diskuterar tro och kallar sig kristen är man alla sorters fundamentalism som nånsin funnits och allt som någon kristen någonsin gjort är man ansvarig för, liksom varje stollig tolkning i bibeln.
Men att spela korstågskortet fick mig nästan att skratta. Att säga "hur kan man tro på Gud när de kristna genomförde korstågen?!". Lite som att jag skulle börja anklaga min vän Iris i Stuttgart för vad nazisterna gjorde och hävda att alla som bor i tyskland är judehatare och att ingen borde få bo kvar i tyskland eller få kalla sig tysk. Eller som att säga "hur kan vi vilja vara svenskar eftersom vi är ett slavägande folk som åker och plundrar världen över"? Känns det inte lite långsökt att 2008 bekläda dagens kristna med skuld för korstågen tusen år tidigare som var en politisk aktion klädd och ursäktad av religiösa termer? Religion utvecklas. Religion är en förklaringsmodell för hur världen ser ut, med tonvikt på etisk-moraliska system. Vetenskap är en förklaringsmodell för hur världen ser ut, med tonvikt på fysikalisk-kemiska system. Det är otroligt svårt att jämföra dem eftersom vetenskap bygger på att absolut INTE ha någon partiskhet eller subjektivt tänkande och religion bygger på att just ha det.
Och där är väl den gyllene vägen för sådana som mig? Tro på vetenskapen är essentiell och nödvändig för att kritiskt kunna granska det vi möter i livet och få förklaringar på hur saker fungerar. Och en tro (kristen, buddhistisk etc) som parallellt med, och utan att försöka tränga ut vetenskapen, svarar på frågan om vad meningen är med världen. Ungefär som en konstnär som dels har ett motiv, dels försöker förmedla en känsla eller en mening med den.
Alla som gillar musik vet att det vetenskapliga är tonhöjd, hastighet, instrumentval, hertztal, bpm, och ljudlägen som skapar musiken rent vetenskapligt. Men känslan den framkallar i kroppen varierar. Och innebörden, vad musik gör med en musikälskare när en favoritlåt spelas, det är mer än bara vetenskap och siffror. Det händer något. En slags magi, om man så vill. Det finns mer i världen än bara ekvationer och gradtal. Det finns saker som driver oss och våra beslut som inte går att mäta eller väga (möjligen kan man mäta effekterna av det i form av endorfiner och elektrisk aktivitet i hjärnan, men inte syfte, intention och hur vi påverkas som individet).
Och allt detta handlar om tro. I Tolkiens mytologi skapades hela världen genom en gigantisk sång, Ainulindalae, där en gudomlig hymn spann känslor som blev berg och hav och sjöar. Det är väl en vacker förklaringsmodell? Men den är inte komplett, den relaterar inte till vår värld.
Ja, jag vet inte. Det blev en intressant diskussion och det är bra jag får öva mig. Det tvingar mig att tänka och hitta mina argument. Och det viktigaste handlar om att jag inte vill att nån annan ska bli kristen. Hey, jag sökte inte ens min tro, den sökte mig och jag sa "ja". Det måste inte betyda att jag plötsligt tror att man ska stena sin hustru om hon har kläder av två sorter, eller att jag tror att jorden bokstavligen skapades på sju dagar. faktiskt. Man kan vara kristen ändå. Om något är jag en kristen mystiker. Men det kan vi diskutera en annan gång.
Nå, nog om det. Nu ska jag jobba!
kan inte sova...
....GRRRR. Nackdelen med att vara på fest. Min kropp är astrött och vill bara sova. Men jag har ändå svårt att somna, slappna av eller liknande. Jag sov en timme eller två på eftermiddagen här medan F1 höll på. Så nu får jag betala priset. Det är så trist, jag trodde jag skulle kunna somna ändå. Nu kommer det bli väldigt, väldigt svårt att gå upp i tid....
helgrapport
Lite sent påkommen. Myskväll på fredagen och sedan en riktigt kul fest på lördag hos Stefan och Helena med mycket spännande karaktärer från filmens värld. Fiona, Mystique, Magnum, Chaplin, Jultomten, Harry Potter och så jag, Neo.
Det var riktigt skoj. Blev en ganska välbalanserad helg med lite av varje från livets goda. Och nu var det bara en månad kvar till klosterröjningen. Undrar om någon av bloggläsarna tänkte komma tro... :)
Imorgon, måndag, och sen en rese-vecka.
Det var riktigt skoj. Blev en ganska välbalanserad helg med lite av varje från livets goda. Och nu var det bara en månad kvar till klosterröjningen. Undrar om någon av bloggläsarna tänkte komma tro... :)
Imorgon, måndag, och sen en rese-vecka.
En morgon där han glömde rubriksättningen
Hunden ylar intill. Varje morgon från 07.30 när ägaren går hemifrån. Förmodligen bor han i en lika liten lägenhet som jag gör. Och hunden är en schäfer. Som förmodligen är hårt tränad mot sin ägare, en rejält gymtränad, proteinboostad kille med mycket tatueringar. Den saknar sin husse och är djupt olycklig varje dag. Så olycklig att den ylar så fort den hör ett ljud i trappen. Det vill säga ett par gånger i timmen. Då ylar den så att alla hör det.
Det är lagom skönt att vakna till. Annars hade han sovit bra. Idag skulle det bli möte med Emelie Ohlsson i Ängelholm. Och på TV hade de just uppfunnit ett nytt ord - "i tabellens topp hittar vi Linköping och i dess bott hittar vi Frölunda". toppen - i topp, botten - i bott. Ja, varför inte. Helt fel, men kanske logiskt?
Han hade varit lite frustrerad över att veckan inte gått framåt med frågesportsgrejen, investerarna hade varit rejält upptagna med en stor bolagsstämma så det hade gått lite stå i det. Och nästa vecka skulle han vara borta en del. Det var möte kring arbetet kring utbildning i ledarskap och kommunikation för ett större fackförbund. Och så var det teknikmöte med utvecklaren för flygplatsprojektet. Och sen efter det till Stockholm för att återknyta kontakten med dansvärlden, det hade blivit lite akuthjälp till dem tidigare i veckan.
Förhoppningsvis skulle han inte behöva träna ikväll utan hitta på roligare saker. Och om mamma var hemma i eftermiddag kanske det var läge att testa våffeljärnet? Det bästa med att vara sin egen, man kunde göra lite såna saker.
Nu var det dags att uppdatera stiftelsens hemsida. Tack till de två som anmält sig på www.görnåtbra.se redan till klostergrejen, men han visste det var fler som inte hunnit än. Han hade fått mer info om projekt tre, barnhemmet i Brasilien.
Det är lagom skönt att vakna till. Annars hade han sovit bra. Idag skulle det bli möte med Emelie Ohlsson i Ängelholm. Och på TV hade de just uppfunnit ett nytt ord - "i tabellens topp hittar vi Linköping och i dess bott hittar vi Frölunda". toppen - i topp, botten - i bott. Ja, varför inte. Helt fel, men kanske logiskt?
Han hade varit lite frustrerad över att veckan inte gått framåt med frågesportsgrejen, investerarna hade varit rejält upptagna med en stor bolagsstämma så det hade gått lite stå i det. Och nästa vecka skulle han vara borta en del. Det var möte kring arbetet kring utbildning i ledarskap och kommunikation för ett större fackförbund. Och så var det teknikmöte med utvecklaren för flygplatsprojektet. Och sen efter det till Stockholm för att återknyta kontakten med dansvärlden, det hade blivit lite akuthjälp till dem tidigare i veckan.
Förhoppningsvis skulle han inte behöva träna ikväll utan hitta på roligare saker. Och om mamma var hemma i eftermiddag kanske det var läge att testa våffeljärnet? Det bästa med att vara sin egen, man kunde göra lite såna saker.
Nu var det dags att uppdatera stiftelsens hemsida. Tack till de två som anmält sig på www.görnåtbra.se redan till klostergrejen, men han visste det var fler som inte hunnit än. Han hade fått mer info om projekt tre, barnhemmet i Brasilien.
Jag ser morgondimman lätta...
Så började en av de vackraste lajvlåtar han nånsin hört. Det var sällan han länkade till musik i bloggen, men det här var ett sådant tillfälle, för utanför fönstret dansade ännu morgonälvorna bland kastanjeträden och dryadernas omsorgsfulla smekningar av barken till tröst för de nu döende träden gav en melankolisk inramning åt morgonen.
Han hade sovit bra, men haft märkliga drömmar om en cirkusshow där man inte fick gå ut på scen, där man ville delta på ett hörn eller bara stå bakom scenen och se på, men blev nerkörd att sitta bland publiken. Hela tiden en scenproducent som skulle säga att här fick man inte vara, sådär fick man inte göra, man var ivägen, man var fel. Hela tiden fick man stå på nya platser bakom scenen för att det skulle vara okej att vara kvar. Och till slut fick man inte vara kvar ändå. Märkliga drömmar!! Kanske dags att sluta med pepparmintte innan sänggåendet?
Idag skulle han skriva klart stiftelseförordnandet och göra en skiss på en blogg för webbshoppen som skulle startas samt köpa sagda webbshopp (med godkännande av samarbetspartnern).
Och just det, låten som gav namn åt rubriken idag hette Tivedahymnen och fanns som mp3-fil att lyssna på här.
Han hade sovit bra, men haft märkliga drömmar om en cirkusshow där man inte fick gå ut på scen, där man ville delta på ett hörn eller bara stå bakom scenen och se på, men blev nerkörd att sitta bland publiken. Hela tiden en scenproducent som skulle säga att här fick man inte vara, sådär fick man inte göra, man var ivägen, man var fel. Hela tiden fick man stå på nya platser bakom scenen för att det skulle vara okej att vara kvar. Och till slut fick man inte vara kvar ändå. Märkliga drömmar!! Kanske dags att sluta med pepparmintte innan sänggåendet?
Idag skulle han skriva klart stiftelseförordnandet och göra en skiss på en blogg för webbshoppen som skulle startas samt köpa sagda webbshopp (med godkännande av samarbetspartnern).
Och just det, låten som gav namn åt rubriken idag hette Tivedahymnen och fanns som mp3-fil att lyssna på här.
Läs mitt förra inlägg också!
En ny morgon
Lite segare idag, men en kopp varmt te började dagen. Det är hösttider och han kände att det var läge för det när det var bitande kallt ute. Igår var en extremt produktiv dag, men morgonen hade börjat med grannens ylande hund som saknade sin husse så att han ylade sex timmar i sträck. Så fort någon var i trapphuset ylade han efter sin flock.
Något irriterande!
Nu hade han fått upp sin stiftelses hemsida, den som var en blogg egentligen men som skulle tjäna som hemsida så länge. Man kunde gå till ordinarie adressen och därifrån länkas vidare till bloggen. Adressen var www.stifltelsen21.se och där kunde man läsa mer om olika aktiviteter, bland annat om det projekt som var på gång just nu, arrangerat av honom fast i riddarordens namn: röjning av klostermark.
"Det är en gudi behaglig gärning att bygga kloster", skriver Jan Guillou någonstans i sina Arn-böcker, och det kanske det är. Men frågan är om det inte är mer gudi behagligt att bara "göra nåt bra". Kloster är en plats för stillhet och reflektion, en plats att vara på och tänka på och andas på. Jag var ju och hälsade på Broder Ingmar av benediktinerorden i hans nuvarande hus, en villa som tjänar som kloster. Men det byggs kloster några kilometer bort.
Och där finns en stor kulle som varit kalhygge och som ska bli en öppen trädgård dit folk kan komma på besök för picknick eller besök. Och jag ska dit den 26e oktober och göra lite nytta. Röja lite sly, grenar och annat.
Det tycker jag att så många av mina läsare också ska göra. Om ni kan och har lust. Stiftelsens blogg är temporärt nere för att blogg.se inte kan sköta sin support, men det ska nog åtgärdas inom kort.
//editerat. Stiftelsens sida är uppe nu, du hittar den här. Du måste gå till bloggen via länken på hemsidan, själva huvudsidan kommer bara peka vidare tills det finns tid att göra mer där.
Anmäl er till projektet här på görnåtbra.se
(alla som vill komma bör anmäla sig här så jag får en komplett lista, vi kommer bli ett härligt gäng)
Något irriterande!
Nu hade han fått upp sin stiftelses hemsida, den som var en blogg egentligen men som skulle tjäna som hemsida så länge. Man kunde gå till ordinarie adressen och därifrån länkas vidare till bloggen. Adressen var www.stifltelsen21.se och där kunde man läsa mer om olika aktiviteter, bland annat om det projekt som var på gång just nu, arrangerat av honom fast i riddarordens namn: röjning av klostermark.
"Det är en gudi behaglig gärning att bygga kloster", skriver Jan Guillou någonstans i sina Arn-böcker, och det kanske det är. Men frågan är om det inte är mer gudi behagligt att bara "göra nåt bra". Kloster är en plats för stillhet och reflektion, en plats att vara på och tänka på och andas på. Jag var ju och hälsade på Broder Ingmar av benediktinerorden i hans nuvarande hus, en villa som tjänar som kloster. Men det byggs kloster några kilometer bort.
Och där finns en stor kulle som varit kalhygge och som ska bli en öppen trädgård dit folk kan komma på besök för picknick eller besök. Och jag ska dit den 26e oktober och göra lite nytta. Röja lite sly, grenar och annat.
Det tycker jag att så många av mina läsare också ska göra. Om ni kan och har lust. Stiftelsens blogg är temporärt nere för att blogg.se inte kan sköta sin support, men det ska nog åtgärdas inom kort.
//editerat. Stiftelsens sida är uppe nu, du hittar den här. Du måste gå till bloggen via länken på hemsidan, själva huvudsidan kommer bara peka vidare tills det finns tid att göra mer där.
Anmäl er till projektet här på görnåtbra.se
(alla som vill komma bör anmäla sig här så jag får en komplett lista, vi kommer bli ett härligt gäng)
Världens snällaste mamma
Hade han nog. Han hade redan veckan efter bilköpet börjat oja sig över köp av vinterdäck och kladdet med det. Men idag hade mamma berättat att hon tänkte ge honom nya vinterdäck i födelsedagspresent. SHIT vilken present. Och så skulle han checka in sommardäcken på däckhotell för att slippa böka. 720kr för en säsong och då bytte de också däcken. Mycket bra för lilla rymdskeppet. Det var så det kändes att köra Prius. Som att åka rymdskepp.
Skulle Enterprise bli nya namnet eller var det för nördigt? Han visste att det skulle höjas röster i protest. Men det spelade ingen roll. Nån form av Ufo var det i alla fall. Ufo kanske var grejen.
Han tänkte på Ufo och det ledde honom till tanken på en av favoritförfattarna, Arthur C Clarke, som faktiskt dött så sent som i år, för ett halvår sen. Han hittade hans sista framträdande på youtube. 9 minuter från en författare som förutsåg satelliter 20 år innan de kom till. Se videon här:
http://www.youtube.com/watch?v=eLXQ7rNgWwg
Mer jobb nu...
Skulle Enterprise bli nya namnet eller var det för nördigt? Han visste att det skulle höjas röster i protest. Men det spelade ingen roll. Nån form av Ufo var det i alla fall. Ufo kanske var grejen.
Han tänkte på Ufo och det ledde honom till tanken på en av favoritförfattarna, Arthur C Clarke, som faktiskt dött så sent som i år, för ett halvår sen. Han hittade hans sista framträdande på youtube. 9 minuter från en författare som förutsåg satelliter 20 år innan de kom till. Se videon här:
http://www.youtube.com/watch?v=eLXQ7rNgWwg
Mer jobb nu...
kort paus
Mental not: Dagar som inleds med mardrömmar blir oftast inte bättre än så. Man blir irriterad och grinig och är lite småtrött hela dagen. En hel del jobb gjort, men helt slut. Skulle ha tränat men det är nog bara att glömma. Bara att lägga sig tidigt och ta en ny dag imorgon.
God morgon!
Nu hade han varit igång igen. Somnade vid två, vaknade vid halv åtta. Härligt. Mardrömmar. HON hade lyckats leta rätt på honom och ringde, glad och bubblig och ville bara meddela att hon och hennes nye kille var förlovade och att hon var såå lycklig, men att hon givetvis skulle fortsätta att hålla kontakten och ringa några gånger om dagen och kolla så han hade det bra. Bara så han inte skulle få för sig att han hade ett liv som hon inte kunde styra över.
Hemsk dröm!
Men inget ont som inte... nu hade han efter en timme hunnit skriva i den här bloggen, fixa klart stiftelsens blogg, kollat av göteborgsmailen och planerat upp dagen samt startat två maskiner tvätt. inte så illa pinkat.
Hemsk dröm!
Men inget ont som inte... nu hade han efter en timme hunnit skriva i den här bloggen, fixa klart stiftelsens blogg, kollat av göteborgsmailen och planerat upp dagen samt startat två maskiner tvätt. inte så illa pinkat.
Sent söndagskväll
Ni kanske undrar vad jag har haft för mig. Det har varit enormt mycket resor den föregående veckan och så har jag satt igång mitt ideella stiftelseprojekt.
Veckan som kommer ska jag använda för att sätta igång webbshoppen jag och Stefan jobbar på och bygga ut klosterrensarprojektet som ska äga rum som första projekt för stiftelsen. Det är också en del av arbetet i min riddarorden där jag är med. Lång historia kort - massor på gång. Och jag mår väldigt bra. Harmoni närmar sig.
Veckan som kommer ska jag använda för att sätta igång webbshoppen jag och Stefan jobbar på och bygga ut klosterrensarprojektet som ska äga rum som första projekt för stiftelsen. Det är också en del av arbetet i min riddarorden där jag är med. Lång historia kort - massor på gång. Och jag mår väldigt bra. Harmoni närmar sig.
Godnatt bloggen!
dags att sova lite. imorgon bitti är det träningspass som gäller. hur kunde jag välja att träna på lördag morgon klockan nio, är jag riktigt klok i huvudet?
hemma igen
De senaste dagarna har varit riktigt, riktigt bra. :-)
Nu sitter jag återigen och jobbar och försöker få ihop allting som ska lösas med arbetet. Upphandlingsenheten har hört av sig nu, projektet är ytterligare framflyttat, minst en månad till och besked kommer inte förrän i månadsskiften oktober/november. Det som skulle blivit fakturering i augusti är nu fakturering i december. Som tidigast, om jag vinner upphandlingen dvs.
Märkligt att det ska ta sån tid... men välkommen till offentlig verksamhet.
Nu sitter jag återigen och jobbar och försöker få ihop allting som ska lösas med arbetet. Upphandlingsenheten har hört av sig nu, projektet är ytterligare framflyttat, minst en månad till och besked kommer inte förrän i månadsskiften oktober/november. Det som skulle blivit fakturering i augusti är nu fakturering i december. Som tidigast, om jag vinner upphandlingen dvs.
Märkligt att det ska ta sån tid... men välkommen till offentlig verksamhet.
Dagens flagga: Lettland
Lettland har en speciell plats i mitt hjärta som ni vet, ett ungt land med mycket vilja, som kämpar med stora klyftor. Nästan halva landets befolkning bor i Riga, och landsbygden är extremt fattig på de flesta platserna. En vacker resort finns i strandstaden Jurmala och man kan tydligt se spår av de svenska ockupationsmakterna. Lettland har erövrats nästan lika många gånger som Polen, senast av Sovjetunionen. Då var den här flaggan förbjuden - men man tror den har rötter tillbaka till 1200-talet. Det finns lite olika teorier om flaggans utseende - en är att det röda är folkets vilja att offra sitt blod för den vita friheten... en annan teori är att en känd lettisk härförare sårades i strid och förbands med ett vitt tygstycke. Som ni ser är det en annorlunda färg en den annars vanligt röda och även ett smalare band i mitten än vad många andra flaggor har (luxemburg, estland, holland t.ex.)
Jag fick sova ut lite grann, vaknade sju på egen hand och det känns väl okej, förutom att jag har ett fett jävla munsår som jag verkligen inte gillar. Grrr! Just idag också... grattis liksom.
på resande fot...
Det hade blivit en bra helg i Riga trots att han känt sig lite bortkommen. Han hade verkligen uppskattat tiden för sig själv på lördagen, det hade behövts. Han hade gubevars satt sig och tagit en iskall öl på TGIF i Riga också och snackat skit med bartendern om hur det var att leva i Lettland, något som inte skulle uppskattats av hans frälsiskamrater. Alkohol var ju strikt, strikt förbjudet där. Till och med kaffe frynte några på näsan åt som gifter, det kände han igen från Georgia. Han kunde i såna lägen förstå folk som skakade på huvudet åt religion. För att inte tala om när de fick bryta filmen häromdagen för att det var en scen där en kvinna lämnade sin man för en annan kvinna och dessa två kvinnor vaknade halvnakna i samma säng och kysstes godmorgon. Skrik och förtvivlan, huvuden som dolde sig bakom tidningar och i tröjor för att slippa se detta påfund. Nakenhet. Jösses. Den typen av fundamentalism-kristendom kunde han inte med riktigt.
Det var precis därför han aldrig skulle lämna svenska kyrkan, möjligen för att bli katolik i så fall, och där fanns en hel RAD med saker han inte höll med om (katolsk syn på abort och homosexualitet) så det var inte heller troligt. I svenska kyrkan fick man vara som vanligt. En helt vanlig svensson med en uppsättning etiska förutsättningar och en personlig tro. Som var okej hur den än såg ut. Frikyrkorna kunde det här med entusiasm och energi, musik och rock 'n roll. Men ack... alla dessa regler. Han skulle aldrig vänja sig. Nej, svenska kyrkan må vara lite tråkig och torr, men den hade i alla fall friheten att individen fick vara en individ.
Men han skulle inte döma sina lettiska vänner. Daarta hade stannat kvar i nåt av de andra gästrummen och både hon, Kariina och Liene var uppe kvart i fem bara för att säga adjö. Han kunde inte dela deras syn på tro alltid, men att de alla var fina, bra, godhjärtade människor som skulle göra mer gott, det var det ingen tvekan om.
Som vanligt hade resan med Air Baltic gått extremt smidigt. Trots allt elakt han hört om flygbolaget i helgen hade det varit helt smärtfritt.
05.02: In i taxin
05:16: Framme vid flygplatsen
05:18: Incheckad via incheckningsmaskin
05:25: I kön till coffee nation för frukostmacka och kaffe.
07:00: Plan till Köpenhamn.
Nu satt han på 10.000 meter och skrev den här bloggposten, efter att ha jobbat en timme på flygplatsen och en halvtimme i luften. Nu var hans rapport klar, det var skönt, han skulle kunna sova på tåget. I teorin. Numera gick ju bara öresundstågen. Blä.
Han insåg att han inte gjort någon presentation av folket i Riga för alla intresserade.
Maarika
Äldst av syskonen Kozlovska, samtliga med rysk far och lettisk mor och således utan några medborgerliga rättigheter att tala om i Lettland, där ryssättlingar inte får rösta (skandal, någon?). Maarika är 25 och jobbar på posten, jordnära och älskar sitt Lettland och det lettiska. Lite tystlåten och kan verkar väldigt seriös, men har en tyst lite sarkastisk humor som är väldigt kul när man förstår sig på henne!
Kariina
Andra systern Kozlovska, är 23, jobbar numera som kommunikatör på Frälsningsarméns kontor. Är "ledaren" av syskonen, ett rödhårigt yrväder med enorm kalufs som har massor av energi och alltid tio bollar i luften, och gärna tar kommandot när det behövs, men som egentligen är ganska sprallig och blyg i smyg även om man inte skulle tro det.
Eerika
Tredje systern som är 22, fnissigast och spontan i alla lägen. Är just nu i London för ett år vid ett war college, en slags förberedande prästutbildning inom frälsis. Lätt att lära känna, svår att bli klok på. Ständigt fnissig och kan verka ytlig, men har en hel del djupa tankar på egen hand.
Astriida
Lillasyster är 18 och extremt hårt hållen hemma. Går på frisörutbildning och älskar sina vänner, verkar oftast vara mer 14 än 18 men är rysligt snäll och godhjärtad. Hade hon bott i Sverige hade hon varit en typisk modebloggare.
Daarta
Enda som inte pratar ryska, Daarta är musikfreaket och 22, jämnårig med Eerika. Väldigt tystlåten, extremt musikaliskt begåvad och ganska ofta en I-or med många tankar om världens elände. Vill tillbaka till USA och sin värdfamilj där hon och Kariina var på läger i somras.
Göran
Regional Commander Latvia, högsta chefen för Lettland när det gäller frälsningsarmén. Lobbyist för frälsis i Bryssel i många år (jo, de har lobbyister faktiskt) och med erfarenhet och pondus. Kan utan tvekan peka med hela handen men är egentligen en jovial gubbe som har huvudet på skaft.
Sarah
Prästen i Riga One som med sin lettiska make ständigt förvånar med extremt precisionsriktade predikningar och en osviklig förmåga att lyssna av församlingen.
Andars
Träffades via en annan bekant, Sergei, som tyvärr fallit bort lite ur kontakten sedan Patrik flyttade. Lugn, sansad kille som jobbar med grafisk design och webbutveckling via egen firma. Är 25-26 och bor utanför Riga men kommer in ibland för att hänga med gänget.
Olesja
Ny i bekantskapskretsen, 28 och har varit i Indien (höll ett lååångt föredrag efter gudstjänsten igår). Sprudlande av energi hela tiden med ett ständigt flöde av tankar och ord. Jobbar på en PR-firma till vardags och är extremt, extremt EXTREMT lik kusin Maria till utseendet. Bor på Kadetthuset med Kariina och Liene
Liene
Ny i bekantskapskretsen, 26, bor på Kadetthuset med Kariina och Olesja. Inte med i frälsis, men kristen. Amerikaälskande, Friendstokig och allmänt tjejig men trevlig, öppen och lite mer "lagom" troende än frälsis-gänget. Jobbar till vardags som flygvärdinna på Air Baltic men hatar det över allt annat och väntar på sitt arbetsvisum för att få åka som au pair till USA.
Nu sitter jag här, har 40 minuter till landning och kände precis hur planet börjar ta sig neråt, så jag kommer max ha tio minuter skrivtid kvar innan piloten tvingar oss att sluta med datorerna. När jag landat blir det proviantering, på mjölktåget till Göteborg finns ingen restaurang, och i god ordning möjligen en toalett av tre som fungerar vilket innebär att man kan kissa till Laholm innan det blir stopp i den om allt är som vanligt.
En lång vecka, men jag har gett mig attan på att bibehålla en positiv outlook och köra hårt. Livet är för kort för att gnälla och vara eländig och jag har mycket att vara glad över. Och massor av roliga saker på gång. Glöm inte alla att hålla tummarna för att jag ska få jobbet för räddningstjänsten - besked bör komma den här veckan eller nästa som allra senast.
- - -
Och NU satt han mellan Laholm och Båstad på väg till Göteborg för möte. Det skulle nog bli en ganska bra dag trots allt, lite härliga sms som värmde hjälpte till och han kände sig vid gott mod och hade fått läsa både Sydvenskan och Svenska Dagbladet och kände att han hade lite koll på världen. Nu skulle han bara hoppas att bilen stod kvar som den skulle och att han skulle få jobbprojektet för räddningstjänsten så skulle världen vara väldigt rysligt bra.
Not från 10.25..... det var däremot ett litet minus att åka mjölkpallståg med obekväma säten och obefintlig servering, särskilt som murphys lag alltid placerade MINST en maratonskrikande unge inom fyra säten. Det slog inte fel den här gången heller......
Det var precis därför han aldrig skulle lämna svenska kyrkan, möjligen för att bli katolik i så fall, och där fanns en hel RAD med saker han inte höll med om (katolsk syn på abort och homosexualitet) så det var inte heller troligt. I svenska kyrkan fick man vara som vanligt. En helt vanlig svensson med en uppsättning etiska förutsättningar och en personlig tro. Som var okej hur den än såg ut. Frikyrkorna kunde det här med entusiasm och energi, musik och rock 'n roll. Men ack... alla dessa regler. Han skulle aldrig vänja sig. Nej, svenska kyrkan må vara lite tråkig och torr, men den hade i alla fall friheten att individen fick vara en individ.
Men han skulle inte döma sina lettiska vänner. Daarta hade stannat kvar i nåt av de andra gästrummen och både hon, Kariina och Liene var uppe kvart i fem bara för att säga adjö. Han kunde inte dela deras syn på tro alltid, men att de alla var fina, bra, godhjärtade människor som skulle göra mer gott, det var det ingen tvekan om.
Som vanligt hade resan med Air Baltic gått extremt smidigt. Trots allt elakt han hört om flygbolaget i helgen hade det varit helt smärtfritt.
05.02: In i taxin
05:16: Framme vid flygplatsen
05:18: Incheckad via incheckningsmaskin
05:25: I kön till coffee nation för frukostmacka och kaffe.
07:00: Plan till Köpenhamn.
Nu satt han på 10.000 meter och skrev den här bloggposten, efter att ha jobbat en timme på flygplatsen och en halvtimme i luften. Nu var hans rapport klar, det var skönt, han skulle kunna sova på tåget. I teorin. Numera gick ju bara öresundstågen. Blä.
Han insåg att han inte gjort någon presentation av folket i Riga för alla intresserade.
Maarika
Äldst av syskonen Kozlovska, samtliga med rysk far och lettisk mor och således utan några medborgerliga rättigheter att tala om i Lettland, där ryssättlingar inte får rösta (skandal, någon?). Maarika är 25 och jobbar på posten, jordnära och älskar sitt Lettland och det lettiska. Lite tystlåten och kan verkar väldigt seriös, men har en tyst lite sarkastisk humor som är väldigt kul när man förstår sig på henne!
Kariina
Andra systern Kozlovska, är 23, jobbar numera som kommunikatör på Frälsningsarméns kontor. Är "ledaren" av syskonen, ett rödhårigt yrväder med enorm kalufs som har massor av energi och alltid tio bollar i luften, och gärna tar kommandot när det behövs, men som egentligen är ganska sprallig och blyg i smyg även om man inte skulle tro det.
Eerika
Tredje systern som är 22, fnissigast och spontan i alla lägen. Är just nu i London för ett år vid ett war college, en slags förberedande prästutbildning inom frälsis. Lätt att lära känna, svår att bli klok på. Ständigt fnissig och kan verka ytlig, men har en hel del djupa tankar på egen hand.
Astriida
Lillasyster är 18 och extremt hårt hållen hemma. Går på frisörutbildning och älskar sina vänner, verkar oftast vara mer 14 än 18 men är rysligt snäll och godhjärtad. Hade hon bott i Sverige hade hon varit en typisk modebloggare.
Daarta
Enda som inte pratar ryska, Daarta är musikfreaket och 22, jämnårig med Eerika. Väldigt tystlåten, extremt musikaliskt begåvad och ganska ofta en I-or med många tankar om världens elände. Vill tillbaka till USA och sin värdfamilj där hon och Kariina var på läger i somras.
Göran
Regional Commander Latvia, högsta chefen för Lettland när det gäller frälsningsarmén. Lobbyist för frälsis i Bryssel i många år (jo, de har lobbyister faktiskt) och med erfarenhet och pondus. Kan utan tvekan peka med hela handen men är egentligen en jovial gubbe som har huvudet på skaft.
Sarah
Prästen i Riga One som med sin lettiska make ständigt förvånar med extremt precisionsriktade predikningar och en osviklig förmåga att lyssna av församlingen.
Andars
Träffades via en annan bekant, Sergei, som tyvärr fallit bort lite ur kontakten sedan Patrik flyttade. Lugn, sansad kille som jobbar med grafisk design och webbutveckling via egen firma. Är 25-26 och bor utanför Riga men kommer in ibland för att hänga med gänget.
Olesja
Ny i bekantskapskretsen, 28 och har varit i Indien (höll ett lååångt föredrag efter gudstjänsten igår). Sprudlande av energi hela tiden med ett ständigt flöde av tankar och ord. Jobbar på en PR-firma till vardags och är extremt, extremt EXTREMT lik kusin Maria till utseendet. Bor på Kadetthuset med Kariina och Liene
Liene
Ny i bekantskapskretsen, 26, bor på Kadetthuset med Kariina och Olesja. Inte med i frälsis, men kristen. Amerikaälskande, Friendstokig och allmänt tjejig men trevlig, öppen och lite mer "lagom" troende än frälsis-gänget. Jobbar till vardags som flygvärdinna på Air Baltic men hatar det över allt annat och väntar på sitt arbetsvisum för att få åka som au pair till USA.
Nu sitter jag här, har 40 minuter till landning och kände precis hur planet börjar ta sig neråt, så jag kommer max ha tio minuter skrivtid kvar innan piloten tvingar oss att sluta med datorerna. När jag landat blir det proviantering, på mjölktåget till Göteborg finns ingen restaurang, och i god ordning möjligen en toalett av tre som fungerar vilket innebär att man kan kissa till Laholm innan det blir stopp i den om allt är som vanligt.
En lång vecka, men jag har gett mig attan på att bibehålla en positiv outlook och köra hårt. Livet är för kort för att gnälla och vara eländig och jag har mycket att vara glad över. Och massor av roliga saker på gång. Glöm inte alla att hålla tummarna för att jag ska få jobbet för räddningstjänsten - besked bör komma den här veckan eller nästa som allra senast.
- - -
Och NU satt han mellan Laholm och Båstad på väg till Göteborg för möte. Det skulle nog bli en ganska bra dag trots allt, lite härliga sms som värmde hjälpte till och han kände sig vid gott mod och hade fått läsa både Sydvenskan och Svenska Dagbladet och kände att han hade lite koll på världen. Nu skulle han bara hoppas att bilen stod kvar som den skulle och att han skulle få jobbprojektet för räddningstjänsten så skulle världen vara väldigt rysligt bra.
Not från 10.25..... det var däremot ett litet minus att åka mjölkpallståg med obekväma säten och obefintlig servering, särskilt som murphys lag alltid placerade MINST en maratonskrikande unge inom fyra säten. Det slog inte fel den här gången heller......
(post-postad) från söndags morse
Om han hade haft med sig sin PC nu hade han kunnat vara uppkopplad. Det fanns en fast lina i huset och den PC som brukade stå i rummet, som han surfat på igår, den hade han kunnat använda, men Olesja hade tagit den till sitt rum för att förbereda söndagens gudstjänst. Olesja och Liene var de två andra som bodde här ihop med Kariina som han kände sedan innan. Kadetthuset var en hel övervåning på en stor byggnad, med flera stora samlingsrum och fem privata sovrum, samt ett kontor inrett till extra gästrum, där han själv huserade.
Nu satt han en tidig morgon och drack en kopp härligt te och såg solen gå upp över de bunkerliknande hyreshusen från sovjettiden tvärsöver gården. Det var ett av Rigas fattigaste områden han bodde i nu. Inte Riga One, där kyrkan låg, utan Riga Two med Kadetthuset, där träningen av kadetter ägde rum. Den låg naturligtvis där hjälpen behövdes, långt från turiststråken. Här, där människorna hade en handfull tänder i munnen, där gummorna gick krokiga längs den spruckna betongen, där håglösa blickar utan hopp om framtiden syntes i ögonen från tolv år och uppåt, och där byggnaderna gick i nyanser av grått, med spruckna balkonger, byggda på 50-talet av någon rysk arkitekt utan vare sig hopp eller framtidsdrömmar.
I förrgår hade han handlat kläder på Domina. Ironiskt att åka till Lettland för att handla på Dressman, men de hade ju en del som inte finns i Sverige. Lettiska män hade tydligen samma kroppsbyggnad som han själv. Inte långa och ståtligt Fredrik Ljungbergska som svenska modeskapare gjorde kläder för, utan lite kortare, mer satta, slaviska typer. Antog han. Kläderna satt bra för det mesta i alla fall och var något billigare än hemma. Budgetpriser för mellankvalitetskläder ungefär.
Nu började han bli trött, men det var ju så dags, han skulle upp om 1,5 timme. Typiskt. Igår hade han spenderat större delen av tiden på ett café efter att ha sovit ut rejält först. Det var spännande att upptäcka en stad på egen hand. Han gillade att vara där folk levde. Inte på turiststråken hela tiden utan åka spårvagnen, gå bland grönsaksstånden. Tanten som plockat svamp hela dagen och kom hem till sin man med en full korg som förmodligen blev billig mat åt hela familjen. Gummorna och gubbarna nere vid marknaden som skrattade med sina tandlösa munnar och njöt av det liv de hade. Fria. Och så de mer sorgliga sidorna - den äldre damen som han mindes från sitt förra besök. Klädd i en tunn kofta och tantkläder stod hon på gatan och utförde nån slags vaggande, lätt snurrande dans som mest liknade en dansande björn. Det var bara två rörelser. Snurr framåt med vinkling på handen och snurr bakåt med annan vinkling. Sådär snurrade hon timme efter timme och litade på att det pikant pittoreska i en 65+ som dansade på gatan skulle vara nog för att få bidrag från turisterna. För honom själv var det bara sorgligt. En änka skulle man gissa på. En dam som kanske älskat att dansa, men som nu var tvungen för levebrödet att låta turister fnissa och skratta lite åt henne och sen slänga åt henne en slant.
Andra satt bara där. Blinda, enbenta eller bara allmänt fattiga med en kopp utsträckt. Allt medan restauranger och de lokala kvartersbarer-kasino-nattklubbarna skrek ut lycka eller lyx, i lagom blandning. Nästan hälften av alla bilar var lyxbilar. BMW, Lexus och Mercedes. En och annan Porsche. Andra hälften vanliga bilar. Och så givetvis en stor massa vanliga letter som inte hade någon bil alls. Ekonomin anpassade sig snabbt efter de som hade pengar, och de hade gott om dem. I turiststråkens värld var priserna nästan som i Sverige. Men på Double Coffee fanns strömuttag till datorn och en komplett uppsättning olika rätter från snacks till desserter och alla möjliga enklare varma rätter. Mörka färger på väggarna, och lite mer ljudisolerat än ett Espresso House, men annars ganska likt. Förutom att folk talade med lägre röst och ljudvolymen var hälften. Och att man faktiskt lät folk sitta på normalt avstånd från varandra, på RH var man ju snart på ståplats så trångt det kunde bli på vissa (inte ovanpå Akademibokhandeln på gågatan dock).
Nu skulle han nog se om han kunde sova lite till, klockan var 07.14 och han skulle upp om en timme ungefär.
morning in latvia
He was going to write this in English as the keyboard he was currently using had none of the Swedish special characters. He had landed in Latvia, tired but pleased. As soon as he went to Riga, his spiritual awareness increased. It was as if he thought clearer there, thought with more preciseness and without emotional tosses and turns. There was something in the air perhaps, or it had just become synonymous with tranquility and peace at heart. In either case, it was a place to think and to make decisions, a place to be for change. The first time he had come, it had been enough to make him quit his job and start his own business. The second time, he had been here purely on business, and that one didn't count, but this was the third time, and he was going to try to think about his charity work, and how to organize it.
The people were as usually nice, but it wasn't the same without Patrik and his family. They were the natural connection. In one sense it was better, he felt more free this way, having a room to himself in the cadet house located on the top floor of Riga Two, or more properly, the 2nd Corps of the Divisional Command of Latvia, under the Regional Territory of Sweden and Latvia in the Salvation Army.
He liked Salvationists. It was a church where everyone really was welcome. Big, small, old, young, tall, short, rich, poor, fair, foul and all that. In Sweden, TSA (The Salvation Army) was mostly known for its old men and women playing dainty songs and collecting money for the poor. Yet few had bad things to say about them, since they, in contrast with 90% of most churches, did more than just worship - TSA was a church that took action. It did something. And in other countries, outside of Sweden (Scandinavia perhaps?), it wasn't just old people singing. In fact, it was quite a few young ones too. From what he had seen of it in Sweden, Latvia, England and the US, it consisted of every age group, and did all kinds of things. And in Latvia, where Patrik had been in charge of the youth group (everyone under 40 pretty much), it was christian rock music and ballads and very few psalms.
Yet, as usual, it had what to him was drawbacks, which means he couldn't feel comfortable joining it. He was uncomfortable with churches that were evangelical because of their dogmatic beliefs regarding abortion, homosexuals and sex before marriage. He could understand their arguments, just not agree with them at all. And he liked being able to have a drink every now and then, which was a big no-no for Salvationists, having sprung from the abolitionst movement in England. And on top of that, he wasn't himself the greatest charity worker hands-on. He was the guy organising charity work, fundraising for it, but practical was hardly his middle name.
He was too mainstream and too science-based, and way too inclusive of other faiths, seeing his belief as one way to understand the important message that Life is Love and that we are borrowing this time on Earth to make a difference. In our own lives, first and foremost, but also in others by how we treat them. Whether itš just our friends or strangers too. And then he preferred the company of GOOD people, be they Christians, witches, thelemites, moslems or atheists. As long as they respected others, kept their words, did good things and avoided manipulative and selfish behaviour, he admired them.
Faith was very very personal to him. He had a really hard time talking about his faith to others, and stuttered out his answers as if he wasn't sure what he believed. He was sure, he just didn't know how to talk about it. Partly because he was the Chameleon, not used to having people ask what he really thought himself, only reflect themselves in him. That was of course impossible with faith. It was bigger than just reflecting what others believed. So most of the time he kept his mouth shut, especially since a lot of his friends were diehard atheists. He didn't see his faith as something that limited his life, or that made him less of a person, but the other way around. It was a fuel, a source of energy that could take away pain when he needed to, and that could fuel him to greater deeds when he was strong. Something that never failed. A love so powerful it was always true and never abandoned. It was, of course, that 'feeling' that Christians always seemed to have some basic security. He himself was too new in faith to always have it, but it was there, whenever he looked for it, it was there. And they are. Those that truly do believe have that sense of security, that they are loved for who they are. No matter what they look like, no matter what they do, they are loved. Always and by Life itself, personally. But other than that, his Faith was nothing more than a personal feeling, something that was inside of him. He wanted a normal life like everyone else. Work, house, laugh, party, drink and be happy. Without being a missionary or a preacher. Possibly a fundraiser, and not just for Christian purposes. His calling was to help people, not Christians. And be just a normal guy with good views on life, and a solid outlook.
But Riga wasn't the same without Patrik and his family of course. The memory of what it was, was better than what it was, so to speak. Even though his friends here were nice, great people. He just had less in common with them than he used to. But today, he would have some time to himself to try to figure out his attempt at making the world a better place. A work that would hopefully one day, when he was financially set to do so, be the main work of his life, but for now was just going to be something to practice with, something small to start out with.
First of all was the weekend at the end of October when he was going to call on those who could to come help a monk build his monastery by clearing out some land by picking up stones and dead tree branches. It all had to be organized. So in that sense, it was good to be in that place where he always thought clearer.
But he longed home as well, missing people. Missing home. And his new car :P
The people were as usually nice, but it wasn't the same without Patrik and his family. They were the natural connection. In one sense it was better, he felt more free this way, having a room to himself in the cadet house located on the top floor of Riga Two, or more properly, the 2nd Corps of the Divisional Command of Latvia, under the Regional Territory of Sweden and Latvia in the Salvation Army.
He liked Salvationists. It was a church where everyone really was welcome. Big, small, old, young, tall, short, rich, poor, fair, foul and all that. In Sweden, TSA (The Salvation Army) was mostly known for its old men and women playing dainty songs and collecting money for the poor. Yet few had bad things to say about them, since they, in contrast with 90% of most churches, did more than just worship - TSA was a church that took action. It did something. And in other countries, outside of Sweden (Scandinavia perhaps?), it wasn't just old people singing. In fact, it was quite a few young ones too. From what he had seen of it in Sweden, Latvia, England and the US, it consisted of every age group, and did all kinds of things. And in Latvia, where Patrik had been in charge of the youth group (everyone under 40 pretty much), it was christian rock music and ballads and very few psalms.
Yet, as usual, it had what to him was drawbacks, which means he couldn't feel comfortable joining it. He was uncomfortable with churches that were evangelical because of their dogmatic beliefs regarding abortion, homosexuals and sex before marriage. He could understand their arguments, just not agree with them at all. And he liked being able to have a drink every now and then, which was a big no-no for Salvationists, having sprung from the abolitionst movement in England. And on top of that, he wasn't himself the greatest charity worker hands-on. He was the guy organising charity work, fundraising for it, but practical was hardly his middle name.
He was too mainstream and too science-based, and way too inclusive of other faiths, seeing his belief as one way to understand the important message that Life is Love and that we are borrowing this time on Earth to make a difference. In our own lives, first and foremost, but also in others by how we treat them. Whether itš just our friends or strangers too. And then he preferred the company of GOOD people, be they Christians, witches, thelemites, moslems or atheists. As long as they respected others, kept their words, did good things and avoided manipulative and selfish behaviour, he admired them.
Faith was very very personal to him. He had a really hard time talking about his faith to others, and stuttered out his answers as if he wasn't sure what he believed. He was sure, he just didn't know how to talk about it. Partly because he was the Chameleon, not used to having people ask what he really thought himself, only reflect themselves in him. That was of course impossible with faith. It was bigger than just reflecting what others believed. So most of the time he kept his mouth shut, especially since a lot of his friends were diehard atheists. He didn't see his faith as something that limited his life, or that made him less of a person, but the other way around. It was a fuel, a source of energy that could take away pain when he needed to, and that could fuel him to greater deeds when he was strong. Something that never failed. A love so powerful it was always true and never abandoned. It was, of course, that 'feeling' that Christians always seemed to have some basic security. He himself was too new in faith to always have it, but it was there, whenever he looked for it, it was there. And they are. Those that truly do believe have that sense of security, that they are loved for who they are. No matter what they look like, no matter what they do, they are loved. Always and by Life itself, personally. But other than that, his Faith was nothing more than a personal feeling, something that was inside of him. He wanted a normal life like everyone else. Work, house, laugh, party, drink and be happy. Without being a missionary or a preacher. Possibly a fundraiser, and not just for Christian purposes. His calling was to help people, not Christians. And be just a normal guy with good views on life, and a solid outlook.
But Riga wasn't the same without Patrik and his family of course. The memory of what it was, was better than what it was, so to speak. Even though his friends here were nice, great people. He just had less in common with them than he used to. But today, he would have some time to himself to try to figure out his attempt at making the world a better place. A work that would hopefully one day, when he was financially set to do so, be the main work of his life, but for now was just going to be something to practice with, something small to start out with.
First of all was the weekend at the end of October when he was going to call on those who could to come help a monk build his monastery by clearing out some land by picking up stones and dead tree branches. It all had to be organized. So in that sense, it was good to be in that place where he always thought clearer.
But he longed home as well, missing people. Missing home. And his new car :P
Sveiki, Latvija
And so it begins... HU, så tidigt. Nu hade han försökt få synkroniserat hjärnan en smula men var helt slut, helt färdig och utmattad, men skulle packa genast och sedan titta på filip och fredrik.
Riga i helgen och väldigt lite datortillgång förmodligen. De har internet överallt, men det brukar vara "sådär" med tillgången på det s.k. "gratis" internet som utlovas.
Dagens flagga: Malaysia
Malaysias flagga har blått för enigheten mellan de malaysiska folken. Halvmånen och stjärnan är islamska symboler (men stjärnans form har jag aldrig sett annars islamskt). De 14 vita och röda ränderna representerar de 14 delstaterna i federationen och som ni kan se har flaggan inspirerats av den amerikanska. Idag har Malaysia bara 13 delstater (Singapore var den 14e), men man har behållit ränderna och låter den 14e randen representera det federala distriktet Kuala Lumpur.
En stad som besökts och som är Asiens New York, massor av mångkultur, spännande gigantiska asiatiska supermalls och storslagna byggnader. Bra för shopping!
Tack igen för boken :-)
en väldigt tidig morgon
Han hade haft en bra vecka, men det var märkligt hur snabbt det gick att få fullt i kalendern med arbete. Just nu var många av dem dessutom riskprojekt, dvs projekt där den möjliga vinsten var väldigt stor, men där allt arbete var gratis och på egen tid. Det var spännande och roliga projekt, men det krävdes att de balanserades upp med sådant som gav lön i fickan.
Igår hade han tagit på sig ett nytt ekonomiskt åtagande, en helt ny bil. Det skulle bli mycket jobb i Göteborg hade det utlovats och många långa körningar. Alice (cabrioleten) hade rullat 700 mil på bara två månader och druckit över 7000 i bensin på den tiden så det var kanske läge att titta över om man skulle ha en bil som klarade långa motorvägsresor. Alice var inköpt för att cruisa runt i skåne och det gjorde hon med bravur, men efter havererat batteri, avgasrör som ramlat av, läckande tak när det spöregnade och elfel mitt på motorvägen kändes det som att ett inbyte var väldigt efterlängtat.
Det blev en splitter ny (nåja, nästan, en demobil som bara körts på toyota) Toyota Prius -07, en elhybrid som drar 0,5 liter milen och har ypperlig komfort och tyst kupé. Inte så dumt faktiskt. Det här skulle bli en bil att ha länge förhoppningsvis, en bil som kunde hänga med ett antal år. Han hade fått skruva lite i resurshanteraren och trolla fram en del pengar bara, de var inte billiga maskiner, men som företagare krävdes man inte på handpenning. Äntligen något gott med att vara sin egen.
Han märkte att när han spenderade mycket social tid och prioriterade det så blev jobbet nästan oundvukligt lidande. Egen firma var ju inget man drev mellan 9-6 direkt och han var ju tillgänglig på telefon fram till åtta i alla fall. Men han skulle nog ta och stänga av den där mobilen vissa tider, efter 20, till exempel. Det borde ju rimligen fungera, att få vara sin egen efter åtta på kvällen. Men det var så skönt när man umgicks med folk som faktiskt förstod och respekterade jobbet (snacka om milsvid skillnad från att umgås med Y som kunde ställa till stora gråtmatchen när man skulle arbeta två timmar).
Han hade många bollar i luften, och det var skönt att jobba igen, men han balanserade som vanligt försiktigt för att inte gå över i någon slags överklockningsläge. Samtidigt brottades han väldigt mycket med effektivitetsfrågan. Han hade inte jobbat riktig heltid på över ett år och märkte att han hade en usel arbetsdisciplin. Det gick oerhört fort att få mycket gjort om man bara var fokuserad och inte gjorde annat än jobbade - men oftast lockade ju msn, sms, cola och kaffe och radio bort en del av uppmärksamheten. Kanske läge att också stänga msn under dagarna - fast vissa fanns ju där via jobbet också och behövde kunna nås. Något behövde han göra i alla fall för att kunna öka sin effektivitet. Det var inga problem att bara jobba 8 timmar om dagen när man hade eget - OM man var hypereffektiv när man gjorde det. Men hur lätt var det på en skala? Nä, någon form av arbetsdisciplin behövdes - det handlade inte om att folk inte respekterade hans arbetstider eller att han var "på jobbet" när han faktiskt jobbade, för det kände han att de gjorde, utan att han själv blev väldigt lätt distraherad.
Nu när han vaknat oerhört tidigt kunde han babbla på. Han hade haft fina dagar annars, fått en trevlig bok om flaggor som minne av det förflutna när han lärt sig alla flaggor i hela boken. Uppskattad present, helt klart! Och imorgon skulle han till Riga och träffa folket från Frälsis, hans lilla spirituella oas där han kunde koppla av. Då skulle han också passa på att dra upp riktlinjerna för hur arbetet med stiftelsen skulle bedrivas, det var dags att starta den inom det snaraste. Det var trots allt den som var hans stora, stora livsuppgift. Den som han kände ett kall för och som han behövde jobba med. Kanske den kunde bedriva en del projekt... hmmm, där var ju en tanke - låta stiftelsen driva en del av de projekt som kunde komma ifråga. Det var inte så dumt tänkt, i alla fall i ett specifikt projekt. Något att utröna.
Nu skulle han få gjort lite annat, klockan var ju ändå nästan 7.
Nu uppdaterat, om man skulle ta en McDonaldsfrukost idag som lite lyx när man ändå skulle hämta skjortorna från kemtvätten?
Igår hade han tagit på sig ett nytt ekonomiskt åtagande, en helt ny bil. Det skulle bli mycket jobb i Göteborg hade det utlovats och många långa körningar. Alice (cabrioleten) hade rullat 700 mil på bara två månader och druckit över 7000 i bensin på den tiden så det var kanske läge att titta över om man skulle ha en bil som klarade långa motorvägsresor. Alice var inköpt för att cruisa runt i skåne och det gjorde hon med bravur, men efter havererat batteri, avgasrör som ramlat av, läckande tak när det spöregnade och elfel mitt på motorvägen kändes det som att ett inbyte var väldigt efterlängtat.
Det blev en splitter ny (nåja, nästan, en demobil som bara körts på toyota) Toyota Prius -07, en elhybrid som drar 0,5 liter milen och har ypperlig komfort och tyst kupé. Inte så dumt faktiskt. Det här skulle bli en bil att ha länge förhoppningsvis, en bil som kunde hänga med ett antal år. Han hade fått skruva lite i resurshanteraren och trolla fram en del pengar bara, de var inte billiga maskiner, men som företagare krävdes man inte på handpenning. Äntligen något gott med att vara sin egen.
Han märkte att när han spenderade mycket social tid och prioriterade det så blev jobbet nästan oundvukligt lidande. Egen firma var ju inget man drev mellan 9-6 direkt och han var ju tillgänglig på telefon fram till åtta i alla fall. Men han skulle nog ta och stänga av den där mobilen vissa tider, efter 20, till exempel. Det borde ju rimligen fungera, att få vara sin egen efter åtta på kvällen. Men det var så skönt när man umgicks med folk som faktiskt förstod och respekterade jobbet (snacka om milsvid skillnad från att umgås med Y som kunde ställa till stora gråtmatchen när man skulle arbeta två timmar).
Han hade många bollar i luften, och det var skönt att jobba igen, men han balanserade som vanligt försiktigt för att inte gå över i någon slags överklockningsläge. Samtidigt brottades han väldigt mycket med effektivitetsfrågan. Han hade inte jobbat riktig heltid på över ett år och märkte att han hade en usel arbetsdisciplin. Det gick oerhört fort att få mycket gjort om man bara var fokuserad och inte gjorde annat än jobbade - men oftast lockade ju msn, sms, cola och kaffe och radio bort en del av uppmärksamheten. Kanske läge att också stänga msn under dagarna - fast vissa fanns ju där via jobbet också och behövde kunna nås. Något behövde han göra i alla fall för att kunna öka sin effektivitet. Det var inga problem att bara jobba 8 timmar om dagen när man hade eget - OM man var hypereffektiv när man gjorde det. Men hur lätt var det på en skala? Nä, någon form av arbetsdisciplin behövdes - det handlade inte om att folk inte respekterade hans arbetstider eller att han var "på jobbet" när han faktiskt jobbade, för det kände han att de gjorde, utan att han själv blev väldigt lätt distraherad.
Nu när han vaknat oerhört tidigt kunde han babbla på. Han hade haft fina dagar annars, fått en trevlig bok om flaggor som minne av det förflutna när han lärt sig alla flaggor i hela boken. Uppskattad present, helt klart! Och imorgon skulle han till Riga och träffa folket från Frälsis, hans lilla spirituella oas där han kunde koppla av. Då skulle han också passa på att dra upp riktlinjerna för hur arbetet med stiftelsen skulle bedrivas, det var dags att starta den inom det snaraste. Det var trots allt den som var hans stora, stora livsuppgift. Den som han kände ett kall för och som han behövde jobba med. Kanske den kunde bedriva en del projekt... hmmm, där var ju en tanke - låta stiftelsen driva en del av de projekt som kunde komma ifråga. Det var inte så dumt tänkt, i alla fall i ett specifikt projekt. Något att utröna.
Nu skulle han få gjort lite annat, klockan var ju ändå nästan 7.
Nu uppdaterat, om man skulle ta en McDonaldsfrukost idag som lite lyx när man ändå skulle hämta skjortorna från kemtvätten?
en ljuvlig morgon av aktivitet
Han hade sovit ganska bra, och kände sig utvilad på morgonen.
07.30: vaknade utan klocka
07.40: uppstigning
07.50: ner i tvättstugan, in med en maskin
08.00: dagens första kopp kaffe
Gårdagen hade varit en blandad dag. Bra grejor, dåliga grejor. Han försökte att ta varje dag som den kom nu, inte blicka framåt, inte blicka bakåt, utan bara vara i ögonblicket. Njuta av fina ögonblick och släppa de dåliga. Vara stark och se sig själv som centrum i livet.
Flera hade tyckt att han borde bara vara glad över att hon träffat någon ny. Det märkliga är snarast att han inte var ledsen. Han hade förväntat sig en dipp, det brukade ju komma när ett ex träffade någon ny, oavsett omständigheterna, dvs hur sjukt förhållandet varit. Men så var det inte. Han hade verkligen ingen reaktion alls. Kanske var det för att han själv gått vidare och mådde bra där han var.
Nu var mail och bloggar kollade, dags för jobb.
07.30: vaknade utan klocka
07.40: uppstigning
07.50: ner i tvättstugan, in med en maskin
08.00: dagens första kopp kaffe
Gårdagen hade varit en blandad dag. Bra grejor, dåliga grejor. Han försökte att ta varje dag som den kom nu, inte blicka framåt, inte blicka bakåt, utan bara vara i ögonblicket. Njuta av fina ögonblick och släppa de dåliga. Vara stark och se sig själv som centrum i livet.
Flera hade tyckt att han borde bara vara glad över att hon träffat någon ny. Det märkliga är snarast att han inte var ledsen. Han hade förväntat sig en dipp, det brukade ju komma när ett ex träffade någon ny, oavsett omständigheterna, dvs hur sjukt förhållandet varit. Men så var det inte. Han hade verkligen ingen reaktion alls. Kanske var det för att han själv gått vidare och mådde bra där han var.
Nu var mail och bloggar kollade, dags för jobb.
sval höstkväll
Klockan är 22.40. Allt lugnt och inget att rapportera. Han skulle sova snart.
Hej, länge sen vi sågs...
Han hade inte skrivit på några dagar. Faktiskt varken på grund av stress eller sorg, utan bara för att han inte orkat och njutit lite av dagarna för mycket, efter en slitig vecka med lite överraskningsfeber och sen trassligt knä. Men helgen var helt grymt bra, med spel och vänner och allmänt mysig och fin på alla tänkbara sätt. Mycket nöjd var han.
Sen blev det måndag, och måndagar var ju aldrig lika bra. Trassel och konflikter och annat, fast han kände sig stark nog att inte nedslås eller beröras så mycket av det. Och sen spännande nyheter via djungeltelegrafen. Hon hade skaffat ny pojkvän nu.
Han hade smort sitt fönster med olja så det gick att stänga.
Sen blev det måndag, och måndagar var ju aldrig lika bra. Trassel och konflikter och annat, fast han kände sig stark nog att inte nedslås eller beröras så mycket av det. Och sen spännande nyheter via djungeltelegrafen. Hon hade skaffat ny pojkvän nu.
Han hade smort sitt fönster med olja så det gick att stänga.
hej och hå, febern är på
Han hade haft en intensiv morgon som började med bihåleproblem, följt av en stressad resa till Tomelilla för ett ideellt projekt (röjning av sly för klostret) där han och Jockum tittat lite på hur mycket resurser som skulle behövas för en insats senare i höst.
www.benediktshus.se
var adressen till klostret - där fanns bilder både på Broder Ingmar och på byggandet.
Nå, det avklarat så var det möte i Lund och sen var han helt slut, febrig och förstörd, kallsvettig och eländig. Hem, vila, kolla mailen, lösa lite lösa puckar och skicka iväg material och skriva lite. men vid fem var han döende svanen och träningen var inställd, sen var det sova, tv, läsa lite, sova lite till, vila och inte så mycket mer.
Imorgon skulle han till Göteborg. På lördag, lunch med mamma och sen rollspel. Söndag, dö en smula i sängen och ta det lugnt.
www.benediktshus.se
var adressen till klostret - där fanns bilder både på Broder Ingmar och på byggandet.
Nå, det avklarat så var det möte i Lund och sen var han helt slut, febrig och förstörd, kallsvettig och eländig. Hem, vila, kolla mailen, lösa lite lösa puckar och skicka iväg material och skriva lite. men vid fem var han döende svanen och träningen var inställd, sen var det sova, tv, läsa lite, sova lite till, vila och inte så mycket mer.
Imorgon skulle han till Göteborg. På lördag, lunch med mamma och sen rollspel. Söndag, dö en smula i sängen och ta det lugnt.
att vakna tidigt
Blä. Han skulle skriva en halvgnällig post. Vakna tidigt med solen in genom fönstret och skrikande ungar, arbetande kommunala avloppsmaskiner och en skällande hund. En halvtimme innan klockan. Bah! Humbug!
tisdag, tråkrubrik
På västfronten inget nytt. Känns som om vardagen träffat målet. Och det är ju i sin ordning naturligtvis. Han hade inget annat än glädje i att faktiskt få lite vanlig vardag och inte så mycket resdagar. En dag denna veckan, det räckte gott och väl. Han skulle försöka få jobbat undan en del idag, det fanns att göra, och sen handlade det mest om att försöka förbereda helgens spelande, han kände stressen började komma krypande. :)
Magen var... sådär. Bättre helt klart, men inte 100%. Herregud, nu satt han och skrev om sina tarmrörelser, klart tecken på att åldern började sätta in.
Magen var... sådär. Bättre helt klart, men inte 100%. Herregud, nu satt han och skrev om sina tarmrörelser, klart tecken på att åldern började sätta in.
måndagens besty
Han tyckte det var lite slitigt att ta sig upp i morse. Magen var inte helt med i matchen än, fortfarande lite toa-spring, men bättre än i lördags och söndags. Tur att den här veckan bara hade en resdag. Han misstänkte att med de nya uppdragen så skulle han ha fullt upp framöver. Det skulle kunna bli en trevlig höst och vår om allting klaffade som det skulle.
Hans hem hade blivit otroligt mycket bättre. En insats av episka proportioner och lite input från andra hade skaffat honom smala billy-hyllor som fått ersätta den stora Expedit-hyllan. Nu hade han massor av plats i hyllorna och han hade fått ett riktigt kök med plats för diskställ och allt. En framtida tänkbar arbetsyta till och med. Och en ny säng, 120cm bred och väldigt, välditg skön. De där 20 centimetrarna gjorde ju onekligen sitt till när man sov, men rummet blev lite större, helt klart.
Nu var det dags att jobba, inte lönt att förspilla tid. Han såg fram mot helgens rollspelande.
Hans hem hade blivit otroligt mycket bättre. En insats av episka proportioner och lite input från andra hade skaffat honom smala billy-hyllor som fått ersätta den stora Expedit-hyllan. Nu hade han massor av plats i hyllorna och han hade fått ett riktigt kök med plats för diskställ och allt. En framtida tänkbar arbetsyta till och med. Och en ny säng, 120cm bred och väldigt, välditg skön. De där 20 centimetrarna gjorde ju onekligen sitt till när man sov, men rummet blev lite större, helt klart.
Nu var det dags att jobba, inte lönt att förspilla tid. Han såg fram mot helgens rollspelande.
