Ankomst till sjukhuset
Klockan är 19.32, enligt sjukhusets journaler. Det har bara gått 35 minuter sedan SOS Alarm fick samtalet, och bilarna har redan hunnit göra sträckan upp till Laholm och tillbaka, med upplockning av mig på vägen.
Jag anländer till kirurgakuten på Helsingborgs sjukhus. Min fot är död, liksom underbenet. Temperaturen har sjunkit något, och blodet flödar inte längre till de delarna av kroppen, förmodligen beroende på att underbenet gått närmsta vägen mot lårbenet – genom insidan av knäet, och slitit sönder allt som finns därinne.
Knäet är så trasigt att man kan vrida mitt ben i alla riktningar.
Man fixerar benet initialt och försöker få liv i foten på olika sätt. Det finns allvarlig risk att man måste amputera foten och delar av benet, men läkarna lyckas få blodflödet att komma igång och man övervakar noga så att benet inte tappar temperatur eller puls. Ansvarig läkare beslutar att räddningen av foten och benet är viktigast, och att patienten ska ligga still i två dagar för att övervakas, så att man inte förlorar den kampen.
Jag vaknar första gången på kvällen efter operationen. Man frågar mig vilka som är mina anhöriga. Jag nämner mamma och Benny. Jag minns inte om jag själv ringer mamma, men jag vet att sjukhuset ringer upp Benny och Jennie. Deras konversation efter samtalet gick något i den här stilen.
”Det här var det sämsta aprilskämt jag nånsin hört.”
”Det är inte ett skämt. Det är allvar. Det är för hemskt för att vara ett skämt.”
”Det är inte ett skämt. Det är allvar. Det är för hemskt för att vara ett skämt.”
”Vi måste ringa folk.”
Jag ringer runt på söndagsmorgonen till de vars nummer jag kommer ihåg i huvudet. Det är chefen på jobb och en handfull vänner. Jag är klar och samlad när jag berättar om hur jag nästan dött, nästan förlorat mitt ben. Jag är fortfarande i chock.
Några vänner från Helsingborg kommer över redan på dagen, liksom båda mina föräldrar med respektive och tre vänner från Malmö.
Jag får ligga still med gipsskena i två dygn, innan jag skickas ner till MAS.
Bårtaxiresan är första påminnelsen om vad jag varit med om. Hjärtat bultar och paniken sprider sig där jag ligger fastlåst på båren, i en metallburk som regnet hamrar på. Däcken som tränger undan vatten.
Regn mot plåt kommer under en lång tid framöver för mig vara synonymt med kraschen.
Kommentarer
Trackback
