Tillbaka till Malmö
På MAS får jag ligga still i ytterligare två dagar, först en natt på en helt annan avdelning innan en överläkare ser till att få över mig till ett enkelrum på ortopeden.
Jag möts av fantastiska sjuksköterskor och med få undantag vänliga undersköterskor som tar väl hand om mig. Jag har ont, jag är rädd, men chocken lever kvar, så under måndagen, tisdagen och onsdagen är jag ganska stolt och stark för det mesta, när jag inte är trött.
Jag har massor av vänner som dyker upp. Sju eller åtta möter mig redan vid ankomsten där jag måste gå igenom akutmottagningen, trots att de ringt från Helsingborg.
Ytterligare 20 om dagen kommer till min sjuksäng de första dagarna och jag känner mig älskad. Ni är underbara, fantastiska människor och jag är så glad att ni finns.
Det är inte förrän efter fredagens operation som chocken släpper. När jag kommer tillbaka till avdelningen gråter jag hejdlöst i en halvtimme, skoningslöst attackerad av känslan och ångesten från att ha överlevt.
Jag är så glad att jag har en vän som varit i tsunamin. Som vet hur trauma känns, som vet vad som händer när döden kommer så nära. Det går inte att förstå om man inte varit i dödens väntrum på allvar. När livet verkligen varit hotat till den grad att döden är omedelbart förestående. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta mig att ta mig genom den delen av skadan, men det börjar redan bli bättre.
Kuratorn kommer varje dag efter det och chocken återkommer också varje dag, än idag, när jag kommit hem från sjukhuset.
På fredagen opereras jag alltså. Man sätter fast det yttre ledbandet, vars fäste är så slitet att man får spika fast det med en märla. Det inre är också skadat, men kommer inte utsättas för samma belastning och man vill låta det läka naturligt.
Man tar bort lite skadat brosk, rättar till ligament och fäster muskelfästen. En del är halvskadade och läggs tillrätta. En del sys fast, en del får man ta skruvar till hjälp för att få dem att fästa. Båda ledkulorna justeras.
Korsbanden bryr man sig inte om, man kan klara sig utan korsband och det är en komplicerad operation att rädda dem. Frakturen i lårbenet får jag också låta läka på egen hand, och nervskadan i foten kan man inte göra något åt, bara hoppas att den läker med tiden.
Nervskadan gör att signalerna från hjärnan inte riktigt går fram. Min vänsterfot pekar ständigt neråt som i avslappnat läge.
Förmodligen kommer den att läka om något år, och vid ungefär samma tid ska jag kunna gå som vanligt igen, även om jag knappast lär kunna springa maraton eller bestiga berg – för det var ju något jag gjorde så mycket av tidigare.
Jag är djupt tacksam för att jag fått leva. För att jag på ett sådant mirakulöst sätt klarat mig med så lindriga skador. För att jag fått vakna upp till en ny dag. Även för er som inte har någon tro måste ni hålla med om att det är lite av ett mirakel att jag lever, att jag klarat mig så bra att jag faktiskt kan sitta här i min soffa, med fruktansvärda smärtor i mitt helgipsade ben – men ändå i livet.
Kommentarer
Trackback
