en gammal restaurang
Han satt i baren på en restaurang, den där sortens restaurang som byter namn vart tredje år och som är det lokala haket, den enda riktiga restaurangen på en liten ort. En plats med tre rätter på Dagens, och lite kebab och pizza som alternativ.
Men servicen hade varit bra, och lokalen folktom när han kom. Fast han förstod sig verkligen inte på en del restauranger. Servicen hade varit bra. I pluskvamperfekt. Så snart maten var avklarad plockades tallriken bort och förstrött beordrade personalen honom till baren - för nu kom det nya gäster. Ja, okej, han hade ju envisats med att läsa nyheterna på datorn, men ändå. Hela det goda intrycket, den nästan nostalgiska mentala nickningen och tysta med fruktlösa förhoppningen att den här ägaren skulle lyckas med att driva restaurangen i en annan riktning än en oundviklig konkurs. Men nej, så var det inte.
Han var lite småfrustrerad, men försökte tänka på de stackars hårt arbetande gästerna. Som entreprenör kom han ju att förstå att de var tvungna att maximera sina ekonomiska möjligheter genom att hålla så många bord lediga som möjligt när det var lunchrusning.
- DU KAN INTE SITTA DÄR, DU MÅSTE SÄTTA DIG DÄR JAG STÄLLDE DITT KAFFE, DET KOMMER FOLK OCH SKA BETALA HÄR.
Jaha. Man fick sitta i baren, men bara på anvisad plats. Plötsligt fick han en bild från Georgia, en gammal bänk på baksidan av en nerlagd bensinstation där det stått "for whites only". Segregation. Kundsegregation. Kund som ännu inte köpt varan är värdefull och skall ges service. Kund som redan har köpt varan är förbrukad. Kanske de visste att han aldrig mer skulle komma tillbaka. Och visste hade de rätt. De hade ju förbrukat sitt förtroendkapital. Och de hade ju utan tvekan gjort det på ett bisarrt och trist sätt.
Nej, tillbaks till Fässbergsgymnasiets skolcafeteria. Där fick till och med gamla uvar som han själv sitta utan att bli bortkörda. Den lilla restaurangen i Mölndals centrum fick bli ytterligare en i raden av små lokala restauranger som förklarar för sig själva varför de inte kan överleva.
KUNDSKOLAN, LEKTION ETT:
En kund är alltid en kund. Före, under och efter köpet. Den allra viktigaste försäljningen är eftermarknadens försäljning. Fråga Stefan vad vinsten på ett klockbatteri är kontra en ny klocka.
Men servicen hade varit bra, och lokalen folktom när han kom. Fast han förstod sig verkligen inte på en del restauranger. Servicen hade varit bra. I pluskvamperfekt. Så snart maten var avklarad plockades tallriken bort och förstrött beordrade personalen honom till baren - för nu kom det nya gäster. Ja, okej, han hade ju envisats med att läsa nyheterna på datorn, men ändå. Hela det goda intrycket, den nästan nostalgiska mentala nickningen och tysta med fruktlösa förhoppningen att den här ägaren skulle lyckas med att driva restaurangen i en annan riktning än en oundviklig konkurs. Men nej, så var det inte.
Han var lite småfrustrerad, men försökte tänka på de stackars hårt arbetande gästerna. Som entreprenör kom han ju att förstå att de var tvungna att maximera sina ekonomiska möjligheter genom att hålla så många bord lediga som möjligt när det var lunchrusning.
- DU KAN INTE SITTA DÄR, DU MÅSTE SÄTTA DIG DÄR JAG STÄLLDE DITT KAFFE, DET KOMMER FOLK OCH SKA BETALA HÄR.
Jaha. Man fick sitta i baren, men bara på anvisad plats. Plötsligt fick han en bild från Georgia, en gammal bänk på baksidan av en nerlagd bensinstation där det stått "for whites only". Segregation. Kundsegregation. Kund som ännu inte köpt varan är värdefull och skall ges service. Kund som redan har köpt varan är förbrukad. Kanske de visste att han aldrig mer skulle komma tillbaka. Och visste hade de rätt. De hade ju förbrukat sitt förtroendkapital. Och de hade ju utan tvekan gjort det på ett bisarrt och trist sätt.
Nej, tillbaks till Fässbergsgymnasiets skolcafeteria. Där fick till och med gamla uvar som han själv sitta utan att bli bortkörda. Den lilla restaurangen i Mölndals centrum fick bli ytterligare en i raden av små lokala restauranger som förklarar för sig själva varför de inte kan överleva.
KUNDSKOLAN, LEKTION ETT:
En kund är alltid en kund. Före, under och efter köpet. Den allra viktigaste försäljningen är eftermarknadens försäljning. Fråga Stefan vad vinsten på ett klockbatteri är kontra en ny klocka.
senaste nytt
Han hade inte lång tid just nu, men hoppades kunna skriva mer i bloggen senare. Det hade ju varit tyst en stund, men den här gången var det inte stress eller för mycket att göra. Det handlade bara om julhelger och nyår, och en stunds bortvaro från Sverige utan att ha internet.
Nu var han tillbaka och satt bekvämt i soffan som snart skulle säljas. Hemmet skulle bara inom en månad börja tömmas på saker och flyttas. Det var en bra flytt, att flytta i början av ett år gav ny start till den nya start som varje nytt år alltid varit.
Han såg tillbaka på 2007 och de 16 målsättningar han satte upp förra året i mellandagarna. 1 hade misslyckats, 4 hade lyckats bara delvis och 11 hade lyckats helt eller till största delen. Inte så illa, men det var klart och tydligt att färre mål vore en bättre modell. Han skulle nöja sig med ETT mål per aktivitetsområde i år. Och kanske de skulle komma upp på bloggen. Kanske.
Han hade haft en vacker jul med sin flicka, och på nyår hade de dessutom förlovat sig. Det var dags, liksom. Och han hade dessutom börjat året med att ta tag i vad som skulle kunnat bli en gigantisk konflikt på en helt annan front, i en förhoppning om att göra 2008 till modets år. Och det hade löst sig bortom all förväntan, till att bli en riktigt bra lösning.
Men det fanns mycket mer att berätta. Han hade växt mycket i sin tro också, utan att den kändes onaturlig eller påklistrad. Han kände att han ville göra ärligare val i år, välja det han själv ville, den väg som han själv trodde på, så att han alltid skulle kunna stå för det han valt. Det skulle förmodligen bli en stor utmaning.
Men nu närmast såg han fram mot en vecka av hårt arbete och möjlighet att spela lite spel med grabbarna. Och sen intensiva veckor som skulle bli spännande inför flytten. Mycket att göra men inte alls samma tryck, samma känsla av överhängande måsten. Han kände sig friare och mådde bättre än han gjort på länge. Det var bra. Mycket bra.
Nu var han tillbaka och satt bekvämt i soffan som snart skulle säljas. Hemmet skulle bara inom en månad börja tömmas på saker och flyttas. Det var en bra flytt, att flytta i början av ett år gav ny start till den nya start som varje nytt år alltid varit.
Han såg tillbaka på 2007 och de 16 målsättningar han satte upp förra året i mellandagarna. 1 hade misslyckats, 4 hade lyckats bara delvis och 11 hade lyckats helt eller till största delen. Inte så illa, men det var klart och tydligt att färre mål vore en bättre modell. Han skulle nöja sig med ETT mål per aktivitetsområde i år. Och kanske de skulle komma upp på bloggen. Kanske.
Han hade haft en vacker jul med sin flicka, och på nyår hade de dessutom förlovat sig. Det var dags, liksom. Och han hade dessutom börjat året med att ta tag i vad som skulle kunnat bli en gigantisk konflikt på en helt annan front, i en förhoppning om att göra 2008 till modets år. Och det hade löst sig bortom all förväntan, till att bli en riktigt bra lösning.
Men det fanns mycket mer att berätta. Han hade växt mycket i sin tro också, utan att den kändes onaturlig eller påklistrad. Han kände att han ville göra ärligare val i år, välja det han själv ville, den väg som han själv trodde på, så att han alltid skulle kunna stå för det han valt. Det skulle förmodligen bli en stor utmaning.
Men nu närmast såg han fram mot en vecka av hårt arbete och möjlighet att spela lite spel med grabbarna. Och sen intensiva veckor som skulle bli spännande inför flytten. Mycket att göra men inte alls samma tryck, samma känsla av överhängande måsten. Han kände sig friare och mådde bättre än han gjort på länge. Det var bra. Mycket bra.
