första dagen utomhus
Igår var det påskafton, och för första gången på exakt två veckor, fick jag komma utomhus på riktigt. Om man inte räknar transport på bår och i rullstol från dörren till ett sjukhus till en taxi som "utomhus", har jag inte sett solen annat än genom ett fönster.
Med Fredriks hjälp lyckades jag hoppa ner från trappen med kryckorna och komma till rullstolen, sen bar det av ut i Kungsparken.
Man märker ganska snabbt att Malmö inte är handikappanpassat i vissa lägen och ganska anpassat i andra. Det var gott om fasade kanter, men de ständiga byggarbetsplatserna ställde till en del problem. Fredrik visade sig ha talang som rullisförare.
Folk tittade, sådär som folk gör på folk i rullstol. Tittande utan att titta egentligen, som en snegling som man inte försöker låtsas om. Och så undrar man: "jag undrar vad som hänt." Det är ett nytt perspektiv att ständigt påminnas om att just nu, är jag lite annorlunda än andra.
Det var fantastiskt skönt att sitta vid en parkbänk i solgasset, känna vårvindarna, och dricka och äta lite. Titta på folk. Vi var överens om hur skönt det såg ut för killen som låg och solade i sin tjejs knä (höjden av lycka för romantiker som oss), och hur vacker parken var.
Det märktes också att det var en rejäl ansträngning för foten att komma ut. När jag sitter rakt upp, i stol eller rullstol eller liknande, så blir det en helt annan sak. Kroppen får en snävare vinkel och blodet flödar inte lika fritt till benet. Dessutom sträcks sätesmuskeln och bakre lårmuskeln ut en aning. Inte mycket, men tillräckligt för att benet ska protestera redan efter 10-15 minuter.
Idag ska vi pröva med vadskydd men inget fotskydd och jag måste spänna av mig diktusbandet. Diktusbandet är en slags sjukgymnastikhjälpmedel som sträcker upp foten i rätt läge, och motverkar nervskadans effekt, så att det blir lättare att lyfta foten. Den är ett måste när jag ska ta mig nerför trappor.
Det var ett äventyr utan tvekan. Det fick bli en timmes sömn när vi kom hem, så trött var jag. Jag orkar inte alls lika mycket som jag tror att jag ska göra, det var nog helt rätt av grabbarna att köra utan mig idag.
En annan härlig sak är att jag fått kontakt med en del vänner som jag inte hört av på länge och som jag nu när jag kommit hem har berättat för. Förlorade vänner, och vänner som man helt enkelt inte hört av på länge. Det värmer så otroligt mycket att höra deras omtanke och värme och det är kul att ta upp gamla kontakter.
Vi åt gott, med stekt chorizo och halloumi, en medelhavsinspirerad tallrik, och sen spelade vi Xbox och snackade hela kvällen. Skönt och avslappnande.
Idag har jag fått duscha. En liten seger, att kunna tvätta sig ordentligt på egen hand och i sitt eget hem. Med sopsäck runt benet och med duschdraperiet som en mantel kring vissa delar, sittande på en badbräda - men ändå, jag fick duschat och känner mig otroligt fräsch, nyrakad och ren.
Med Fredriks hjälp lyckades jag hoppa ner från trappen med kryckorna och komma till rullstolen, sen bar det av ut i Kungsparken.
Man märker ganska snabbt att Malmö inte är handikappanpassat i vissa lägen och ganska anpassat i andra. Det var gott om fasade kanter, men de ständiga byggarbetsplatserna ställde till en del problem. Fredrik visade sig ha talang som rullisförare.
Folk tittade, sådär som folk gör på folk i rullstol. Tittande utan att titta egentligen, som en snegling som man inte försöker låtsas om. Och så undrar man: "jag undrar vad som hänt." Det är ett nytt perspektiv att ständigt påminnas om att just nu, är jag lite annorlunda än andra.
Det var fantastiskt skönt att sitta vid en parkbänk i solgasset, känna vårvindarna, och dricka och äta lite. Titta på folk. Vi var överens om hur skönt det såg ut för killen som låg och solade i sin tjejs knä (höjden av lycka för romantiker som oss), och hur vacker parken var.
Det märktes också att det var en rejäl ansträngning för foten att komma ut. När jag sitter rakt upp, i stol eller rullstol eller liknande, så blir det en helt annan sak. Kroppen får en snävare vinkel och blodet flödar inte lika fritt till benet. Dessutom sträcks sätesmuskeln och bakre lårmuskeln ut en aning. Inte mycket, men tillräckligt för att benet ska protestera redan efter 10-15 minuter.
Idag ska vi pröva med vadskydd men inget fotskydd och jag måste spänna av mig diktusbandet. Diktusbandet är en slags sjukgymnastikhjälpmedel som sträcker upp foten i rätt läge, och motverkar nervskadans effekt, så att det blir lättare att lyfta foten. Den är ett måste när jag ska ta mig nerför trappor.
Det var ett äventyr utan tvekan. Det fick bli en timmes sömn när vi kom hem, så trött var jag. Jag orkar inte alls lika mycket som jag tror att jag ska göra, det var nog helt rätt av grabbarna att köra utan mig idag.
En annan härlig sak är att jag fått kontakt med en del vänner som jag inte hört av på länge och som jag nu när jag kommit hem har berättat för. Förlorade vänner, och vänner som man helt enkelt inte hört av på länge. Det värmer så otroligt mycket att höra deras omtanke och värme och det är kul att ta upp gamla kontakter.
Vi åt gott, med stekt chorizo och halloumi, en medelhavsinspirerad tallrik, och sen spelade vi Xbox och snackade hela kvällen. Skönt och avslappnande.
Idag har jag fått duscha. En liten seger, att kunna tvätta sig ordentligt på egen hand och i sitt eget hem. Med sopsäck runt benet och med duschdraperiet som en mantel kring vissa delar, sittande på en badbräda - men ändå, jag fick duschat och känner mig otroligt fräsch, nyrakad och ren.
Kommentarer
Trackback
