Påskaftons morgon
Nu har jag sovit två nätter hemma i min egen säng. Den slår definitivt sjukhussängarna, främst genom att vara 50% bredare. Den går visserligen inte att höja och sänka med en knapptryckning, men den är mjukare och känns tryggare på många sätt.
Det går okej att sova. Jag vaknar två gånger per natt och måste gå på toaletten, förmodligen en dålig vana jag lagt mig till med efter att ha haft kateter i nästan två veckor.
Igår fick jag ett par besök, ungefär vad jag hanterade, det blir tyvärr så nu i början att jag inte orkar med så mycket som jag är van vid. Jag har lätt att lura mig själv att tro att bara för att jag är hemma så orkar jag lika mycket, vilket inte är sant.
Det var lite av en besvikelse när vi fick ställa in rollspelandet i helgen, jag hade sett fram emot att få göra "något vanligt", en bit av vardagen som kunde komma tillbaka, men samtidigt tror jag det var förmodligen helt rätt beslut och definitivt vettiga synpunkter från spelledaren - jag tror inte jag skulle ha orkat, även om det inte är något fel på viljan.
Igår fick jag också berättat om kraschen för en del som inte nåtts av djungeltelegrafen. För många kom det som en stor chock naturligtvis, de har inte hunnit vänja sig så som vi andra har.
Jag la in en dikt från Ylva Eggehorn igår i bloggen. Jag tycker den är vacker. Den lokala prästen kom på besök på sjukhuset och när jag bad honom skriva något på gipset var det den första raden ur denna dikt som kom för honom.
Man får ta en dag i taget. Jag har mitt gips och mina hjälpmedel (se nedan) som jag kan ta till och jag hobblar runt bäst jag kan. Det mesta betalas i smärta, men ett framsteg är att det FINNS smärtfria stunder. De är inte så långa, max en timme eller så och inträder om jag sitter helt still ungefär en timme efter att jag tagit mina smärtstillande.
Som livet förändrar oss när vi minst anar det...
Tack alla ni som finns därute, som ringer, skriver, hälsar på och tänker på mig. Ni betyder otroligt mycket för mig och hjälper mig komma genom det här. Vem vet, det här kanske blir något som jag kommer se tillbaka på som något av det bästa som hänt mig. Det känns som om hela livets tempo bromsat upp, och ni som känner mig, vet att jag ibland rusar iväg i alltför hög fart i livet.
Snacka om handfast varning...
Det går okej att sova. Jag vaknar två gånger per natt och måste gå på toaletten, förmodligen en dålig vana jag lagt mig till med efter att ha haft kateter i nästan två veckor.
Igår fick jag ett par besök, ungefär vad jag hanterade, det blir tyvärr så nu i början att jag inte orkar med så mycket som jag är van vid. Jag har lätt att lura mig själv att tro att bara för att jag är hemma så orkar jag lika mycket, vilket inte är sant.
Det var lite av en besvikelse när vi fick ställa in rollspelandet i helgen, jag hade sett fram emot att få göra "något vanligt", en bit av vardagen som kunde komma tillbaka, men samtidigt tror jag det var förmodligen helt rätt beslut och definitivt vettiga synpunkter från spelledaren - jag tror inte jag skulle ha orkat, även om det inte är något fel på viljan.
Igår fick jag också berättat om kraschen för en del som inte nåtts av djungeltelegrafen. För många kom det som en stor chock naturligtvis, de har inte hunnit vänja sig så som vi andra har.
Jag la in en dikt från Ylva Eggehorn igår i bloggen. Jag tycker den är vacker. Den lokala prästen kom på besök på sjukhuset och när jag bad honom skriva något på gipset var det den första raden ur denna dikt som kom för honom.
Man får ta en dag i taget. Jag har mitt gips och mina hjälpmedel (se nedan) som jag kan ta till och jag hobblar runt bäst jag kan. Det mesta betalas i smärta, men ett framsteg är att det FINNS smärtfria stunder. De är inte så långa, max en timme eller så och inträder om jag sitter helt still ungefär en timme efter att jag tagit mina smärtstillande.
Som livet förändrar oss när vi minst anar det...
Tack alla ni som finns därute, som ringer, skriver, hälsar på och tänker på mig. Ni betyder otroligt mycket för mig och hjälper mig komma genom det här. Vem vet, det här kanske blir något som jag kommer se tillbaka på som något av det bästa som hänt mig. Det känns som om hela livets tempo bromsat upp, och ni som känner mig, vet att jag ibland rusar iväg i alltför hög fart i livet.
Snacka om handfast varning...
Kommentarer
Postat av: mamma
Ja tänk vad livet förändras snabbt och handfast varninga ja en högre makts hanfast sätt att säga ta det lugnt för fan
Trackback
