kraschen

Det var nästan en hel vecka sedan det skrevs. Mycket har avbrottet berott på en liten tur till Barcelona, så här kommer lite bilder från en stad jag förälskat mig lite i. Kusin Kajsa har uppenbarligen hittat till HELT rätt land. Spanien har en skön stämning... och Sangria är väldigt, väldigt gott.


Här är en liten bildkavalkad:


La Sagrada Familia - den heliga familjen, är en katedral som man byggt på sedan 1882. Det är utan tvekan den största kyrka jag någonsin sett, och den får allt annat att se fjuttigt ut. Lunds Domkyrkan skulle man nog kunna stapla en 10-12 stycken av bara på golvnivå. Tornet är 170 meter högt.

Jag fick ta två bilder. Det ni ser som är det nedersta på den övre bilden är det överstan på den nedre.. Ni kan se det lilla V-formade gattet på bilden här ovan, det är längst upp på bilden här nedanför...




Om ni känner igen det lilla V-formade gattet  så ser ni också att från marken och upp dit är det 10-15 meter. Och det var längst ner på den andra bilden. De fyra tornen representerar de fyra apostlarna: Markus, Matteus, Lukas och Johannes.

Inuti var kyrkan dock en besvikelse, det var BARA byggställningar överallt. Jag var där på en söndag så det var tack och lov lite lugn och ro. Men inträdet på 75kr lär ju bidra till bygget av kyrkan, utan tvekan...




Jag passade på att smita på museum också. På Kataloniska historiska museet  fanns en komplett bild över denna väldigt stolta och självständiga region. De hade också en specialutställning om spanska inbördeskriget, vilket givetvis berörde mig särskilt eftersom min morfar var därnere och slogs, och det han såg som ambulansförare skulle komma att prägla resten av hans liv - och även ge honom en del av de egenskaper som diskuteras långt efter hans död och som ställt många av oss i släkten undrande. Jag tror att mycket av svaren till hur han agerat under delar av sitt liv, ligger begravda i Spanien från kriget. På den tiden fanns inget som hette Posttraumatiskt stressyndrom som resultat av krigschocker.

Bilden ni ser är från en del av utställningen som visade politiska affischer. Den är reklam för Röda Korsets verksamhet i Spanien under kriget.





Lunch på La Barceloneta, en mycket trevlig restaurang som hotellet rekommenderat oss. På bild är mina kollegor Daniel och Daniel.





Man kan inte åka till Spanien och inte äta Paella. Men jag föredrar Paella al Carne, med kött. Jag gillar fisk och räkor, men annat som bor i skal och krälar på botten har jag lite svårt för.






Såhär nöjd kan man se ut när man är i Barcelona och tar det lugnt.

Om man ska åka med ett tåg 06.11 är man vaken just nu. Så det är jag. Men dra mig baklänges vad trött jag är.

Idag har jag ätit ren. Och langos, det måste man, annars är det inte festival på riktigt. Och så har jag jobbat en del, det har varit ganska intensivt ändå, trots att jag håller timmarna i schack så gott jag kan, men det blir snart belöningsdags när vi ska iväg till Barcelona på torsdag, det blir trevligt :)

Ha det gott allihop så hörs vi snart!

Nu ska jag sova, jag är lite trött i ögat. Det får bli mer imorgon.

Vill bara meddela att mitt knä hade rätt. Igen.

Ja, så var ännu en vecka till ända. Detta var den första riktiga "prövningen" rent arbetsmässigt sett, där hjulen började snurra fortare och där jag var tvungen att aktivt planera lite hårdare. Men det funkade det med, jag överjobbade inte och hjärnan gick inte för varm.

Hjärnan är lite som en CPU. Man kan överklocka den och få upp den i fenomenala hastigheter, men risken är att den går för varm om man inte har bra kylsystem (och ni som inte är datornördar förstod förmodligen ingenting just nu antar jag.)

På tisdag eller onsdag ska jag på date... kanske. Jag vet inte riktigt om det är värt att nämna, för det är en sån där Spraydate. Och ska jag vara ärlig är jag rätt nöjd och bekväm med att jag faktiskt är singel...å andra sidan är det väl alltid då som saker och ting slår till.

Men njae, vi får se. Jag tar det faktiskt lite för vad det är, varken mer eller mindre. Det är en lärare från Lund om ni undrar.

Annars rullar saker och ting på, det egna företaget har börjat få olja i maskineriet och kan nog bli bra så småningom.

Lunds universitet hade förresten glömt bort min ansökan om kurserna. Smidigt va? Men det löste sig, studievägledaren tryckte in mig ändå, och dessutom la vi ut så att jag läser en kurs denna terminen och en nästa. Jag börjar ju redan märka att allt annat faktiskt tar lite tid och om kurserna ska kännas lustfyllda och roliga så är det ju inte bra om de är för intensiva. Och dessutom gör det att jag kan läsa BÅDA på weekendtid, vilket var fantastiskt bra, kommer inte behöva ta ut någon semester för att det ska fungera. Alla föreläsningar är 18-21 på fredagar eller 10-13 på lördagar.

Hmm.... 18-21 och 10-13... Det låter som om det inte är omöjligt att jag kommer sova över lite hos Jocke & Sara i höst, eller hos Carro (se, då får du äntligen spela spel med mig!)

Igår var jag hos lille Elliott. Mamma Jenny och Pappa Claes hade World-of-warcraft-fest. För er som inte vet, WOW är ett onlinespel på datorn, världens största vid det här laget, med nästan tio miljoner spelare bara i Europa. Och det var faktiskt det roligaste igår, fastän jag inte längre spelar WOW... men kul med en fest där det är fem-sex olika nationaliteter.... norrmän, svenskar, danskar, holländare, engelsmän...  fem.

Idag ska jag iväg till Benny och Jennie, de firar trettioårsfest. Jag, Ako och Johan har köpt present ihop. Det är..... hahaha.... jo, säkert att jag skriver det här, när jag vet att Jennie läser! Ni får vänta tills vi kommer!!!

Det kommer regna snart..... jag kan med säkerhet fastställa det, för mitt knä började just värka. De andra tre gångerna det har hänt har det varit ackompanjerat av snara skyfall.

Men nu måste jag se till att komma igång här hemma. Ta hand om er och ha en bra helg!

Nu är jag hemma igen efter en resa till Göteborg. Nu blir det bara en till den här månaden och det är när vi ska flyga till Barcelona nästa helg. Härligt va? Kick-off med jobbet, en helg i Barca. Inte helt fel.

Jag lunchade med prästen idag. Johnny Wegestål heter han, och jobbar i St. Andreas församling. Han var uppe och hälsade på mig på sjukhuset och sen har vi fortsatt luncha och prata filosofi, mycket intressant att få en inblick i kyrkan som arbetsplats.

Jag köpte en bit Kina idag på lunchen. Tog ju ut lite pengar ur fonderna i våras när det dök och nu verkar det lugna sig och så har man lanserat en ny fond för Kina, och Kina är framtiden. Så enkelt är det. Kina kommer akta sig noga för att bli för involverad i politik utan kommer fortsätta sälja, sälja, sälja. Och om femtio år är Kina en stormakt med samma makt som USA har idag. Så därför köpte jag lite Roburfonder i Kina.

Nu ska jag jobba lite.

Här är han, i sitt nya hem. 140cm orm, som utforskar sin omgivning fritt och glatt. Peter kom över och hjälpte mig med ångaren som ska se till att han alltid har det fuktigt och fint hos sig, så nu får han bo in sig ett tag så han inte blir orolig utan känner sig hemma. Det var lätt att ta ut honom i alla fall.

Hej alla,

Det var jättelänge sedan jag skrev här. Dagarna har bara runnit på och för varje dag har jag tänkt "imorgon ska jag skriva i dagboken". Men sen har dagen gått och nu känns det som om det är massor jag måste skriva om. Risken är att det blir lite kortfattat.

Jag började jobba förra veckan. Det kändes konstigt, men rätt okej. Jag var uppe i Göteborg, bodde hos Fredrik och jobbade därifrån en av dagarna och satt i onsdags hos Sophia (min chef) hela dagen och jobbade. Vi kom överens om hur vi ska lösa mitt jobb i höst (kommer bara vara anställd på 50% så att jag får rehab ordentligt. Sen när sjukskrivningen är över är det tänkt att jag ska fylla resten av tiden via mitt eget företags arbete).

Och det känns bra, att vara igång igen. Då tänker jag inte så mycket på benet i sig, för det funkar rätt okej, det enda jag märkt är att energin verkligen inte alls är som förr, dvs när jag jobbat min halvdag, ätit lunch och tagit en promenad, så är jag så trött att jag oftast tar en liten tupplur.

Men det fascinerande, det som gör mig glad, är att jag verkligen orkar - och framförallt, att jag äger min egen tid. Att den inte springer iväg för mig eller stressar iväg. Jag har ju alltid varit engagerad till max i allt jag gör och det har varit ett stort plus, men på mitt jobb blev det också en liten fälla när det fanns hur mycket som helst att göra och jag till slut jobbade mer än 80 timmar i veckan i nästan ett halvår.

Så det var faktiskt ett helt år sedan Anna och jag separerade och ett helt år sedan jag jobbade på allvar. Och det har gått över förväntan att börja igen. Jag känner att jag gör nytta, jag känner att jag får gjort saker, och jag känner att jag har kontroll på min tid. Timmarna blir effektiva och jag har hittat metoder för att se till att jag inte fastnar i såna där retliga tankesnurror... ni vet, när man borde plugga/jobba eller göra annat, men fastnar i något problem som man inte kan sluta tänka på och så går det en halvtimme eller en timme och man inser att man inte fått gjort nånting alls den senaste timmen. Eller att man stressar och därför inte får gjort något utan bara tänker på hur man ska sluta stressa.

Tipset för alla är att jag i min outgrundliga vishet och ödmjukhet ;) har hittat fyra sorters tid:



             för mig           med andra
låst                           |
tid.        MÅSTE       |       JOBB
                  TID         |         TID
          -----------------O---------------
fri          TID FÖR    |        SOCIAL
tid        MIG SJÄLV |         TID
                                 |


Två av tidsformerna är låsta, de kräver att du binder upp dig. En av dem gör du för din egen skull (måstetid) och den är allt som handlar om att äta, sova, diska, tvätta som krävs för att du ska fungera i din egen vardag. Den andra är jobbtid, tiden du är på (eller TÄNKER på) jobb, skola, ideella uppdrag eller andra åtaganden som antingen handlar om att få pengar, eller som handlar om att du tagit på dig något ihop med andra, och där andra blir beroende av din insats.

Två av tidsformerna är öppna och även där är en av dem "din" och en av dem handlar om relationer med andra. Den sociala tiden är tid du spenderar ihop med andra för att ha roligt, och tid för dig själv är när du umgås med dig själv för att ha tid att tänka efter.

Den riktiga boven är den lilla cirkeln i mitten, som jag kallar Spilltid eller Håltid. Det är som ett svart hål och allting du gör dras dit. Om du inte håller dig fokuserad så kommer tiden du spenderar att hamna i det svarta hålet istället, och då får du ingenting gjort alls. Det är där stressen bor. Spilltiden är tid som går åt när du varken gör en sak eller en annan, när du inte får gjort något för att du tänker på alla saker du borde göra, eller när du sitter på jobbet och tänker på ett problem och märker att en hel timme gått utan att du kommit någonstans - då har spilltiden varit framme och stulit lite av din tid.

Det är all tid som går åt när vi inte är fokuserade på vad vi gör, tid som inte skapar någonting alls, utan som bara tar tid utan att ge något tillbaka. Livet är vinst varje gång om vi gör det mesta av det. Och det handlar inte om att tid "att slappa" blir spilltid, absolut inte. Att slappa och bara känna "ahhhh,så skönt" är ju tid för dig själv, att bara njuta. Men när du märker att du börjar skruva på dig och tänka "nej, här kan jag inte ligga längre" så är det dags att gå upp direkt, annars hamnar mer av din tid i spillhålet.

Fiffig modell va? Den funkar rätt bra för mig, så fort jag märker att jag är på väg ner mot spilltiden så byter jag till en annan typ av tid. Om jag jobbar och märker att jag fastnar i ett problem, som jag gjorde nu häromdagen, ja då är det dags för lunch eller en promenad eller att gå och sköta om tvätten, bara så att jag bryter tankemönstret.

LIte boktips:

"How to get rich" av Donald Trump. En liten guldklimp och rätt rolig att läsa. Men man får sig en tankeställare när man ser att han jobbar faktiskt inte SÅ mycket mer än vilken vanlig svensk mellanchef som helst, och när man ser hur han hanterar 1250 samtal i veckan utan att stressa.

"Tio tankar om tid" av Bodil Jönsson, en liten kort historia om tiden och dess betydelse.

"Själaväktarna" av Ma Oftedal som handlar om en liknande modell som handlar om energi, positiva och negativa händelser. En slags "viktväktarna" för din personliga energi. Också rätt användbar, men kräver stora portioner självinsikt.


Ja, dagarna går vidare och jag har det ganska bra i det stora hela. Idag kommer förhoppningsvis Schnappi hem och jag ska ta lite foton på honom i terrariet så ni får se min darling-orm. Han lär bli eld och lågor över sitt nya hem, åtminstone hoppas jag det.

Nu måste jag återgå, jag har ju faktiskt ett jobb att sköta ;)

Ja, så var man tillbaks i Göteborg. I söndags fick jag besök av Emelie och Pierre, det behövdes för att lyfta den där vanliga tristessen jag alltid känner på söndagar. Vi käkade tacos, kollade på film och pysslade rent allmänt till sent på natten.

Igår var måndag, då blev det lite förberedelser inför Göteborg och sen en kvick fika med Frida och Kim för att hämta upp kurslitteraturen jag lånat inför teologistudierna, har ju två kurser som jag ska försöka läsa in i höst. Det kommer onekligen bli myyyycket spännande, fast det är väldigt skönt att jag inte känner någon press kring dem, det är ju trots allt bara för att jag vill ha hem de där poängen.

Sen blev det att sätta sig på tåget på väg till jobb. Det var en skum känsla, att vara tillbaks på tåget. Och utan silverkort. Bökigt värre, man måste ha riktiga biljetter och det strular hit och dit, man måste boka lång tid i förväg och får inte boka om eller hoppa på andra tåg. Man blir VÄLDIGT bortskämd när man har årskort på SJ, jag lovar. Det är så otroligt smidigt, och jag hoppas att man skulle kunna få göra miljöavdrag på skatten om man skaffade årskort på SJ. Det borde ju till och med socialdemokraterna gilla, eftersom SJ är statligt.

Nu har jag kommit upp här, och det är fortfarande den där "jag hänger i luften"-känslan omkring mig. Jag är så van att ha en långsiktig plan, som antingen brukar gå ut på att jag och min respektive ska skaffa barn och hus i framtiden, eller att jag ska göra karriär och bli rik. Inget av de målen lockar mig efter olyckan. Jag har kvar mitt stora livsmål, att göra världen bättre, men det är ett mål som jag åtminstone hoppas ska kunna bli något jag gör parallellt med ett vanligt liv, inte istället för det.

Nåja, nu är jag här och jobbar på riktigt i alla fall, så jag har inte tid att skriva längre. Dags för möte.