kraschen

Nu är jag hemma igen. Första natten avklarad. Jag börjar redan vänja mig vid att hemtjänsten kommer fem gånger om dagen. Det känns ganska bra att någon tittar till mig, någon som bara är där för att göra saker, och som jag inte måste vara social med.

Jag uppskattar besöken men märker samtidigt hur lite ork jag har, och hur mycket smärta det ändå ligger under Dexofen-dimman. När mina smärtstillande avtar, kommer skarpa knivar från ingenstans och sticks in i knäet och vaderna. När jag ställer mig upp börjar de brinna.

Jag tar mig fram väldigt lite. Jag kan ta mig på kryckor mellan köket och vardagsrummet, men mycket längre går det inte. Jag har en rullstol, men klarar inte ens i den att röra mig alltför långa sträckor. En halvtimmes resa i taget, det är ungefär vad jag klarar av. Fem minuter med benet i nersträckt läge.

Men det är skönt att vara hemma. Jag kan rekommendera igen att försöka nå mig antingen via lunar och helgon, eller om ni vill ringa, använda er av Skype: bjofli eller ringa på 08-559 220 25 som går till min dator. Där har jag för det mesta uppdaterade röstmeddelanden.

Det tar längre tid med allting. Att gå och kissa är inte två minuter, det är tio. Att göra en macka och äta den är 30 minuter. Man får ett annat tidsperspektiv, som är mycket långsammare. Att läsa tidningen kan vara dagens höjdpunkt. Det är märkligt, hur mycket man uppskattar små saker i det här läget.