Ytterligare en natt
Hemtjänsten var inte här en enda gång igår kväll. De dök inte upp alls. Nu har jag ju Fredrik här, så det spelar inte så stor roll, men det är märkligt att man bara kan skita i att dyka upp. Inte för att jag inte reder mig ändå om jag måste, men det finns ju ändå ett beslut om att de ska komma två gånger på eftermiddagen/kvällen. Jag fick bara ett missat samtal och sen ringde jag upp och tanten sa att "jo, det var inget svar så jag körde vidare." Undrar om det är så de gör när Agda, 87, inte heller svarar i telefonen, att de hoppar över henne.
Nåja, som sagt, Fredrik är här och jag behöver inte så mycket hjälp, men när han väl åkt hem blir det ju lite mer viktigt att det faktiskt är någon som ser till att jag får lite hjälp med att göra vissa saker. Jag har svårt att bädda sängen till exempel, och det är helt omöjligt att laga någon mer avancerad mat än mackor eller mikromat - som måste ätas i köket, eftersom jag inte kan ta med det någonstans.
Små saker, såklart, men ändå.
Idag är det öppet hus och förhoppningsvis kommer det många förbi som inte har haft chansen att träffa mig. Vissa kom direkt i helgen när de fick höra om det, men det finns folk som jag vet tänkt mycket på mig men inte haft möjlighet att komma tidigare, och människor som har varit hos mig många gånger redan, men som gärna vill komma igen.
Jag kommer förmodligen åka iväg på rehab i Eksjö i två veckor ganska snart, någon gång på onsdag eftermiddag. Där kan jag leka med lilla Oliver Björn Lagerström, umgås med Jennie som inte bara är mamma och hemma, utan även sjuksköterska, och så får jag träffa Benny när han är hemma. Det är bara fyra trappsteg till att komma till den magiska platsen UTOMHUS.
Jag kommer finnas på mobil och mitt 08-nummer (när jag är vid datorn).
På tal om mobil så fick jag tillbaka min mobil igår, den som Emelie hämtat (tack vännen *kram*) hos polisen. Den hittades på olycksplatsen när brandkåren städade vägbanan och den har klarat sig utan en skråma. Det enda är att headsetet är försvunnet, men det får man ju leva med tycker jag. Annars finns den kvar och verkar helt hel i övrigt. Märkligt.
Igår var vi i kyrkan, vilket också kändes helt rätt. Predikan handlade om hur livet inte mäts i hur mycket saker vi gjort, utan hur mycket kärlek vi spridit i våra liv. Det låter som en sund filosofi rent generellt. Sen åt vi landgång som mamma tagit med (tack!) och satt och snackade.
En lugn stilla dag, och kampen mot benet fortsätter. Smärtorna finns kvar och man märker snabbt när man gör något att de ökar även med minimala ansträngningar, men att de vid komplett vila och smärtstillande nu börjar avta lite grann.
Jag skriver säkert mer sen om hur det gick idag. Ta hand om er alla därute, kör försiktigt och var rädda om er. Livet är skört och värdefullt. Kram på er alla!
Nåja, som sagt, Fredrik är här och jag behöver inte så mycket hjälp, men när han väl åkt hem blir det ju lite mer viktigt att det faktiskt är någon som ser till att jag får lite hjälp med att göra vissa saker. Jag har svårt att bädda sängen till exempel, och det är helt omöjligt att laga någon mer avancerad mat än mackor eller mikromat - som måste ätas i köket, eftersom jag inte kan ta med det någonstans.
Små saker, såklart, men ändå.
Idag är det öppet hus och förhoppningsvis kommer det många förbi som inte har haft chansen att träffa mig. Vissa kom direkt i helgen när de fick höra om det, men det finns folk som jag vet tänkt mycket på mig men inte haft möjlighet att komma tidigare, och människor som har varit hos mig många gånger redan, men som gärna vill komma igen.
Jag kommer förmodligen åka iväg på rehab i Eksjö i två veckor ganska snart, någon gång på onsdag eftermiddag. Där kan jag leka med lilla Oliver Björn Lagerström, umgås med Jennie som inte bara är mamma och hemma, utan även sjuksköterska, och så får jag träffa Benny när han är hemma. Det är bara fyra trappsteg till att komma till den magiska platsen UTOMHUS.
Jag kommer finnas på mobil och mitt 08-nummer (när jag är vid datorn).
På tal om mobil så fick jag tillbaka min mobil igår, den som Emelie hämtat (tack vännen *kram*) hos polisen. Den hittades på olycksplatsen när brandkåren städade vägbanan och den har klarat sig utan en skråma. Det enda är att headsetet är försvunnet, men det får man ju leva med tycker jag. Annars finns den kvar och verkar helt hel i övrigt. Märkligt.
Igår var vi i kyrkan, vilket också kändes helt rätt. Predikan handlade om hur livet inte mäts i hur mycket saker vi gjort, utan hur mycket kärlek vi spridit i våra liv. Det låter som en sund filosofi rent generellt. Sen åt vi landgång som mamma tagit med (tack!) och satt och snackade.
En lugn stilla dag, och kampen mot benet fortsätter. Smärtorna finns kvar och man märker snabbt när man gör något att de ökar även med minimala ansträngningar, men att de vid komplett vila och smärtstillande nu börjar avta lite grann.
Jag skriver säkert mer sen om hur det gick idag. Ta hand om er alla därute, kör försiktigt och var rädda om er. Livet är skört och värdefullt. Kram på er alla!
Kommentarer
Trackback
