Återhämtning och tankar
Nu börjar lugnet sätta sig lite grann. Vaknade igår med ganska stora smärtor, men satt ute en stund i solen och njöt, vilket fungerade bra. Att ha lille Oliver i famnen och njuta av vind och värme var precis vad jag behövde.
Ungefär sådär såg det ut. Han är fin, även när han kräks lite för mycket. Tack och lov har jag klarat mig.
Jag har börjat få igång tankarna lite, kunnat analysera, fundera och undra. Det är nyttigt såklart, men också ganska svårt. Egentligen är det inte så svårt att paketera - jag hade otur, sladdade, och klarade mig undan. Samtidigt är det inte så enkelt. Det finns inbäddade minnen från kraschen som lever kvar och som gör att jag blir otroligt känslig för små förändringar. Det kan räcka med en bild på en bil som kraschar eller en person som faller.
Och framförallt kommer tankarna - vad innebär det här för mitt liv. Min chef har mailat med alla sina sympatier, men givetvis är det lite oroligt där också, nu när jag är borta på lite mer obestämd tid. Eventuellt kommer de att behöva ta in någon annan under en period, de kan ju inte stå helt utan resurser.
Men nu sitter jag här, något varm i knäet av laptopen och funderar på om jag kan få ner tankar i dagsljus. Oftast kommer allting när det mörknar, när funderingarna kommer igång. Jag tror å andra sidan att allting ordnar sig till det bästa i slutändan. Det måste helt enkelt finnas en mening med det här, något jag ska lära mig av den här händelsen och vad den innebär. En tilltro till livet och en tilltro till att jag ska göra det jag helst av allt VILL göra, och ingenting annat.
Det gäller bara att hitta balansen mellan vila, rehab, tankar, bearbetning och kreativitet. Det är inte alltid så lätt. Ena sekunden kan jag känna mig ganska nöjd med saker och ting, trots benet. Nästa kan jag vara uppgiven, nästa kan jag vara helt avslagen och inte orka nånting alls.
Ikväll blir det grilla av och besök ute hos islandshästarna. Det ÄR verkligen rehab, det här :)
Ta hand om er allihop, och ni som kör, kör försiktigt.
Ungefär sådär såg det ut. Han är fin, även när han kräks lite för mycket. Tack och lov har jag klarat mig.
Jag har börjat få igång tankarna lite, kunnat analysera, fundera och undra. Det är nyttigt såklart, men också ganska svårt. Egentligen är det inte så svårt att paketera - jag hade otur, sladdade, och klarade mig undan. Samtidigt är det inte så enkelt. Det finns inbäddade minnen från kraschen som lever kvar och som gör att jag blir otroligt känslig för små förändringar. Det kan räcka med en bild på en bil som kraschar eller en person som faller.
Och framförallt kommer tankarna - vad innebär det här för mitt liv. Min chef har mailat med alla sina sympatier, men givetvis är det lite oroligt där också, nu när jag är borta på lite mer obestämd tid. Eventuellt kommer de att behöva ta in någon annan under en period, de kan ju inte stå helt utan resurser.
Men nu sitter jag här, något varm i knäet av laptopen och funderar på om jag kan få ner tankar i dagsljus. Oftast kommer allting när det mörknar, när funderingarna kommer igång. Jag tror å andra sidan att allting ordnar sig till det bästa i slutändan. Det måste helt enkelt finnas en mening med det här, något jag ska lära mig av den här händelsen och vad den innebär. En tilltro till livet och en tilltro till att jag ska göra det jag helst av allt VILL göra, och ingenting annat.
Det gäller bara att hitta balansen mellan vila, rehab, tankar, bearbetning och kreativitet. Det är inte alltid så lätt. Ena sekunden kan jag känna mig ganska nöjd med saker och ting, trots benet. Nästa kan jag vara uppgiven, nästa kan jag vara helt avslagen och inte orka nånting alls.
Ikväll blir det grilla av och besök ute hos islandshästarna. Det ÄR verkligen rehab, det här :)
Ta hand om er allihop, och ni som kör, kör försiktigt.
Kommentarer
Postat av: Lisa
Du verkar mycket gladare nu. Det känns skönt att höra.
Trackback
