Kraschen
Det var blött på Hallandsåsen och jag sänkte farten till betydligt lägre än vad jag brukar hålla, det var ju trots allt bara en nöjesresa och jag hade inte bråttom. Humöret dämpades lite däremot, den där idén om att spontant köra upp och hälsa på i Göteborg ”bara för att jag kan” var trevligare när det var uppehållsväder och bra väglag.
Där var avfarten till Båstad, snart kom den nya breda vägen där det var 120 i torrt väglag. Inte idag förmodligen. Jag körde om en långtradare och låg kvar i vänsterfilen. Oj! Däcken släppte lite kort och jag gled ut mot högerfilen. När de fick fäste igen, efter någon tiondel, så vred jag upp bilen lite försiktigt för att justera. Då släppte däcken fästet igen, åt andra hållet, och mitträcket kom närmre.
PANG.... en smäll, två smällar, tre smällar.
"Helvete, det här går åt helvete. Jag måste ut härifrån."
[det är här jag måste tagit av mig bältet. Enligt polisrapporten har inget bälte använts i kraschen.]
Bilen spinner, det går så fort, jag hinner inte uppfatta allt. Minnesbilderna virvlar och blandas med svarta fläckar. De sista sakerna jag minns är smällen när bilen slår in i räcket och börjar volta. Horisonten vrids som på en gammal flygsimulator från 90-talets mitt.
"Jag kommer att dö, här och nu. Jag kommer att dö."
Jag faller.
Jag får ont och ljuset för ögonen försvinner
Jag hör en våldsam, massiv krasch, av glas och stål och betong.
Världen försvinner.
[förmodligen har jag ramlat ur bilen genom en redan skadad dörr under tiden som den voltar, tack vare att bältet var urkopplat. Det är därför jag minns att jag får ont innan jag hör smällen. Det är därför som jag helt saknar allvarliga skador på överkroppen. Bältet har kopplats ur, dörren har öppnats i rätt ögonblick och jag har fallit ur, så att jag inte skadas av bilens fall mot marken. Sannolikheten för Änglar är större än för Slumpen, känns det som]
Jag vaknar igen. Det är gräs och mark och doft av åker. Jag har ont. Fruktansvärt ont. Det ligger en filt över mig. Någon håller mig i handen och frågar hur jag mår, var jag har ont.
”MITT BEN, MITT BEN, MITT BEN, MITT BEN, MITT BEN!”
Jag har så ont att jag inte ens är mänsklig. Det finns bara smärtan. Jag tänker ingenting i det här läget.
[Jag ligger i mittrenen. Första vittnet på plats, KN, har hittat mig cirka 10 meter från bilen, enligt polisrapporten.]
Jag svimmar igen.
Jag vaknar kort när ambulanspersonalen sätter på mig halskrage. Jag ser himmelens horisont blinka av röda och blå sken från saftblandarna på räddningsfordonen. Jag svimmar igen, utan att ha tänkt en enda egen tanke.
[Enligt media finns det 2 ambulanser från Halmstad på plats, 2 ambulanser från Ängelholm, en läkarbil, en akutbil, samt brandkår och polis. E6:an spärras av i båda riktningar under en timme.]
Jag körs till Helsingborgs sjukhus.
Kommentarer
Trackback
