på väg hem från Riga...
Ni vet, man kan träna hårt en helg och känna sig helt mör och slut och ändå känna en slags skön känsla av att man uträttat något nyttigt. Precis så känner jag mig efter helgen i Riga, fast emotionellt och spirituellt. Det har varit en växande helg med mycket växtvärk.
Det var helt fantastiskt att träffa Patrik Olterman igen. Det var... 8 år sedan vi sågs senast, sprang in i varandra efter ett biobesök. Det var nog tio år sedan vi pratade aktivt med varandra. Minst. Kanske mer. Det var i alla fall 13 år sedan vi faktiskt umgicks regelbundet. Av alla människor jag känner är det nog Patrik som liknar mig mest i form av vilka förutsättningar vi haft, vilka gåvor/talanger vi har. Vi har båda lätt att uttrycka oss, att inspirera medryckande och vi drivs båda av en passion att förändra världen.
Enda skillnaden var att han faktiskt tog den vägen redan som ung. Vi har haft två HELT olika liv, och därför är vi idag två väldigt olika individer. Jag var övertygad redan förförra hösten när jag blev kristen att jag var tvungen att prata med Patrik, som ju gått före även på den fronten. Jag visste att han skulle ha input som skulle vara viktig och nyttig för mig, och jag visste att han skulle förmedla den på ett vettigt sätt till mig, ett sätt som jag skulle kunna både förstå och relatera till. Jag var också GANSKA säker på att han inte förvandlats till en fundamentalistisk högerkristen med "turn or burn"-mentalitet. Och nej, det har han inte. Det är en mycket mer harmonisk Patrik än när jag såg honom sist, och en person som växt tio gånger om som människa under sin tid i Guds tjänst.
Idag är han nationell ungdomsledare för Frälsningsarmén i Lettland och till hösten kommer han och hans otroligt trevliga fru Hanna att flytat till London för att börja läsa till officerare inom Frälsningsarmén. Med sig har de två riktiga charmtroll till prinsessor. Vilda och självständiga Angelina, och sötaste babyn i Lettland, Anja (om man nu får kalla någon som är nio månader för baby, men jag är inte förälder så vad vet jag).
Oj, vad jag skulle vilja skriva om Riga och alla upplevelser. Men jag kan inte det, det är för mycket att skriva ner, för många tankar. På fredagen träffades vi, gick igenom vad som hänt, och jag presenterade mitt problem med både jobb och framtid och på vilket sätt jag bäst ska förvalta resten av mitt liv nu när jag gått igenom den här livskrisen. Där blev Patrik en bra samtalspartner, och allt som hände i det gigantiska, ENORMA huset som Frälsis äger i Riga likaså. Vi har tränat medeltida svärdsfäktning, vi har sjungit, och jag har fått förmånen att umgås med hans otroliga ungdomsgrupp. Jag kan knappt skriva om dem utan att man får tårar i ögonen, vilka otroliga unga människor, vilken drivkraft, vilken glädje, mitt i en stad som inte ger de bästa förutsättningar.
Riga var vackert och hade en atmosfär av lugn på dagen. På natten är det tydligen ett paradis för gambling och prostitution och nattöppna klubbar. Men dagarna var vackra, och större delen av tiden fick jag umgås med Patrik, familjen och ungdomarna.
Jag har skrivit, raderat, skrivit, raderat. Det är tyvärr inte möjligt att beskriva Riga-helgen riktigt. Jag har inte smält den riktigt än, men den har definitivt hjälpt till att skapa nya kontakter, och framförallt, öppnat nya vägar och gett mig lite mer inblick i vart jag är på väg.
Jag kommer säkert återkomma till den här helgen i framtida bloggposter.
Imorgon - Riga
Nu när jag lösenordsskyddat min blogg kan jag prata lite mer öppet om mina planer på att eventuellt byta jobb om kravet faststår på att jag ska gå upp i tid - och det bör det rimligen göra. Rent yrkesmässigt är det helt rätt av min chef att kräva att en person i ledningsgruppen inte ska vara deltidare, inte när det händer så mycket på en gång.
Å andra sidan så känner jag mer och mer att jag verkligen vill vara min egen, gärna jobba med liknande saker och försöka förändra, men jag vill vara fri, göra det på mitt sätt. Bestämma själv vilka uppdrag jag vill ta, få utveckla min egen verksamhet.
Imorgon på tåget ska jag skriva klart det sista kring den nya webbsidan för Solaricon. Sasja har redan byggt en, men den tror jag vi ska ha kvar och content-fylla med något av de andra projekten jag har. Vissa kundprospekt kräver en flash-driven sida och vill se vad Jonas kan göra, så då får jag försöka släppa loss honom. I slutet av nästa vecka ska han visa upp något för mig så jag ska skicka texter från Arlanda till honom tänkte jag.
Måste också ordna till så jag kan komma åt mina konton från nya datorn, företaget blir ju lite handikappat liksom - för att inte tala om att skaffa mig en bank här uppe istället för nere på Värnhem i Malmö, för där är jag ju sällan. Det är mycket att ordna med. Fora måste jag också ringa imorgon, eftersom mupparna vägrar skicka pappren på min anställda som därmed inte kan komma igång på allvar.
Väl framme i Sthlm ska jag ha ett affärsmöte med en spännande och ny samarbetspartner innan jag sätter mig på flyget till Riga, direkt till ett ungdomsmöte och sen förmodligen till hotellet för check-in, möjligen att vi tar en kopp kaffe efteråt. Ska komma ihåg min stödstrumpa, har med mig superortosen för första test av den. :)
Hmm, ja, det är många tankar, hittills har väldigt många fått tycka till om mina planer att sluta och bli konsult på heltid. Det finns ju iofs fortfarande en väg ut, att min chef inte kan vara utan mig och vill ha kvar mig som det är istället - å andra sidan tror jag att till och med 60% kommer kännas trångt i höst, faktiskt. Snarare att jag vill köra på 40% och bara göra vissa andra saker. Under sommaren är målet att min anställda ska få en möjlighet att växa in i rollen som uppdaterare av hemsidan.
Nu ska jag se sopranos och sen ska jag sova. :)
Bilpooling och lösenord
Mer om detta senare, jag ska först beskriva nöjet med en trevlig bilpool. Jag gick med i Sunfleet (www.sunfleet.com) som vi har rabatter hos som hyresgäster hos Poseidon. Jag har också talat med dem om att jag har en orm hemma, så det var inga problem för dem.
Bilen.... en V70 bi-fuel (kul med gas faktiskt) står i vårt garage, används inte så ofta och bokas via nätet när man behöver det. Fem minuter innan bokningen börjar så får man sms med en kod som man svarar på, då låses bilen upp och man kan ta ut nyckeln ur sitt specialfack och köra iväg. Fastän nyckeln alltid ligger i bilen (utom när man lånat bilen och är ute, då låser man upp och låser som vanligt) så kan ingen bryta sig in och köra iväg. Motorlåset är nämligen inte kopplat till nyckeln, utan till telemtri (digital distanslösning för kommunikation med fordon). Det är ett sms som talar om för motorn att den ska låsas upp.
Det borde å andra sidan innebära att man kan hacka sig in i att använda bilen utan att ha bokat den och bara köra iväg. Fast å andra sidan lär ju systemet hos Sunfleet då tala om att bilen rullar, och stänga av motorn. Det är nämligen också möjligt på distans, att stänga motorn på en bil som rullar, så att den sakta bara stannar till....
HUR skönt som helst att ha bil när det behövs. Inte så ofta inne i stan, men igår var jag i Skara och föreläste för skolsköterskor, fältassistenter och lärare om rollspel som metod för att jobba med sexuell hälsa i skolan. Ytterligare ett jobb åt GR (Göteborgsregionens kommunalförbund).
Jag får skriva mer sen, jag måste jobba lite, ska ju vara borta hela helgen.
Mitt i veckan
Jag är i alla fall inte helt skräckslagen över allt som är på väg att hända längre, även om jag allvarligt längtar till helgen när jag ska till Riga, och till helgen efter, som jag reserverat bara för mgi själv (nej, jag tänker inte boka upp mig något mer tack).
Sen blir det eventuellt Skåne i början av kristi flygare-helgen, dock kanske jag smiter upp igen på lördag kväll för att umgås med en kompis som har inflyttning.
Men störst av allt är mina tankar och frågor till mig själv om vad jag vill göra. Det gäller att lyssna på lillebror. Kanske dags att ta en helg i Eksjö snart och få fundera lite...
söndag
Ibland står man mellan det helt trygga, säkra, som ändå kanske inte är bra, där man inte riktigt trivs, men där man "vet vad man har men inte vad man får". Och på andra sidan finns frihet och spänning och makt över ens eget liv, fast en väldig osäkerhet.
Det kräver självkänsla, självförtroende och mod att kasta sig ut och ta språnget. Och jag står och velar lite. Kan jag? Är jag tillräckligt modig? Men om jag inte är det, ska jag verkligen bara gå tillbaka till det jag hade innan, innan sjukskrivningen, innan olyckan? Har jag verkligen lärt mig av det som hände, att vårda och värna om mitt eget liv, om jag inte vågar göra det svåra, om jag inte vågar göra det osäkra?
Ni märker vad jag egentligen VILL, jag är bara lite för feg. Var är trollkarlen från smaragdstaden när man behöver honom?
Mycket tankar. Nu har jag i alla fall packat in ormen i en låda som är alldeles för liten för stackarn egentligen. Det gick bra, även om jag var vääääldigt nervös när jag stack in handen i ett ormbo med sex ormar och bara grävde ut dem allihop för att sortera ut min Schnappi. Men nu ska han hem.
Liiiite tight med rollspel ikväll, skulle behöva fixa med terrarium och prata med Fredrik om framtiden, men vi får lösa det, det brukar inte hålla på så länge och dessutom blir det säkert väldigt kul. Då får vi även en chans att snacka om lajvet och kläder. Det var dyrare än jag trodde att sy upp lajvkläder, men det får gå, jag kan inte sy på den niåvn själv och det behövs ju kläder.
Så var den här helgen slut. Det går fort. På tåget ska jag försöka att sammanfatta fler tankar på ett mer konstruktivt sätt. Ofta fastnar tankarna som ord, tankegångar i huvudet på mig själv, men det ska nog gå bra.
Nästa helg: Riga.
A Game of Thrones
Mina tankar fortgår, om framtiden och förändringar och annat. Det kändes nostalgiskt att komma ner till Malmö. Helgerna blir så korta även när jag reser som jag gör att jag inte kan meddela "alla" att jag är nere. Jag ska försöka få till en fika imorgon med Ako (om jag vaknar sent) eller Jenny, CHB och Elliott (om jag vaknar tidigt) för att jag gärna vill träffa dem, men det går ju inte att spendera hela helgen med att åka runt till alla andra fantastiska människor här. Emma, Jessica, Frida, Cibban, Viktor, Benji och massor av andra. Men jag tänkte på Cellen ikväll när jag körde hem.
Jag tänker inte så ofta på det förgångna, det är inget som ligger närmst i mitt medvetande. Men det är många tankar som bubblar upp när man kör längs den mörka vägen från Lund och har varit och spelat hos grabbarna. Jag minns många gånger under våra tre år ihop när jag kom hem precis den vägen, precis så dags och sedan skulle komma hem och krypa ner intill en varm och gosig Cell. Av alla mina flickvänner är det egentligen bara två som blivit mer än pojkvän-flickvän, där jag känt att jag verkligen varit älskad för min egen skull och inte för några av mina attribut. Att det är personen Björn som stått i centrum. Jenny och Cellen.
Så funderade jag där jag satt i bilen och började prata med mig själv (inget ovanligt) på det specialspråk som jag och hon använde ganska ofta och som blev vår signatur ihop på många sätt. Om någon verkligen förtjänar att få det riktigt bra är det Anna, en snällare människa får man leta efter. På många sätt lärde jag mig mycket av henne och blev en bättre människa av att vara ihop med henne. Kvällar som den här saknar jag henne, saknar det där som kallas trygghet och tillit. Det är lättare att dela när man är två. Vid svåra beslut saknar man en livskamrat, trots att jag nu valt att leva själv.
Missförstå mig inte, jag lever hellre ensam än ger mig i lag med fel person (ett stort framsteg från min ungdom när allt var bättre än inget), jag vill inte ha andrahandssortering och jag vill inte ha någon som inte kan trumfa det jag redan upplevt i en relation. Jag har många saker att göra i mitt liv och just jakten, ytligheten och alla märkliga låtsaslekar innan man behöver ta reda på om man gillar varandra vet jag inte om jag fixar.
Det var inte en relation jag saknade ikväll dock, det var just Cellen. Med sitt oskuldsfulla språk, sin totala tillit och sin odelade kärlek, en riktigt bra och fin flicka. Jag kom på mig själv med att fundera på vad jag kunde gjort annorlunda. Såklart kom jag in på jobbet. Om jag slutat redan när det blev jobbigt första gången, skaffat mig ett annat jobb nere i Malmö.... men det hade ju inte hindrat hennes utveckling till att bli den hon är idag. Vi hade förmodligen fått något år till, men sen hade det tagit slut igen och då hade jag varit rotlös igen.
Det är den svåraste frågan kanske. Jag försöker gräva mig fram till pudelns kärna nu när jag ska fundera över ytterligare en stor förändring i mitt liv. Jag är på väg mot ett helt nytt liv. Det visste jag när jag för första gången vågade erkänna att jag fått en tro, det visste jag också när jag för första gången kunde se ljuset på andra sidan mörkret efter min sjukskrivning, och det visste jag när jag vaknade på sjukhuset morgonen den andra april. Men exakt hur det skulle se ut, det visste jag inte. Och det vet jag fortfarande inte. Då är det lätt att bli nostalgisk en sen kväll på väg hem från grabbarna när man önskar man fick svänga vänster till Ellstorp och Cellen istället för rakt fram till en soffa vid Triangeln.
Nostalgi... både vackert, värmande och på något sätt oändligt sorgset, allt på en gång. Min intuition har vaknat igen, liksom min känslighet.
Det har varit en lite låg period i några veckor som ni märkt. Stressen har byggt upp och brutit igenom. Inte så farligt, och jag drog som bekant i bromsen med hjälp av vänner, men såret är inte riktigt läkt, jag är känslig till tusen för konflikter och utmaningar just nu. Så jag får använda det gamla AA-mantrat:
grant me courage to change the things I can,
strength to endure the things I can't ,
and the wisdom to know the difference."
En riktigt bra dag
Idag hade jag riktigt roligt. Jag var FN-ordförande för en riktigt duktig klass med 9:or som simulerade FN:s generalförsamling. Så förberedda, så duktiga och så inspirerande. Det tog inte många minuter att minnas varför jag en gång i tiden ville bli lärare och varför ett av mina stora livsmål är att starta en skola.
Det gick väldigt bra även rent arbetsmässigt och jag kände att det fungerade utmärkt med alla arrangemang. Bra och lyhörda lärare, och superduktiga sjuor som hjälpte till med allt praktiskt.
Men det har varit ett par veckor präglade av stress i mitt liv, såpass att jag fick ta fram det röda kortet för första gången och verkligen dra mig tillbaka lite. I måndags var jag inte alls kul på morgonen och mådde riktigt dåligt, men Fredrik stöttade med sms och telefon under dagen och umgicks med mig på kvällen, då jag också fick nya vägar att gå.
Rent allmänt är det svårt att både vara på jobbet och samtidigt driva något eget. Och i fredags ställde min chef saken på sin spets. Just nu jobbar jag 60% (3 dagar per vecka) på mitt vanliga jobb. Två av dagarna är jag på kontoret, den tredje använder jag som jag vill. Jag är fri att göra annat på min fritid. Det är få som har den lyxen på sin arbetsplats. Det kunde inte vara för evigt. Efter vårt samtal i fredags måste jag alltså vara tre dagar i veckan på kontoret och måste även ge en tidsplan för när jag planerar gå upp till 80% igen, vilket är det minsta som behövs för att min tjänst ska vara motiverad.
Ur ett yrkesmässigt, professionellt perspektiv förstår jag min chef. Dialogen var bra och vi diskuterade inga möjligheter utöver att jag skulle göra just så, gå upp till tre dagar nu och fyra dagar framöver (efter semestrarna).
Men med allt annat som händer ställs jag i och med detta inför ett val. Inga av de andra projekten jag har kommer att vara möjliga att genomföra. Varken FN-rollspel, arbete på Fredriks jobb, eller egna projekt, om jag jobbar 80%. Det finns inte utrymme för det.
På tisdag ska jag ha möte med Fredriks jobb och prata om framtida projekt.
Det kommer bli mycket tänkarhatt den här helgen. Och en hel del nervarvande. Jag kan inte ha det här tempot. Men låt mig förtydliga.... det är inte mängden saker jag har att göra. Det är en mindre bidragande faktor. Det som verkligen skapar utmaningen är när det skapas konflikter, antingen i privatlivet eller i arbetslivet. Och den andra stora faktorn är när jag upplever att JAG inte "äger" min tid. Det kan vara allt från att gå på en fest jag inte är sugen på till att behöva rycka in på ett jobb som jag från början inte ville ta på mig. Det spelar ingen roll om jag gör "roliga" grejor, om det är för många roliga grejor blir det inte kul, då blir det måsten.
Vi behöver alla lite egen tid här i livet, lite tid att andas och bara "vara". Det är inte helt enkelt att hitta den tiden ibland i vår hektiska vardag, speciellt när man bor mitt i en storstad, men det är viktig tid att ha. Det är en av anledningarna att då och då gå till en kyrka och bara andas, bara finnas till. Där finns inga krav, inga måsten. Bara total acceptans för att man är den man är.
Hmm, det här blev längre och mer personligt än jag från början tänkt. Summeringen är väl att jag haft en fantastiskt trevlig dag, en tågresa som gjort mig nostalgisk, och ett antal saker att tänka på. Men nu är det helg. Grillfest och brädspel imorgon, tågresa och rollspel på söndag, och sen en ny vecka med ganska högt tempo innan jag ska iväg till Riga. Där blir det ännu mer utrymme för eftertanke och kanske kan jag fundera ut något ytterligare därigenom.
En extra tanke till en av mina läsare som haft en riktig hellweek, du vet vem du är.
glasögon
Fortfarande lite kass i halsen, men lite mer avslappnad idag. :)
Presidenten är död, länge leve presidenten.
Här är lite bilder från vår fest i lördags. Stressen har för övrigt i veckan varit ganska hög, har överklockat kapaciteten lite för mycket på sistone och imorse blev det för mkt, så jag har varvat ner REJÄLT under dagen och min käre vän Fredrik ställde upp och hängde med på lite relax på stan med tapas och en kopp kaffe på fik, kolla på folk, njuta av kvällssolen och annat. Sen hade jag ett intressant möte med en vän till en vän som kan bli mycket spännande inför framtiden.
Här är i alla fall festbilderna:
Viva el Presidente
Det kommer bli en riktigt kul fest.
Bleh
Blärk. Inte det slut på dagen jag velat ha. Det gör mig frustrerad och arg och ledsen. :(
Kinkig nu.
pojkhelg
Det var en hektisk vecka på jobbet förra veckan och sen blev det en rejäl grabbhelg med Uri, Benny och Bennie... så otroligt kul att se alla igen. Det blir en speciell stämning och en härlig känsla när alla träffas.
Nu sitter jag med en nyinstallerad dator som förmodligen fortfarande har nån form av bios-problem, men nu är det i alla fall en fräsch nystart. Nu ska jag bara klura ut hur jag ska få tillbaka all min mail utan att installera om ett helt program som jag i så fall bara ska ha till att öppna mina gamla filer med. Hmm...
hektisk måndag
::11.20::
Det skulle bli hektiskt idag, det visste jag. Det är alltid det när det är lansering. Men huga, vad mycket sista-minuten-strul.
Ett år sedan...
15.54: [SOS Alarm, vad är det som hänt?]
15.54: Hej, jag heter Kristina Nord, det är en bil som voltat på motorvägen!!
15.54: [Var befinner du dig?]
15.55: Jag är på E6:an, vid Laholm, bilen kom söderifrån, den har voltat över vägen, det är stål och vägräcken överallt!!
15.55: [(SOS, kanal 2) Bilolycka E6, båda filerna. Full utryckning, okänt antal skadade]
15.55: [(SOS) Ta det lugnt Kristina. Är det någon i bilen?]
15.55: Föraren verkar ha kastats ur, jag har stannat bilen och är på väg fram.... hans ben... det är helt förstört!
15.56: [Ambulanscentralen Helsingborg: Vi skickar bil 622]
15.56: [Kristina, är det någon mer i bilen?]
15.56: Nej, det är ingen annan i bilen vad jag kan se, de kanske har slängts längre bort. Jag måste se om han lever.
15.57: [(Polisen Halmstad): Vi skickar en bil]
15.57: [(Polisen Laholm): Bil på väg]
15.58: [(Brandkåren Laholm): Två bilar på väg till olyckplatsen]
15.58: [(Brandkåren Båstad): Två bilar på väg härifrån]
15.59: [Ambulanscentralen Halmstad: Läkarbil och ambulans från Halmstad på väg]
16.00: [(SOS) Kristina, är du kvar?]
16.00: Han verkar leva, han har en puls, men är medvetslös.
...
...
...
16.08: Var har du ont någonstans?
16.08: MITT BEN! MITT BEEEEEEEEEN! MITT BEEEEEN!
16.08: Var du ensam i bilen?
16.08: Jaaaa!!! MITT BENMITTBENMITTBEMITTBEN.
16.09: [(SOS) Kristina, hur går det?]
16.10: Han lever, han skrek. Han verkar ha varit ensam i bilen. Benet är helt förfärligt, jag har täckt det med en filt. Han är medvetslös igen.
16.11: (Polisen Laholm): Lever han?
16.11: (Kristina): Ja, han lever, men han är illa skadad!
16.11: (Polisen): Ambulans är på väg.
16.11: [(Ambulans Hbg): Detta är ambulans 622 från Helsingborg, vi är framme om 60 sekunder]
16.12: (Ambulans Halmstad): Har ni koll på läget här?
16.13: (Brandkåren Båstad, brandkåren Lahom). Behöver vi skära upp något?
16.13: (Polisen Laholm, Polisen Halmstad) Vi spärrar E6:an, kolla efter fler skadade
16:14: Jag behöver den inte, jag har inte ont i nacken eller ryggen!! Mittbeeeeeen!!!!
16.14: (Ambulans Halmstad): Enligt leget är han från Malmö, ta ni honom så hamnar han rätt.
16.15: (Ambulans Helsingborg): Vi tar honom.
16.16: (Ambulans Hbg): Ambulans 622: Vi har en svårt skadad från singelolycka på väg inom 15 minuter. Total luxation och 0 i cirkulation. Varsko jour för kirurgi, ortoped, det ser ut som vi kommer behöva amputera här, vi har ingen blodförsörjning i benet från knäet och neråt.
16.16: (Helsingborgs sjukhus): Uppfattat 622, vi är beredda.
16.32: (Hbg sjukhus): Hej Björn, jag är doktor XXX, du har varit i en bilolycka men du kommer att överleva. Vi ska hjälpa dig. Vi ska försöka att rädda ditt ben först och främst, men du kommer att överleva.
16.32: Mitt beeen.... maaaaammaaaa!
Ja... jag vet inte om det var EXAKT så det gick till för ett år sen, men det kan har varit så. Jag vet att tiderna för alarmen och ankomsten till sjukhuset stämmer. Jag minns vad Kristina och ambulanspersonalen sa, jag minns ungefär vad jag sa, även om jag inte kommer ihåg orden exakt.
Det var ett år sen, idag. Och här är jag.... taDAAAAAAA!!!!
Så om ni inte har nåt annat att fira, så kan ni fira mig idag. Det gör jag. Och passa på att tacka de eventuella högre makter ni tror på, det gör jag.
Innan var det kyrka. Nu är det fika och sen lajvmöte och sen jobb. Men vilken härlig söndag det är!
