kraschen

Han satt på övervåningen, hans klassiska mys-ställe. Han var egentligen inte intresserad av att göra sig av med den enormt sköna och hemtrevliga bruna soffan som han hade. Han var inne på att försöka se om han kunde få plats med den i lägenheten, men lätt skulle det inte bli. Den var egentligen för stor. Eller rättare sagt, den passade - men då fanns det inte plats för en rejäl säng, och 120 var ett minimum om man hade gäster. Och det var ju inte helt ovanligt.

Det var något befriande att göra sig av med det materiella, upplevde han. Men det var svårt. Bara att fundera över vad man skulle ta när man sålde saker begagnat var svårt. Man ville gärna sätta det pris man tyckte att saker var värda, men kapitalismens lagar var ganska obönhörliga i detta, det var inte affektionsvärdet andra betalade för. De hade en annan syn på vad det var för värde på sakerna som gavs.

Han kände sig lite uttänjd också, stressen lurade bakom hörnet. För många osäkra faktorer fortfarande. Han hade aldrig varit trygghetsjunkie tidigare, men stabilitet och trygghet var värt mycket. Framförallt hade han inte samma krav som tidigare. Han ville fortfarande förändra världen genom sina idéer. Den saken skulle nog inte ändras. Han kanske bara skulle söka nya vägar att göra det.

Nu började han mentalt göra sig av med saker, rensa bort allt överflöd, förenkla. Hans liv behövde bli enklare, mindre komplext, det var säkert. Han hade tryggheten i vänner som alltid fanns där, familj som ställde upp, han hade sig själv och sin övertygelse..

Han låg i en orange t-shirt i sängen med en laptop i knäet. Utanför brölade röster om hur försenade Västtrafik var. I radions P2 skvalade något som skulle vara ett saxofonsolo men mest lät som en plågad katt. Det gjorde inget. Det var ändå avslappning. I terrariet hade han bara låtit det röda nattljuset vara tänt. Flera orange-färgade apelsindoftande ljus lyste upp rummet.

Han hade haft ett par tuffa veckor bakom sig, och i morse hade kroppen bestämt sig för att spola ut resterna av eländet. Han hade vänt och vridit på allting och inte hittat många bra lösningar, bara potentiellt svåra. Han ville så mycket, men kände ibland inte att han räckte till, att han hade svårt att prioritera sig själv, sin egen tid.

Han hade försökt att hitta motivationen. Den uteblev lite grann och han kände att han var verkligen en humörmänniska. Som både Bergman och Schiffer sa, det gäller att göra det man tycker är roligt. På väg tillbaka från lunchen med DonQ hade han fått ett samtal med ett uppdrag som han väntat svar på, ett rätt rejält ett. Det var plåster på såren och sen regnade vår Herre ytterligare saker över honom.

Det där med att ha tillit till sakernas ting och till sig själv var ingen enkel sak. Och det var för tidigt för att ropa hej. Men om dagen lärt honom något var det att det alltid kan vända, att om man bara vågar fortsätta en bit till på sin resa så finns ofta lösningen precis runt hörnet.

Han värmdes över många saker idag. Han var dock inte lika varm som mamma och Kalle som just nu var på Kap Verde, de små banditerna. Han skulle våldgästa huset imorgon efter ett spännande möte i Malmö.

Nå, dags att retirera till sängen och läsa en stund innan han skulle försöka sova. Tidigt. Sömn var bra, ljus var bra. Frisk luft var bra, och kärlek.

Just nu hade han allt det där. Det var bra, tänkte han och tryckte på spara-knappen.

Det var lite fantasilöst, tänkte han, och blickade ut över vardagsrummet. Fortfarande städat, även om damm börjat samlas igen. Det var otroligt hur snabbt det blev dammigt i en så stor lägenhet. Damm brukade vara en ständig följeslagare.

Ute blåste det, spårvagnarna höll sig fast på spåren men människorna som svärmade likt bin runt dem böjde sig som grässtrån uti vinden som poeten skrev en gång. Det var lördag och det var höst.

Det hade varit höst i hans sinne ganska länge nu. Det hade hunnit bli två röda kort i år, båda den senaste månaden, dagar där han inte alls var nöjd med sin status. Det hade varit två för många kunde man säga, men torsdag och fredag hade gett lite nytt hopp och han kunde börja blicka lite framåt.

Han hade ett stort projekt som förmodligen skulle gå igång snart. Det skulle bli en modell som skulle förändra mycket i hans liv, oavsett om det verkligen gick hela vägen till stjärnorna eller inte. Det var en unik chans, en otrolig chans att göra en drömgrej. Så det var bara att hålla tummarna.

Hans relation med sin älskade flicka var fortfarande fylld av kärlek. Hon hade haft några tuffa veckor hon också, som slitit hårt på henne och tagit ut sin rätt även på honom själv. Han var och förblev en passionerad, känslodriven, kreativ visionär. Det var nog aldrig något som skulle ändra på den saken och det gjorde att han var intensiv i allt han gjorde, alltid.

Han funderade mycket på var han hamnat i livet, var han ville vara och vem han ville vara. Det var ju trots allt bara två år sedan som han faktiskt börjat upptäcka sin egen identitet och sitt eget jag. Han var en tudelad person. En visionär som ville förändra världen, utan fasta punkter som ständigt reste mellan plats till plats för att göra världen bättre.  Den andra delen av honom ville sitta framför en brasa med sina barn och berätta sagor.

Det var inte exakt två delar som gick väl ihop, men han hade en tanke på hur det skulle kunna fungera att göra den ena först och den andra sen. Den tanken hade han försökt få ihop förr. Nu var oddsen högre men också potentialen. Så... nu var det dags att ta fram Tony Robbins, Brian Klemmer och JC och börja fundera på framtiden!

...hade han läst var bra för hälsan. Han hade till och med fört in det i det nyutvecklade system som han tillsammans med sin dietist och andra goda rådgivare satt samman. En slags omvänd viktväktarna, mycket enklare i sin anspråkslöshet, men som byggde på pluspoäng varje gång man gjorde något bra och hälsosamt. Den skulle han säkert lägga upp på sin blogg så småningom, när den blivit testad ordentligt.

De senaste två veckorna hade varit fyllda med en hel del utmaningar på den privata sidan, och han var väldigt besviken på sig själv framförallt. Han hade tappat greppet och han hade bara precis lyckats hålla igång allt vardagligt, som jobb och annat. Det hade funkat, men det hade verkligen inte varit några stjärnveckor.

Men en god natts sömn hade han fått nu. Den första på mycket, mycket länge. Det var ett mycket gott tecken, på att hans kropp och sinne börjat hitta ett sätt att förhålla sig till utmaningarna. Han var ju trots allt en överlevare. Och det var bra.

Idag hade han möte med en reklamkille och sen var dagen vikt åt säljarbete och uppföljning av en massa lösa grejor. Han skulle haft ett möte på eftermiddagen men kvinnan hade mailat och ställt in pga sjukdom, så det blev nästa vecka. Det var det andra mötet som ställt in på honom den här veckan. Det märktes att hösten var här.

Nu hade han i alla fall lite mer styrka att ta tag i saker och det behövdes. Det hade verkligen inte varit någon optimal situation även om det fungerat. Han hade framförallt fått kapa bort allt socialt för att fixa det och så kunde han ju inte ha det i all evighet. Det var en utmaning som hette duga, och nu hade han i alla fall tagit sig igenom steg 1.