Lördagstankar
Nu var det lördag kväll och det gällde att titta över ägodelarna, städa lite och bestämma sig lite grann för vad som var A-prylar, B-prylar och C-prylar. Framförallt böckerna var ju en historia för sig själva. Nå, det blev väl lite väl kryptiskt, tänkte han och upplyste således läsaren om att en flytt var i antågande under vårkanten. Då skulle A-prylar få följa med, B-prylar magasineras och C-prylar avvecklas genom försäljning eller bortskänkning eller bortkastning.
Så många bra människor det fanns i hans liv, tänkte han så plötsligt när han tänkte på sin situation. Hans älskling såklart, som alltid ställde upp, alltid var på hans sida. Bergman som han delade lägenhet med och som han ofta kom i kontakt med på jobbet, en extremt lojal person som hjälpt honom enormt genom åren. Alla gamla vännerna från barndomstiden, som man alltid kunde träffa när somhelst. Darwin och hans fru som han nyss besökt. Ja, egentligen kunde listan göras hur lång som helst med alla bra människor.
Människor, tänkte han. Världen bestod av människor. Och bra människor var det ont om, sådana skulle man vara rädda om. Och han hoppades att alla omkring honom var rädda om varandra - och om sig själva.
Hmm, den här posten blev mest ingenting tänkte han, men så var också tågresan horribel. Mjölkpallståg till Falköping och därefter ett gammalt intercitytåg som gungade så man blev sjösjuk utan dess like, med rangliga små bord där man knappt kunde ha datorn ordentligt. X2000 var det enda sättet att resa tåg, tänkte han. Eller långsamt, med Orientexpressen. Det var en resa som han kanske borde göra någon gång. Med det var tåget äntligen framme så han kunde få fast mark under fötterna. Länge leve terra firma.
Back in the dark...
Hon hade sagt att det varit två magiska veckor där hon kunnat se. Kanske blev det för mycket för en synnerv som inte använts på 6 år, och en som aldrig fungerat. Kanske var det bara en tillfällig överbelastning. Och optikern hade ju konfirmerat att två av de fyra sjukdomarna var som bortblåsta. Kvar var bara brytningsfelen och nervskadorna. Och uppenbarligen inte alla nervskador heller, eftersom ögat som aldrig sett faktiskt sett. Eller möjligen kopplats om i hjärnan så att det fanns djupseende ändå.
Men visst var det ändå bittert för henne, att inte få ha kvar synen en vecka till, hon ville ju så gärna se honom, hade hon sagt. Se honom på riktigt. Kanske det bara krävdes vila några dagar. Kanske den inte kom tillbaks på flera år. Kanske den aldrig kom tillbaks. Ingen visste, men han skulle ändå minnas miraklet när hans blinda älskling för en stund fick lov att se igen.
Nu skulle hon ge sig iväg och undervisa om sexuell hälsa. Och han skulle fortsätta arbetet med att bygga upp företaget, bygga för framtiden. Han visste vart han ville att den skulle ta vägen.
Kosmos är stort....
Han skulle sätta sig och jobba på affärsutveckling. Söndagar var som gjort för det. Och imorgon kom det en container, då skulle de verkligen tömma lägenheten på tomflaskor, kartonger och annat skräp som låg och drällde. Och kanske ställa i ordning ikväll däruppe för att få mer av ett kontor på riktigt. Det vore riktigt bra.
Nu hade han varit kyrkvärd och sedan haft konfirmander. Som väntat var det verkligen kul att hålla på med det, och dessutom var körledaren Kajsa riktigt grym, med gospeldrag som plockade fram den gamla Georgia-accenten i honom. Och så hade han handlat födelsedagspresent till Vetzie.
Men nu var krabbpastan slut och det var dags att sätta igång. Söndagar var kreativa dagar och det fanns mycket att vara kreativ över. Han hade bestämt sig för att sätta punkt för de gångna tre-fyra veckorna som varit ganska stressfyllda och kravfyllda och istället rikta blicken uppåt och framåt. "We're climbing higher, higher and higher, closer to God," hade de sjungit i kören idag. Och så var det ju.
Nu hade han ju valt att lita på Gud sedan han accepterade sin nya tro, och även om han fortfarande var logiskt byggd och gärna ville ruta in saker som hände under naturens små under, så gick det inte alla gånger (den uppmärksamme läsaren har ju läst om mirakel tidigare).
Ibland är det svårt att tro på att allt bara är en slump. Ibland är det svårt att tro på att "saker bara händer". Att tro på Gud innefattar också att tro på att Han faktiskt har en plan för var och en av oss, att vi ska få vara lyckliga och må bra. Och när man börjat acceptera att den fysiska världen vi lever i bara är ett sätt av flera att se världen, då blir det lite lättare att se dessa små vardagsmirakel.
Och så hade det varit för honom sedan han accepterade att han var kristen. Han hade inte förvandlats på alla sätt, men på ganska många. Han såg små tecken hela tiden, små bevis på Gud. "Det finns ett hemligt tecken..." lyder dikten som lästes vid minnesgudstjänsten för tsunamioffern av Lennart Koskinen, en av våra mest framstående biskopar. Men ibland nöjer sig inte Gud med små tecken. Att han hade överlevt bilolyckan var ett ganska stort mirakel (han upprepade detta för de läsare som inte följt den nya stilen), och att han träffat Vetz var också ett mirakel.
Patrik i Riga, som nu bodde i London, och som egentligen i dessa berättelser borde kallas Galahad, hade sagt att den minsta formen av mirakeln var vardagsmirakel. Att man precis hann med spårvagnen, att matteprovet gick bra, sådana mirakel. Sedan kom omständighetsmirakel, när så många omständigheter samverkade att sannolikheten för slump började närma sig sju rätt på lotto. Som att han mötte Vetz i en bastu på ett hotell när hon var där för en tävling, just den helg som han var där, som inte skulle varit... ja, läsarna har ju följt historien.
Och omständighetsmirakel var också bilolyckan. Att airbagen inte löst ut, att dörren blivit skadad och öppnat sig, just i det ögonblick när bilen var över gräsranden. Att han fått av sig bältet, att han landat på benen, att hjälp varit på plats inom en minut. Så många små saker samtidigt.
Därefter kom helandemirakel. När sjuka blev friska och brutna ben läktes. Här brukade alla normala och logiska människor dra linjen mellan acceptabla Gudsmirakel och stolliga frikyrkotänkare som inte hade koll på verkligheten. Det handlade ju om att Gud var okej, om han höll sig till naturlagarna så att det åtminstone fanns någon annan förklaring. Han hade själv dragit linjen rätt kraftigt här. Och även om hans tro ökat så var den här formen av mirakel ganska omöjliga i hans värld. Kom igen, halleluja i all ära men att Gud skulle personligen ingripa och hela något var ju bara fjantigt och psykosomatiskt. Helt omöjligt. Visst kunde man be att sjuka skulle bli friska, att blinda skulle kunna se, att döva skulle kunna höra men allvarligt talat, vi lever på 2000-talet.
Gud hade dock bestämt sig för att peka med hela handen på vilken väg som var den rätta för honom. Och han hade accepterat att bada i det ljuset och gå den vägen. Han hade tagit sig ur den bekväma zonen och slutat sitt jobb för att Gud hade väglett honom. Han hade sagt JA när Gud frågade honom om han ville satsa på relationen med denna blinda flicka som han då bara känt några timmar.
Men när Vetz fick tillbaka sin ledsyn i lördags hade han inga ord, inget försvar.
Hon hade varit blind sedan födseln på ett öga, blind på det andra i sex år, och hade en hel uppsjö av olika ögonsjukdomar som stulit synen. Läkare hade en gång för alla dömt ut hennes syn, det blir inte bättre när man väl nått botten och blivit helt blind. De flesta ögonsjukdomar måste stoppas innan de skadar ögonen.
I augusti gick hon genom VM-kontrollen i Brasilien och konstaterades lika tokblind som vanligt. Men i måndags kunde hon sortera kläderna i garderoben efter färger och i onsdags kunde hon räkna sina fingrar. Akutbesöket hos läkaren bekräftade att hon gått genom stadierna för blindhet ganska kvickt. Blind - ljus - rörelse - färger - former - ledsyn, så ungefär var skalan från blind till gravt synskadad.
Och det öga som var bäst, var det som aldrig någonsin hade sett något.
En remiss väntade till en ögonspecialist, men ett besök hos en optiker visade att nerverna i ögat åtminstone delvis verkat hämta sig. Den grå starren var helt borta, liksom den gröna starren. Alla proteiner som hade byggts upp på linsen var som försvunna. Och båda ögonen hade syn.
Mycket i vår värld ryms innanför naturlagar och vetenskap. Men Gud och Tro, det är allt som är utanför den lådan av kunskap som vi besitter. Vi vill gärna tro att det går att bygga ut vår låda och göra allting förklarligt om vi bara får rätt verktyg. Men det här förde honom än en gång utanför bekvämlighetszonen. Han kunde inte förneka att hon kunde se.
Så han tackade Gud för ett mirakel, ett mirakel han inte kunde förklara bort med andra, vetenskapliga medel. Han hade i alla fall ingen annan förklaring, och vem behövde en förklaring. Hans älskling kunde se igen. Även om det bara var ledsyn, så var det i alla fall syn. Det gjorde en värld av skillnad för henne.
Gud hade återigen bevisat för honom att det handlar inte om att anpassa tron så att den passar in i vardagslivet, utan att anpassa vardagslivet till trons realitet. Han begärde inte att någon annan skulle tro på Gud, det var ju ändå en personlig relation. Men hans egen tro hade onekligen utökats än mer, växt lite till.
Nu skulle han posta det här och återgå till ett mindre kosmos, ett kafé på Västra Hamngatan i Göteborg. Där var i alla fall gränserna tydliga och vad man kunde få var lika tydligt som menyn.
Stilla lördag...
I den tanken funderade han på begreppet ledighet. Alltså, att vara ledig, helt ledig, innebar att inte ha någonting förbokat och inte heller ha någon hemma. Att ha tid bara för sig själv. Annan tid var antingen jobb, sömn eller social tid. Och det var inget fel på att ha en massa social tid, men då och då behövdes tid alldeles för sig själv. Han mindes den lilla matris han en gång gjort för att analysera olika slags tid. Men det var något helt annat, tänkte han och gick upp för att tvätta av sig.
Han tog ut ormen för första gången på länge. Stackarn hade inte fått mycket kärlek. Och sket ju å andra sidan fullständigt i om han blev gosad med eller inte. Men det kändes som om man var en bättre husse när man tog ut ormen ibland. Även om den inte brydde sig och mest undrade. Han var kall, helt iskall, trots att temperaturen i terrariet var ganska bra.
Han satte sig snabbt vid datorn. Att vara ledig innebar också att man fick tid att göra det där som inte hörde till jobbet. Han satte upp forumet för konfirmanderna och skrev lite i det, det tog ändå 1,5 timme ungefär innan han var klar. Han borde skriva övningarna tills imorgon också men kände att nej, det fick ändå vara måtta på det här, det fick inte kännas alltför mycket som jobb.
Vad hade han kvar på listan över saker idag, sånt som borde hinnas med?
- Skriva vision och identitetsarbete och plan för hjälparbetet i riddarorden
- Läsa igenom den nya boken och skriva lite på scenariot till i veckan för rollspelandet
- Handla present till Yvette som snart skulle fylla år.
- Övningarna till konfirmanderna
- Läsa bra böcker som han köpt
- Slappa i soffan och kolla på TV
- Fota lite grejor och göra en lista på vad som skulle säljas inför flytten i vår, lika bra att börja.
Det var mycket, men han började med frukost och en kopp te. Nu var den slut och han bestämde sig för att ta en till. Han saknade henne, det var så härligt att dela morgonen, men hon fanns ju på andra sidan röst-sms.en.
När vetenskapen tagit ledigt...
"Tror ni på mirakel?", frågade han sina blogg-läsare? Själv hade han väl inget problem med konceptet med mirakel. Att världen är full av under, det är ju snarast ett uttryck. Fast frågan var inte ställd sådär lagom svensson-abstrakt, utan mer konkret. Tror ni att Gud aktivt agerar i världen? Han hade funnit att det var en fråga som blev en vattendelare för många som kallade sig troende men inte egentligen var bekännande kristna. Själva hade han fortfarande svårt med den frågan, även om han visste svaret. Det skulle nämligen innebära att Gud stod över naturlagarna och det vore ju ologiskt. Det vore så mycket lättare att sortera in Gud som nån som skapat lagarna och sen valt att agera GENOM dem, som små verktyg för vår vardag. I så fall...
Men mirakel kunde ju vara mer än bara mirakelgoda kanelbullar och miraklet att man fick det där jobbet man sökte. Eller miraklet att man överlevde en vattenplaning på motorvägen i 110 kilometer i timmen genom att bältet kom av, airbagen inte löste ut, dörren öppnades medan bilen voltade och föraren ramlade ut för att landa i gräset. Då börjar vi prata om mer konkreta mirakel, om "änglavakt" och många börjar faktiskt acceptera att det kanske inte bara är slumpen på en tärning som styr det hela.
Att överleva bilolyckan var verkligen ett litet mirakel. Och att han träffat Yvette var ju ett mirakel, sättet de träffades på i alla fall. Båda på besök i en annan stad, samma helg, på samma hotell där han inte ens borde vara, i ett land där hon inte borde vara, samtidigt i samma bastu. Det är också lite av ett mirakel. Fast det brukar inte utomstående räkna lika mycket, tänkte han för sig själv, det var nog ett mindre mirakel än överlevandet av bilolyckan, fast det hade kanske lika mycket att göra med att det faktiskt handlade om hotet, vad som kunde ha hänt om inte...
En bilolycka var alltså ett större mirakel än att han råkat träffa sin flicka i en bastu av en slump i Malmö. Kanske för att det ena hade med liv och död och göra.
Men riktiga mirakel, såna som överhuvudtaget inte låter sig förklaras, hade hans läsare nån tilltro till sådana? Själv hade han verkligen svårt för mirakel som inte kunde sorteras in under psykosomatiska eller andra mentala och upplevda mirakel. Sånt som faktiskt gick att förklara, men men valde att inte göra det, att se det som Guds hand.
Fast han hade lite nyheter till sina läsare i den frågan. Gud skiter i naturvetenskapen, fullständigt. Han bryr sig inte om vad som är möjligt. Nu var nog läsarna nyfikna, och det var ju det som var meningen, så nu skulle han stänga ner datorn för en stund och inte skriva något mer om saken. Han hoppades att åtminstone några av läsarna skulle undra och fundera. Det var han ganska säker på.
Jag undrar vad som är verkligt...
Töreboda är en väldigt liten plats. Så liten att den nästan inte finns. Fast tåget från Örebro stannar där, så då kanske den finns ändå. Mariestad finns i alla fall, för det står det på ölburken. Och så finns det en plats som heter Estrella också. Det står på minichipspåsen. Kanske inte det nyttigaste, det var han säker på, men Estrella betydde i alla fall stjärna på latin och det var ju betryggande.
Det roliga med att åka gamla InterCity-tåg är att det är riktiga tåg, som gnisslar. Där man måste hålla för öronen när man går mellan vagnarna för att kunna stå ut. De har en riktig restaurangvagn. Med stolar, bord och gröna gamla tapeter som på herrklubbarna. På väggarna sitter små guldramar med gamla bilder och foton. Det är några gamla kungar. Undrar om de är svenska, tänkte han.
Det hade gått bra under dagen. Mycket att tänka på och mycket att göra, men ändå en ganska avslappnad dag. Att vara på uppdrag innebar att man egentligen inte kunde göra så mycket åt resten av världen, man hade ju ett uppdrag att sköta.
Kaffe ville han inte ha, det hade han druckit tre koppar idag redan. Och inte te heller, även om han var lite frusen, det var något matigare, men inte riktigt macka han var ute efter. Så därför blev det Mariestad och en påse stjärnor. Stjärnor med grillsmak. Han gillade Estrella mer än OLW. OLW betydde ju inget. Ingen symbolik = inget kul. Ett meningslöst varumärke utan någon som helst koppling till en symbolvärld. Ännu en i raden av märkliga förkortningar.
Han tittade ut, på regnet, och funderade på om han skulle ta en kopp te trots allt...
tidig morgon på väg till Örebro
Lite ny stil idag i bloggen...
Han var på en vacker plats i drömmen. Han och Yvette var på en fest ihop nånstans och skulle gå hem ihop. De var lika kära som alltid och stod och kramades i hallen i väntan på att folk skulle hämta sina rockar. Då ringer en telefon nånstans. Märkligt att folk inte kan svara i sin förbaskade mobil när den ringer, eller stänga av ljudet. Där var den igen.....
...klockan var 05.00 och det var dags att börja dagen. Om exakt sextiotvå minuter skulle pojken vara på ett tåg till Örebro för att prata om demokratisering i skolan, om hur man använder upplevelsebaserat lärande för att "leka FN" med ungdomarna.
Han snoozade bara två gånger, men gick upp innan telefonen ringde en tredje gång. Han måste verkligen byta till den dyra telefonen han köpte för ett tag sen, den som har hela microsoft inbyggt (och därmed kraschar allt som oftast) enligt uppgift.
Duschandet hade gjorts precis innan sänggåendet vid elva kvällen innan. Usch, ännu en kväll med sent jobb. Det var tredje veckan nu med ganska hektiskt arbete. Nu hade Bergman börjat jobba en del, men det var ju bara första veckan. Mycket återstod och den Lettiska Agenten hade inte levererat särskilt väl senaste 1-2 veckorna, han hade haft fullt upp på det andra jobbet. Det hade inneburit mer jobb på den egna sidan.
Samtidigt hade nu leveranserna gått iväg. En rapport till räddningstjänsten, en produktkatalog och nu igår en tidning till gamla jobbet. Nu var de stora externa sakerna avklarade därifrån. Det var Stockholm och den grafiska produktionen som var lidande. Där blev väldigt lite gjort just nu. Det gällde att få Lettland att fungera.
Allt det där hann han tänka medan han gick in i badrummet och skvätte vatten över sig. Den där nya L'Oreal for Men nånting-nånting med det långa namnet som var en slags tvål fast ändå inte och mycket bättre var verkligen bra. Faktiskt. Och sen den andra geggan från samma företag som var för att få fet och blank hy att bli lite mattare, den fungerade också, i alla fall i spegeln. Han tog till och med fram den lilla pennan som nån nångång rekommenderat honom, förmodligen var det Gaius, och fixade till lite av de värsta blåsvarta fläckarna under ögonen. Det var nog år och dag sen han använt den, men om inte annat kände han sig mycket fräschare när han tittade sig i spegeln igen.
Vad mycket han hade att vara tacksam för, tänkte han med ett leende. Bara att finnas till, efter den där aprildagen. Var det verkligen bara 1,5 år sen? Det kändes som en evighet. Nu hade han tagit steget ut i det okända, börjat göra sin egen grej och bygga upp för framtiden. Building Futures, det var hans och Yvettes uttryck som de använde som en slags mantra för hur de skulle klara de kommande 1,5 åren, lustigt, lika långt bakåt som bilolyckan var, lika långt var det fram innan de kunde vara tillsammans ordentligt. De skulle bygga för framtiden tillsammans, var och en på sitt håll med sin karriär, och hålla kontakten levande. Härligt, bara två veckor kvar tills de kunde ses igen. Då fyllde hon år.
Han återvände och tog på sig kläderna, väskan stod redo att packas därute. Han övervägde att kolla mailen på morgonen för att se om Lettiska Agenten hade svarat, men bestämde sig för att arbetsdagen minsann fick vänta tills han var på tåget. Lagom till att vagn 3 skulle komma fick han ett par minuter vid hållplatsen. Det var mörkt ute, men inte mörkare än att himlens olika nyanser av svart och mörkblått kunde skönjas. Det var en frisk, kall, höstluft, klar och ren. Nå, så ren den nu blir på Göteborgs skitigaste gata enligt gatukontoret. Han passade på att öva på meditationen de varit på igår. Han, Bergman och Lancelot hade varit på meditation ihop. Han var väldigt glad att de följt med, han bad ibland för Bergmans frälsning.
Nu stod han vid hållplatsen och bad sin morgonbön, andades djupt och försökte släppa alla tankar, nollställa sig. Det höll tills han kom på spårvagnen och en mycket, mycket trasig LVU-tjej i femtonårsåldern satt och skrek på sin mamma i telefonen om att det var hennes förbannade jävla plikt att gå ut och köpa nya cigaretter NU, eftersom tjejen suttit och pluggat till ett prov hela natten och inte sovit. Han försökte släppa tankarna, men hatet och vreden och den manipulativa rösten som för länge sedan besegrat sin ynkliga mamma, hon som förmodligen grät sig till sömns och undrade varför hennes dotter blivit sån - det gick inte att koppla bort henne. Det var skönt att få lämna vagnen, hämta biljetten och gå in i pressbyrån, en slags litet paradis när man kommer dit klockan 05.45 på morgonen. Det är en oas av ljus i en mörk värld, det doftar av kanelbullar och kaffe och man får allt man vill ha i utbyte mot att man drar en bit plast i en maskin. Han köpte en baguette med ost och skinka, en kaffe och lyxade till det med lite Brämhultslemonad.
Så satt han nu på tåget, på sin plats (som varit upptagen av en trevlig och fotomodellig tjej som snällt flyttat på sig när han frågat om inte det här var hans plats) och hade ätit sin smörgås. Kaffet var slut och han ångrade att han inte även köpt lite ramlösa eller något annat. Brämhults skulle inte räcka i nästan tre timmar.
Men innan han skulle börja så skulle han skriva i sin blogg. Lite annorlunda den här gången, bara för att....
bilder från senaste besöket
Chilling out på soffan ihop. Jag är kär!
FEST! Av det intellektella slaget, med rödvin och filosofi...och hårflätning. Martin, Erik, Elina, Karolina.
Vetz och den andra mannen i hennes liv, Mr. Andy från Sony-provinsen
Min älskling och jag, iknnan vi måste skiljas åt (hata landvetter!!!)
Två veckor tills vi ses igen
Som vanligt blir bloggen tyst när jobbet tar överhanden och de senaste två veckorna har jag jobbat "för mycket", i väntan på att min kära PL ska börja. Men nu har det äntligen kommit igång och jag hoppas få lite avlastning på en hel del puckar.
I förra veckan/helgen var min älskling här också, som vanligt hur mysigt som helst och vi fungerar till 150% ihop. Det är en märklig känsla att allting bara fungerar som det ska.
Det kommer alldeles strax lite bilder från när vi var här och från våra gäster som vi hade på fredagen. Nu är det ytterligare två veckor tills vi ses igen.
Ta hand om er därute.
pappa Lagerström
oj vad länge sen
Idag vaknade jag 06.10 av ett sms från Yvette som är på väg hit idag, hon hade kommit till tågstationen. Nyss pratade vi kort och hon är nu i Manchester på flygplatsen. Snart, snart.
Tills dess är det mer jobb som väntar. Det är otroligt kul när det går bra att ha eget företag och se det växa. Men det är också en massa att göra, såklart. Nu väntar spännande månader när vi ska in i säljperioden och verkligen öka tempot.
Egentligen är det rätt spännande, om man ser på mängden timmar som vi producerar, med konsulter och allt som jobbar regelbundet så kommer vi vara ungefär motsvarande 3 heltidstjänster från och med nästa vecka. Det är lite coolt.
Men det tar på krafterna, jag reser ganska mycket. Det är inte som när jag var på väg in i väggen, för det är ingen stress på det sättet (bara när man kollar på ekonomi och räknar kronor). Det är mest att man blir trött när man inte har ett par dagars vila i veckan. Det har varit så extremt mycket resor på sistone nämligen att jag rest även på helgerna och det är rätt skönt med en helledig lördag till exempel.
Men nu ska jag jobba lite och sen kommer Yvette, min fina älskling.
Mr. Travel
Jag kommer verkligen behöva vila lite sen...
Annars är allt bra, saknar redan flickan fastän vi sågs imorse. Det vore trevligt att få vakna upp med henne fler morgnar, men hon kommer ju snart igen! Det känns faktiskt lite kul även när jag måste jobba som i måndags, att vi delar vardagen där jag är iväg med mitt, hon med sitt osv.
Annars växer det så det knakar och får jag bara tid att börja sälja lite så kommer företaget bli ännu större. Det kommer bli lättare sen när vi blir fler på skeppet, helt klart.
Nu måste jag skicka lite mail till Lettland och sen måste jag varva ner och sova lite.
