kraschen

Så var jag då på min lilla "rehab" som jag kallar det, hos B&J i Eksjö. Det känns skönt att ligga i en lika stor säng som hemma, med internet och alla andra bekvämligheter nära inpå och bli omhändertagen. Det var på något sätt svårare att vara hemma och ha gäster som skulle ta hand om mig, än att åka iväg och VARA gäst. Det är något djupt rotat i mig, vikingatraditionens regler för att vara värd när det kommer folk, oavsett om man har benet i paket. Jag vet att inte Fredrik misströstade, men jag kände mig hemsk och elak när han var tvungen att laga mat till mig i mitt eget hem. Det borde ju vara jag som lagade maten och tog hand om honom.

Så här är jag nu på rehab. Resan gick ganska bra, min tränare hämtade mig på utsatt tid och körde mig till stationen med maximal omtanke. Själva resan var lugn och kort, bara två timmar, men det var svårt att få benet bekvämt och det var riktigt bökigt att hoppa längre sträckor på kryckor, jag är inte alls redo för det än märkte jag, det tog hur mycket kraft som helst och det skadade benet protesterade vilt.

Nej, långa resor får vara få, men det är skönt att vara här, ett lugnare tempo och tystare om natten. Jag hoppas jag kommer sova bra inatt.

Det var ett litet helvete att åka de tio minutrarna från Nässjö till Eksjö dock. Det var riktigt jobbigt, fastän det var helt andra förutsättningar. Natt, landsväg, torrt. Inte dag, motorväg, regn.

Pulsen ökar. Jag stirrar framför mig, och är glad att jag är utmattad, att jag inte riktigt har orken att få panik. Jag känner hur hjärtat ökar rytmen och hur hjärnan och magen börjar skrika åt mig.

FLY, FLY! DU KOMMER DÖ! DU KOMMER DÖ! DU ÄR DÖD!

Men jag är inte död. Jag sitter i en Audi, och han kör lugnt. Inte fortare än någon annan, ändå håller jag andan när han gör en omkörning. Jag känner hur världen börjar snurra och hör ljudet av plåt som möter plåt, knycklas som konservburkar.

FLY, FLY! DU ÄR DÖD!

Vi är snart framme. Vi är av den stora vägen nu. Villakvarter går bra. Vi svänger upp på uppfarten, jag kommer ur. Kvällsluften är frisk, härligt vårdoftande. Jag står pch hänger på kryckorna medan han kör in bilen i garaget, andas djupt. Då kommer tårarna, kroppen slappnar av. Gråten är automatisk, en reaktion på att ha klarat sig, på att chocken släpper.

Hjärnan säger att jag överlevt, att jag undkommit döden med en hårsmån igen - fastän det aldrig var någon fara.

Men jag är framme och nu väntar nästan tio dagars rehab, som bara kommer handla om mig och återhämtning, träning för benet och skrivande av tankar. Och samtal, många samtal.

Jag är framme. Och jag är säker. Och det var aldrig någon fara att åka bil. Egentligen.