kraschen

Han hade sovit riktigt, riktigt illa inatt. Vilken tur att han beställt sängen igår och att den skulle komma ikväll så han kunde få lite rejäl sömn. Äntligen!

Nu var det jobbdags, massa småplock att ta tag i efter den hektiska veckan. Som tur är skulle nästa bli lite lättare att hantera. :)

Nu har jag fått se undret. Bilder får komma sen när jag kommit hem, jag har fotat lite med kamera och med mobil. Jag hade i god biblisk anda med mig Guld, rökelse och myrra som en riktig persisk stjärntydare sig bör.

Resan upp var rätt snabb, med ett litet pit stop i Åstorp för en macka och hämta lite foton. Jag var söt som liten säger de... och det kan nog stämma.

Som vanligt mysigt, men ändå mycket jobbtankar. Hela dagen imorgon blir jobb, jobb, jobb och sen lite spel med Fredrik på kvällen. Idag har vi också pratat lite jobb - det märks att folk är tillbaka på jobbet, verkligen. Men det är ju bra, i och för sig. Jag kommer förmodligen gnaga på naglarna tills jag får veta hur det blir med brandkårsjobbet.

Och så har jag klurat lite på säng och hur jag ska göra. 120 eller 140? Bäddsoffan är 140 nerfälld, och det är perfekt. Men den går ju att fälla upp så man får mer utrymme. Så av den anledningen är 120 bra, men 140 ger en extra stjärna i komfort, verkligen. Vad tycker ni?

Ja, vad gör man för att roa sig, man kan gå på pokerturnering. Jag har länge velat testa hur det är att spela en riktig pokerturnering och just idag hade de en billig turnering på casinot så jag ska gå dit och testa hur det är. Varför inte, liksom?

Nu har jag skickat in upphandlingen, så nu kan jag inte göra annat än att hålla tummarna. Hoppas ni också för min skull, det skulle lösa många problem om jag slapp leta en massa andra jobb. Det är i så fall ett projekt som kommer generera pengar hela vägen över nästa sommar, och det skulle ju vara skönt.

I övrigt så börjar saker och ting komma igång, nu ska jag ta en kort paus och sen ska jag försöka jobba vidare med ett av de andra projekten.

Howdy folks, see I've been up at them place Oaklake with them good ole boys! Bild från igår

Oj, vad trött han var efter en rejäl fest hos B&J i Eksjö. Det hade spelats Rockband och grillats, druckits öl och drinkar och till och med shot ur urdiskade hagelpatroner, manligt värre (det du F, det har vi inte ens gjort på dina fester). Det hade varit en otroligt rolig helg, men han var trött, om än inte särskilt bakis, när han skulle köra hemåt. Det gick bra, även om resan kändes lång.

Nu var han hemma i lägenheten igen. Bäddsoffan skulle nog snart bytas ut tyvärr. Det märktes stor skillnad att ha sovit i favoritkällaren hos B&J, den sängen var nästan magisk, aldrig en dålig natt där. Han gillade källare. Svalt, skönt, riktigt mörkt när man skulle sova. Om den källaren haft en dörr upp till övervåningen hade den verkligen varit det perfekta platsen att leva på. :=)

Men hans hem växte på honom. Det började mer och mer kännas som ett hem. Men han skulle behöva byta bäddsoffan som sagt. Den höll inte riktigt för vardagsanvändning, det hade redan gått två spjälor undertill. Den var ju gjord för att vara soffa, eller tillfälligtvis liggas i. När den fick vara säng på mer halvpermanent basis så märktes det snabbt att den inte riktigt höll måttet. Den hade börjat "ligga ner sig" i mitten och två spjälor hade som sagt redan knakat rejält, även om de inte spruckit rakt igenom riktigt än. Bara nästan.

Så det fick väl bli en säng. Men problemet var att han ville ha en säng som var ganska hård. Dels för att han var en stor pojke, och dels för att han skulle kunna använda den som soffa på dagarna. Dags att titta lite på kuddar som kunde funka för ryggen. Han hade fått perfekta kuddar av mamma en gång i tiden, men de hade han sålt när han lämnade Göteborg, eftersom de var alldeles, alldeles för stora för att ta med sig till en minilägenhet och kuddar kunde man inte lagra i fem år hur som helst. De hade varit stora och rejäla.

En annan utmaning med lägenheten var att den behövde ständigt städas. Ständigt, eftersom det var många saker på liten yta, och han skulle snart behöva köpa lite mer hyllor och annan förvaring för att få allting på plats med mediabitarna.

Imorgon skulle skolorna börja. Det låg två utanför fönstret. Han undrade exakt hur högljutt det skulle bli runt åtta imorgon. Å andra sidan kanske det var en bra väckarklocka.

Ventilation, förvaring, ny säng (efter löning). Just det, hade mamma kanske kvar nåt stort foto på honom från när han var 4-5, det togs ju foton på honom då, han skulle behöva en förstoring på sig själv från då. Han hade tydligen varit söt som liten sa de. :)

Nå, nu skulle han försöka, försöka, sätta in klädstången och flytta över skjortorna till nya garderoben. Han hade tonvis med jobb i veckan att göra. Upphandling, researchprojekt, och sen Göteborg på fredag-lördag. Möte med flygplatsprojektet på fredag eftermiddag och sen hem till F&E för att titta på miraklet. :)

Och så var det Malmöfestival. Något han skulle undvika rejält förutom för att testa lite mat. Och imorgon gick frågesportprojektet in i ny fas - inom en månad var man förmodligen igång....

Och så hade han rett ut lite mer av sig själv också, och den där kvällen med rökelse och ljus hade gjort underverk, liksom stödet från människor nära honom. Som vanligt. Det var skönt att få låta livet handla om honom igen.

En kruka fylld med skärvor träffas av tre stycken magnumhagel. Manligt!




Fruktkött sprutar när melonen exploderar av hagelsvärmen på 10 meters håll.


Boo-YAH!

Nu... cowboyhatt och en Miller Lite.

Fest!

Ord överflödiga...

Den mjukt sjungande melodin väckte honom inte, men den fångade honom i sina armar när maran kastat av honom under sin vilda ritt. Han kunde ana på ljuset att det inte ens var morgon. Det var ännu en tretimmarsnatt, som så många andra de senaste veckorna. Han låg en timme, försökte somna om, men det var inte lönt. För många tankar virvlade runt. Han insåg att här skulle läsarna få komma långt in i hans psyke. Kanske det skrämde, kanske det gav insikt. Som vanligt skrev han mest av allt för sig själv. Den här bloggen hade ju börjat som en bearbetning av en bilolycka och blev senare en vardagsblogg.

Han började inse att det här med sömnproblem nu var ett mönster. Han var en känslig själ, det kunde alla vittna om som kände honom. För känslig i många lägen. Dessa dagar särskilt, när han hade svårt att lita på människor, och endast mycket försiktigt gav sitt förtroende. Det var nästan bara de som redan stod honom allra närmst som han umgicks med. Någon enstaka ny hade han släppt in, nära, under den här kritiska perioden, men inte många. Han var för känslig, hade lätt för att överreagera på alla emotionella frågor, känslig för att känna sig oduglig och oönskad.

Hon hade satt det i system, att ena dagen göra honom till det bästa som fanns i världen, och den andra var han ingenting värd. Allt beroende på hur "lydig" han var. Och varje gång han satte ner foten hänvisade hon till sin sjukdom. Och hjälpte inte det fick hon ett psykotiskt anfall så att hon inte gick att prata med. Så att han skulle förstå att hans vilja inte spelade nån roll, hans känslor var inte berättigade. Det var på hennes villkor.

Han funderade lite på insikten om hur långt han gått för kärlekens skull. Hur långt han tänjt gränserna för att ställa upp för den han en gång älskade. Och hur det påverkat honom. Hur långt bakåt i hans relationsutveckling det fört honom. Han insåg att han skulle njuta av att arbetet nu började komma igång på allvar, så att han skulle kunna få en rytm i vardagen.

Men idag var en ny dag. Idag, föresatte han sig, skulle han andas in morgonluften och lämna ytterligare en fas bakom sig. Först paniken, chocken, sedan perioden i tystnad där han försökte läka uppe i stugan. Perioden när de fortfarande bråkade och hade kontakt. Sedan perioden efter midsommar, från början av juli, ungefär, när han började vägen tillbaka. Och så återfallet med bråkandet och den till slut helt brutna kontakten och förföljelserna. Som nu äntligen kunnat få honom att börja sörja. Men det fick det nog räcka med nu. Han orkade inte med mer tjafs inne i sitt huvud. Han visste att det var bara tankar. Och tankar kunde kontrolleras. Och tankar styrde känslor. Ytterst handlade det om den fria viljan.

Idag, föresatte han sig, var en ny dag, en ny fas i hans liv. Ett nytt liv, med de mål han haft innan han träffade henne. Då, när han var som lyckligast, när han gjorde det han ville, för att han ville, för sin egen skull. Han kunde inte leva för någon annan och han fick inte försöka göra det heller. Det blev som ett gift, hon hade tvingat honom att leva för hennes skull, så nu föll han så lätt tillbaka i det mönstret. Det var tur för honom att han hade motpoler, att de som stod honom nära inte lät honom göra det. Inte lät honom leva för någon annan utan tvingade honom att leva för sig själv. Tack, tänkte han. För allt.

Det var OS i Kina. Inte för att han egentligen var så intresserad, utan mest för att det var någon som pratade. Det kändes bisarrt att gå upp klockan fem och ta en dusch. Tur att han fått mintschampoot och duschtvålen av Mia igår. Det satte igång kroppen. Snart dags att sätta på en kopp kaffe och släppa in morgonluften.

Om Michael Phelps kunde vinna 5 OS-guld (hittills) skulle väl för fan Flintberg kunna ta sig genom det här. Han hade ju ett grymt team bakom sig, både kända och okända namn, som backade honom i satsningen.

Det lustiga med söndagsågren är att måndagarna känns nästan som en befrielse. Men det märks att jag nu börjat gå in i en process där jag bearbetar. Vissa känslor och tankebanor som jag hade när jag var i min depression kommer tillbaka, jag märker det lite på mitt beteende också, rädslan att tappa kontrollen, rädsla för att förlora folk i min närhet om jag gör fel, säger fel, driver fram ett ibland nästan maniskt beteende.

Jag började med en kul trend för ett bra tag sen här, där jag skrev om mina händelser som om jag vore en karaktär i en bok, en berättelse om mig själv i tredje person. Det tror jag att jag ska köra igång igen, flera läsare tyckte det var rätt trevligt att läsa om. Jag kan ju skriva kursivt när jag skriver "berättelsen"

Han satt på Malmös bästa plats för en riktig espresso, Café Nesta på gågatan. Den fryntlige italienaren därnere hette Roberto Dell'Aquila och malde bönor från familjens eget rosteri och bryggde det till perfektion. På övervåningen hade man utsikt över hela gågatan och de ljusa lokalerna låg granne med TV4 och Kvällspostens redaktioner.

Det var en ny vecka nu, och nya utmaningar. Han kände sig lite nedslagen över hur trasig han faktiskt var, och hur hela folk omkring honom var. Kanske var det därför han drogs till så trasiga kvinnor, att han själv inte hittat helheten än. Fast visst hade han varit på väg när han väl kom ur depressionen, innan han träffade den där brittiskan. Då gjorde han det han helst ville, drev sitt eget företag och byggde sin egen framtid. Det var ju det han ville mest av allt, att styra sitt eget öde. Frihet var viktig.

Samtidigt, tänkte han, medan han funderade på om han inte skulle köpa några enkla t-shirts att ha under skjortorna för att undvika svetta sönder dem, så ville han ju dela livets små glädjeämnen med någon. Just nu hade han inte den bästa likvida situationen, men det skulle säkert bli en hektisk höst som vanligt. Och vad var det för kul att gå på restaurang ensam, gå på bio ensam. Visst fanns det gott om vänner, men han hade  blivit oerhört mycket mer selektiv ända sedan den stora livskrisen. Han hade inte samma enorma sociala behov. Snarare ett behov av att vara själv, eller i sällskap bara med några få, närstående. Det var faktiskt skönt, inte samma hets hela tiden kring att hinna med allt och alla.

Han skulle se till att ta ett besök till i Göteborg snart. Det vore ju fantastiskt bra om han kunde få se det lilla underverket som Fredrik och Elina satt till världen. Och kunde han kombinera det med att få lite jobb gjort kring Airea-projektet så kunde resan också bli betald. Han var i den sitsen nu, att han i alla fall började titta efter sina utgifter lite grann.

Nå, här kunde han ju inte sitta hela dagen. Han skulle äta nånting, tänkte han - och han behövde skicka in den där upphandlingen också. Men frågan är om han inte skulle ta och göra det mesta hemifrån idag, han hade ju båda datorerna i väskan nu. Kanske åka till Eslöv och hälsa på Stefan? Fast han var lite trött ändå, sömnbristen gjorde sig gällande ännu.

Dagen fick utvisa vad som skulle bli och inte bli. Det var i alla fall inte söndag längre, tänkte han. Och det var sol ute, och lite butiker skulle säkert pigga upp. Även om det bara var t-shirts som skulle inhandlas. Just det, Mia var tillbaka från England. Kanske hon kommit ihåg att köpa med sig favoritschampot, starkt doftande av mint så att hela kroppen vaknade.

Sådär, tänkte han, när han skickat sms. Nu var det nog dags att bege sig ut på stan en sväng.

Den som följer min blogg vet att jag inte gillar söndagar. Har aldrig gjort. Det är dagen då man väntar. Väntar på måndagen, väntar på nya måsten, väntar på...

Nu var Tobias och Pontus här och kollade lite på Shadowrun som vi skulle spela. Det distraherar tankarna ett tag, men det märks att jag bara sovit 2,5 timma inatt.

Orkar inte riktigt med en massa socialt just nu, spela med grabbarna är ungefär vad jag mäktar med. Och umgås med några enstaka människor, men jag behöver vara själv, fast  ändå inte vara själv. Vara med folk som man kan vara ensam med. Om ni förstår. Folk som står nära men som man inte behöver "göra" saker med, utan bara kan "vara" med, bara existera.

Mycket tankar och mycket som äntligen börjar bearbetas, som inte kunde hanteras innan när jag fortfarande satt fast i det gamla. Men det går tillbaka till det jag pratat om innan här - att jag inte riktigt har "lust" med nånting i dagsläget, och är EXTREMT känslig för att misslyckas eller bli bortvald/inte duga riktigt.

Inte så bra, för jag kan se mig själv sitta i baksätet och vara medveten om processen, men orkar inte göra något åt den utan bara konstaterar och sen låter jag det hända och blir inte särskilt berörd. Det är kanske så här det känns att bli vuxen, att inte brinna längre, utan bara vara. Att bara existera och låta världen glida förbi och ta den som den kommer. Att inte våga älska, att inte vilja söka passionen för där en låga ska tändas, där ska allting brännas till aska och förtäras? Kanske är det såhär alla andra lever.

Sådär går tankarna på en söndag. Inte helt hälsosamt eller bra. Man ska ju vara lycklig. Och det är jag, över att jag får leva och vara älskad av Gud och att jag är förlåten mina brister. Men entusiastisk är jag över mycket få saker dessa dagar. Det tror jag att jag får vara. So några kloka läsare skrev, det här måste få ta tid, det måste få vara så här ett tag. Jag vet att det kommer gå över om några månader.

Jag hittade ett körkort idag vid en bankomat, ett amerikanskt körkort som hörde till en svensk utbytesstudent skulle jag tro. Tog med det till pizzerian och skulle slå upp honom på Hitta.se, men han satt på pizzerian och var mäkta glad över att få sitt körkort tillbaka. Dagens existensberättigande gärning.

Nu har jag packat upp tvätten, soffan har fått vara soffa för första gången och när jag har fällt ner den kommer jag omedelbart att somna i den förmodligen och sen är det måndag och jag kan sätta på autopiloten igen. En dag i taget, genom den här perioden som jag tror och hoppas går över med tiden. En dag i taget.

Ni behöver inte tokringa ner mig, jag tänker bara högt och jag är inte så att jag vill prata en massa om alla tankar, det blir för mycket. Just nu måste jag ta mig igenom det här själv om jag ska lära mig att inte ta åt mig, inte bli berörd.

Det är söndag och jag väntar på måndag. Inte för att jag längtar efter måndag, utan för att det är ytterligare en dag i livet. Och en dag till medan kroppen och själen läker så jag kan bli mig själv igen och skratta som jag brukar och slappna av som jag brukar och tro blint och naivt på kärleken som jag brukar och vara galen som jag brukar.

Jag tror inte att alla tänker så här mycket. Jag tror inte alla tänker så här mörkt. Det slog mig igår när vi käkade och jag i förbifarten skämtade om gången när jag blev kissad på från ett träd av mina mobbare. För mig var det ett lite lustigt minne, för de andra var det så att de la ner besticken och tittade förfärat på mig. Det slog mig först då att det kanske inte var normalt, det kanske inte är sånt som alla har erfarenhet av?

Att jag kanske haft det lite speciellt mellan år 7 och år 16? Eller äh, skit samma. Det var då. Nu är jag här och jag är frisk och finns till och är älskad. Så det blir nog en dag imorgon också. En måndag, tror jag. Och sen en tisdag, och till helgen ska jag till Småland. Jag ska bara orka hålla mig uppe till tio tänkte jag, så jag kan sova sen och ta igen lite av gårdagens förlorade sömn.

Kom hem från spelande precis. Liiiite sent kanske. Det funkar ju men det är nog så att man kommer vara trött imorgon. Lika bra, en dag med bara en massa fixande, tvättande, städande, mecklande med internet osv.

Får bli mer bloggande lite senare, är nog bra idé att sova nu.

Har haft en lugn kväll. Våra tester blev förskjutna på grund av Telenors interna problem - inte så bra, med tanke på att vår utvecklare ska på semester om en vecka.

Gissa vem som tog sig igenom spamfiltret ikväll på min gmail. Mitt fel, jag hade inte ställt in det ordentligt för hennes tredje epost. Jag ska sluta såra henne med flit och låta henne gå står det i rubriken. Vet inte var resten säger, jag slängde det såklart.

Hur jävla tydlig ska jag behöva vara??!

Hej!

Nu har jag ringt eniro och hitta och bett dem ta bort mina uppgifter. Hoppas det går bra. Och mina andra bekymmer verkar också lösa sig, skönt med förståelse. Vissa är bra fina.

Kanske blir middag med en av Malmöinvesterarna, annars blir det jag och min playstation2 ikväll, köpte en begagnad eftersom trean aldrig verkar komma, nu klarar jag mig ett tag i alla fall med lite lara croft, prince of persia och madden nfl.

Jag ska i alla fall äta på kvarterskrogen om det inte blir nåt med investeraren och sen blir det väl lite os-sammandrag, vill se invigningens sammanfattning. Jag vet nån som är bänkad i alla fall, min gode vän Tobias i Linköping ska försöka se så många timmar som det bara går :)

Härligt att man inte kan få vara glad så länge i alla fall.

Nu har tydligen både eniro och hitta köpt min adress där jag inte ens är skattskriven av com hem så nu finns min adress tillgänglig för vem som helst som vill stalka mig. bra va!

fy fan.

trött!

Klockan 10.58 i morse förändrades världen för två av mina närmsta vänner, Elina och Fredrik. Då föddes, prick på den beräknade dagen, en liten son med Fredriks näsa och Elinas hår, tio fingrar, tio tår och allt annat som hör till ett mirakel.

Det var så härligt att få höra dem prata om sitt lilla mirakel.

Jag måste jobba, men ville bara berätta om hur häftigt det är!!!

Klockan är åtta.Jag somnade vid fyra, vaknade vid sju. Det blir en lång dag.

Och jag höll mig i samtal i några timmar igår och sen stängde jag telefonen. Har precis kollat (nu när klockan är så tidigt i England att hon sover) och ytterligare två samtal inkom igår.

Jag får hålla med mina läsare, det är nog bäst att bara skita i att höra av sig, åtminstone inget långt mail utan möjligen ett "no more contact, ever". Jag tror hon har nån slags föreställning om att den här tystnaden ska vara tillfällig och att jag bara behöver några dagar på mig för att samla mig. Så nu har hon gett mig några dagar och jag återkom inte, så nu är hon arg.

Sjuk. Jag är som sagt helt botad från att vilja ha kontakt med henne igen, oavsett när, var eller hur. Huga....

Jag skaffar nog ett tillfälligt nummer redan idag. Så snart hon inte kan få tag i mig kommer jag inte gå omkring och behöva oroa mig för att bli bombad igen. Jag får ringa upp mina kunder och berätta att jag har bytt telefonleverantör och har nytt nummer eller nåt.

Det är tur man har alla fina vänner och fina människor kring sig. Det här tar ju otroligt mycket energi såklart. Inte oväntat...

Jag hittade en funktion för att stänga av henne från den kända blå communityn där vi båda är medlemmar, den som nästan alla mina kontakter är med i. Ni som fortfarande står som "vänner" till henne där uppmanar jag å det starkaste att ta bort er.

Jag har dessutom planer på att ändra lösen till den här sidan så att det istället är datumet den dagen jag kom till världen, uttryckt som två siffror och månadens namn och om ni inte vet vilka det är som gäller så är siffran samma som den klassiska otursdagen och månaden är den som kommer två månader före årets sista. Alltså, samma format som lösenordet idag, men byte av dag och månad så att säga.


Så om ni inte kommer in här nästa vecka eller så, så beror det på att jag bytt lösenord. Fattar ni inte mina halvkryptiska instruktioner så får ni maila mig. :-)

jag måste snarast möjligt försöka få tag i ett mer långsiktigt nummer, men det går nog att ordna. Härligt med små "projekt"; inte sant?

Såhär på morgonen kan man nästan skratta åt det. Fredrik sa åt mig igår att om det här var Ally McBeal så skulle scenen där telefonen ringer för sjunde gången och jag ser att det är hon förbytas mot en scen i en skyttegrav från första världskriget där befälen ropar "HÅLL UT!" medan kulorna viner.

Slaget som Somme stod igår. Jag undrar när hon kommer börja ringa idag.

Hon var uppe 04.56 imorse på facebook såg jag när jag kollade min egen. Hon sov nog några timmar och sen började hon igen. Tre samtal hittills. Och nu börjar hon med skrämseltaktik och en massa annat roligt...

Är det inte lite grann synd om henne, tänkte jag innan. Och visst hade jag en förhoppning om att hon skulle bli bättre och att vi skulle kunna bli vänner.

Det är nu 10 dagar sen jag sa att jag inte vill ha någon kontakt alls. Igår lämnade hon ett meddelande på min svarare efter att jag inte svarat att om jag inte svarade på det meddelandet så var det finito med all kontakt. Nånsin. Ingen vänskap, ingen kontakt, aldrig nånsin, oavsett hur lång tid som går. Och det tyckte jag var jobbigt som tanke. Jag har ändå närt en förhoppning om att en dag ska hon kunna bli frisk, bli bättre.

Den förhoppningen är borta. Nu är jag bara glad den dagen hon verkligen helt försvinner ur mitt liv. För gissa...


Imorse, 11.00, sms (tidigare noterat här): "Hör av dig, det är viktigt, du har viktiga papper här du måste ta hand om"

18.40: sms: "Sluta med det här omedelbart, sluta hålla på såhär!"
19.01: missat samtal, okänt nummer (dolt via mobiltelefonen förmodligen, som hon brukar göra när hon vill öka chansen att jag svarar)
19.10: missat samtal, okänt nummer
19.16: missat samtal, Yvette
19.20: missat samtal, Yvette
19.27: missat samtal, Yvette
19.38: missat samtal, Yvette + Eurovoice

Ja. Hej och välkommen till mitt liv.

tillägg...
19.58: missat samtal, Yvette
20.16: missat samtal, Yvette


jag publicerar här det mail jag fick som hamnat direkt i min papperskorg (där jag ställt in att det ska hamna). Löftet det handlar om är att jag lovade att försöka hålla kontakten som kompisar även om det var jobbigt. The awful thing är att jag gjorde slut.


i'm sorry its had to come to this.
Respond to me, fulfill your promise that you gave to me, and get the
hell out of my life. YOU DO NOT HAVE THE RIGHT TO CAUSE A FELLOW HUMAN
BEING SO MUCH PAIN FOR NO REASON AT ALL.
if you don't i will make it more public. i was right what i said to
iris you know, you dont deserve me or anybody else for that matter, i
hope nobody gets hurt by your selfish being again. You keep on
punishing me for something that i was not responsible for? why? it
doesnt matter whether its the effect or the cause. you say you cant
forgive and forget? i forgave you, so whats the problem? all of us
actually question whether you are a christian, our father forgave me.
now, as i asked for (and continually have been since you broke my
heart) please fulfill you promise you made to me as you were doing
that awful thing.


Jag kommer skaffa nytt nummer som ingen får lämna ut till andra så småningom, och jag tror att det jag ska göra är att skicka ett långt sista mail innan jag stänger ner hennes möjligheter att kontakta mig och säga varför det här sker, inte för det som hände under relationen utan det som hände efter. att det inte är normalt och friskt och att det är på grund av detta som jag bryter och att jag försökte hålla mitt löfte, men det gick inte när hon hela tiden försökte förvandla kontakt till "återskapande av relation".

jag börjar för första gången med det här mailet bli orolig för vad hon ska ljuga ihop eller ta sig till. vilka lögner hon ska sprida och vad hon ska koka ihop, eller om hon står här en dag som tyskan i arboga.

20.35: missat samtal, Yvette.

Efter stöttning från vänner igår tog jag mig vidare till en ny dag, kände mig ganska nöjd med livet igen, lite sådär lagom. Men tro inte att "hon" låter mig komma undan så lätt. Idag fick jag sms istället från henne, där hon undrar:

"men snälla du, varför undviker du mig så, du får ta och mogna nu, jag har extremt viktiga bankpapper här som du måste ta tag i så hör av dig!"

Jag startade ju konto i England när jag var där och postadressen var hem till oss. Jag har givetvis ändrat så att jag ska få allting online till mail istället, så jag är inte ens säker på om det är några papper som finns eller inte. Kan ju vara vad som helst. Jag har i alla fall inga meddelanden när jag loggar in. Men nu har jag i alla fall tömt kontot så jag inte behöver oroa mig för att banken har något de vill mig.

Telenor kan inte blocka min telefon heller så jag kommer förmodligen ta steget fullt ut och byta telefonnummer, vilket blir lite bökigt, kanske jag tar över Fredriks nu när han får nytt och lägger mitt på viloläge ett tag. Eventuellt får jag även döda min profil på facebook och höra av mig till mina vänner där och säga att de får nå mig på mail. Det här håller inte längre.

Härligt liv man lever.... vill bara påminna om att gårdagens meddelande sa "du kommer aldrig nånsin höra av mig mer om du inte hör av dig nu". Det höll inte ens i 24 timmar. Så jag räknar med eskalerande kontaktförsök.

Ja, det är ju som alla säger. Bara bra att det äntligen tar rejält slut. Om det nu gör det, jag räknar med ett par stycken hotfulla samtal till efterhand. Men det lyckades i alla fall påverka mig nog att sätta mig ur balans resten av dagen.

Grrr.... vet inte om jag är mest ledsen eller irriterad....

sport
vetenskap
djur & natur
teknik
musik
film & tv
litteratur & kultur
historia & geografi
resor & miljöer
livsåskådning & filosofi
politik & samhälle
livsstil & hobbies


Är detta vettiga frågekategorier för ett frågesportsspel? försöka täcka in så mycket som möjligt men ändå inte ha ohanterbart många kategorier. Vad tycker ni??

Missat samtal. eurovoice. där var hon. hon har nog ringt under dolt nummer ett par gånger men jag har inte tagit några samtal från dolt nummer. nu grät hon och sa "jag kan inte ta det här längre, om du inte hör av dig nu så kommer du inte höra av mig nåt mer nånsin igen".

Och det är väl bra. Antar jag. Det är inte vad jag VILL, för jag vill ju hon ska må bra och att hon ska få ett fint liv och att vi ska kunna bli vänner en dag igen. Men jag kan inte ringa tillbaka. Såklart. Det går inte. Men fy fan i helvetes jävla skit och AJJJJ så ont det gör att höra någon man älskat så mycket gråta.

Jag lyssnade inte klart på meddelandet, för er som undrar. jag hörde bara tio-tolv sekunder.

Lycka till att jobba effektivt idag.... är det så man måste vara? Stenhård och okänslig? Jag vet rent logiskt att det här är vad hon också behöver, kunna gå vidare och släppa mig. Så att vi båda kan gå vidare.

Jag hoppas bara att jag nån gång i framtiden kan känna mig riktigt lycklig och glad igen. Och att jag kan glöda igen. Och vilja göra saker för att det känns roligt. För just nu kan jag känna roligheter i stunden, men inte när jag sitter själv. Och jag kan ju inte hålla på och fly igen.

Det börjar definitivt bli dags att boka tid  hos en psykolog.

Jag överväger att ersätta bäddsoffan med en 120-säng. Inte för att den är obekväm, men det märks lite att den inte riktigt är gjord för att sova permanent i och jag har ju den verkligen inte uppfälld vid något tillfälle. Och nu har jag ju en fin fåtölj att sitta i. Å andra sidan är bäddsoffan 140cm bred och det ger ju lite mer yta. Inatt hade jag dessutom konstiga vampyrdrömmar i den, med moderna vampyrer som var ute på dagen.

Jaja, idag är det jobbdag, helt vanlig jobbdag. :)

Söndag morgon, sabrina på tv. tror jag ska smita till kyrkan lite senare. Solen tittar in genom fönstret och jag har en hel söndag för mig själv utan några särskilda planer överhuvudtaget. Det känns bra, om än lite märkligt. Det är bisarrt hur mycket skador jag bär på från mitt förra förhållande när det gäller sådant. Att ha tid för sig själv var något jag kämpade stenhårt för där, och fick ha en halvtimme eller timme om dagen.

Nu har jag den tiden, och är fortfarande i landningsläge, och vill inte binda upp min tid alltför mycket. Jag träffar gärna vänner, men inte för länge i taget, utan gärna under kontrollerade former, och vaktar stenhårt på min egen tid. Samtidigt som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den när jag väl har den, för jag är inte van att få bestämma över min egen tid själv, så var det inte för några månader sedan som bekant. Då utgick allting från någon annans behov.

Så kan det inte vara. Jag måste få stå i centrum för mitt eget liv. Även om jag inte "vill" lika intensivt en massa saker som tidigare.

Nu är det The American Race, ganska enkel tv-idé men ganska kul.

Jag kan inte bestämma mig för om jag ska skriva så personligt här i bloggen. Å ena sidan känns det bra, å andra känns det väldigt utlämnande. Det är en period av stor förändring för mig just nu, det är nog en ganska annorlunda Björn som kommer att komma ut på andra sidan av hela den här processen. Men tack och lov är jag inte ensam i processen heller, jag har bra stöd. Det här känns som "nästa steg" i den process som började med utbrändhet och bilolycka, fortsatte med uppsägning och flytt till England. Nu kommer del III. Return of the Jedi. ;-)

Sitter och lyssnar på lite musik, återupptäcker Katie Melua och pratar lite på nätet. Det är så stilla ute. Plats för tankar och funderingar. Jag försöker annars att låta bli att planera och tänka för långt framåt. För första gången tror jag nånsin - så försöker jag att inte ha planer framåt och inte se bakåt utan bara leva här och nu.

Det är inte alltid helt enkelt. Jag brukar vilja göra en plan för vad jag ska åstadkomma, men de senaste månaderna har jag inte haft någon. Jag har inga särskilda önskemål. Jag har lite saker jag skulle vilja åstadkomma. Två stora mål har jag satt upp. Tidigare har de målen också varit drivkraften. Nu ligger all energi på här och nu. Jag tittar inte längre fram än någon vecka eller så med det mesta av min energi.

Och svårast av allt för mig är att lära mig mellanlägen. Att inte alltid vara 100% det ena eller 0% det andra. Jag har ju alltid varit sådan, antingen allt eller inget. Men med lite hjälp från närstående börjar jag försöka göra saker "lite grann" och "lite lagom". Det är faktiskt inte lätt för mig. Jag har ju levt med ett 100% eller 0%-tänkande och det är nog ganska ovanligt. De flesta gör saker lite lagom mycket. För mig var det alltid, t.ex. i skolan, frågan om att om man inte nådde ett "A" i usa (eller en "5a" när jag gick eller MVG om man säger dagens system)så var det icke godkänt, lägsta betyg. allt som inte var ett A var ett F, allt som inte var en 5a var en 1a, och allt som inte var MVG var IG. Så såg min värld ut, bara för mig. Inte för andra. Men jag var tvungen att vara precis så bra för att duga alls.

Jag gör antingen saker helt och hållet eller inte alls. Och det är en bra och nyttig, men svår träning, att ställa om sig så att jag blir lite mindre passionerad och glödande, och lite mer normal. Det hade jag aldrig trott att jag ens skulle vilja, men där jag är nu så är det liksom enda sättet att kunna ta sig framåt. Förr var jag driven av extrem passion och vilja och glöd. Nu är jag mer pragmatisk och ser inte lika långt framåt, ett steg i taget istället för en flagga vid horisonten.

Inte för att det är dåligt, det är snarare bra att leva i nuet lite mer. Men det är ovant och konstigt, att bara titta ett steg framåt. Se var man sätter fötterna. Och undvika att kasta sig in i saker. Jag har ju som bekant en tendens att göra just det. Så med det i åtanke - hur ska jag lyckas med att göra saker "lite grann" så jag inte brinner upp när det går åt helvete, utan att jag faller tillbaka i tänket att "om det inte är 100 så är det 0"?

Förstår ni den inre utmaningen i det?

Det går bra just nu. Men det känns som en konstig balansgång. Att bara göra saker "lite lagom" är ovant för mig som alltid har full afterburner på alla cylindrarna. Jag får väl vänja mig antar jag. :P

Det är ju trots allt dumt att bränna alla de fossila bränslena på en gång, tänk på den inre miljöeffekten :P

Snart dags att börja dra mig mot Göteborg. Kommer ta en lugn resa upp, kanske stanna och käka lunch på vägen, max i lödde eller hyllinge är ju aldrig fel, beroende på vilket håll jag väljer att köra. Helst hade jag sluppit att köra E6an, det blåser så med taket nere, men har kommit på hur man tar upp fönstrena så man minskar hur mkt luft som kommer in. man måste bara göra saker i rätt ordning.

vi hörs senare, allihop.

Nu är bilen fixad igen. Det är ju bisarrt att en bil kan gå sönder så mycket. Men om man ser fördelarna så har jag nu fått nytt batteri, ny list i fönsterhissen, ny generatorrem och helt nytt avgassystem utan kostnad.

men lite rädd för vad som komma skall är man.

Imorgon ska jag till Göteborg på en kortvisit, sista chansen att träffa familjen Axelzon. Vi ska göra tacos, jag och Fredrik. Och spela playstation och åka cabbe om det inte regnar.

Nu måste jag sova lite. Möte imorgon.