Söndagsblä
Den som följer min blogg vet att jag inte gillar söndagar. Har aldrig gjort. Det är dagen då man väntar. Väntar på måndagen, väntar på nya måsten, väntar på...
Nu var Tobias och Pontus här och kollade lite på Shadowrun som vi skulle spela. Det distraherar tankarna ett tag, men det märks att jag bara sovit 2,5 timma inatt.
Orkar inte riktigt med en massa socialt just nu, spela med grabbarna är ungefär vad jag mäktar med. Och umgås med några enstaka människor, men jag behöver vara själv, fast ändå inte vara själv. Vara med folk som man kan vara ensam med. Om ni förstår. Folk som står nära men som man inte behöver "göra" saker med, utan bara kan "vara" med, bara existera.
Mycket tankar och mycket som äntligen börjar bearbetas, som inte kunde hanteras innan när jag fortfarande satt fast i det gamla. Men det går tillbaka till det jag pratat om innan här - att jag inte riktigt har "lust" med nånting i dagsläget, och är EXTREMT känslig för att misslyckas eller bli bortvald/inte duga riktigt.
Inte så bra, för jag kan se mig själv sitta i baksätet och vara medveten om processen, men orkar inte göra något åt den utan bara konstaterar och sen låter jag det hända och blir inte särskilt berörd. Det är kanske så här det känns att bli vuxen, att inte brinna längre, utan bara vara. Att bara existera och låta världen glida förbi och ta den som den kommer. Att inte våga älska, att inte vilja söka passionen för där en låga ska tändas, där ska allting brännas till aska och förtäras? Kanske är det såhär alla andra lever.
Sådär går tankarna på en söndag. Inte helt hälsosamt eller bra. Man ska ju vara lycklig. Och det är jag, över att jag får leva och vara älskad av Gud och att jag är förlåten mina brister. Men entusiastisk är jag över mycket få saker dessa dagar. Det tror jag att jag får vara. So några kloka läsare skrev, det här måste få ta tid, det måste få vara så här ett tag. Jag vet att det kommer gå över om några månader.
Jag hittade ett körkort idag vid en bankomat, ett amerikanskt körkort som hörde till en svensk utbytesstudent skulle jag tro. Tog med det till pizzerian och skulle slå upp honom på Hitta.se, men han satt på pizzerian och var mäkta glad över att få sitt körkort tillbaka. Dagens existensberättigande gärning.
Nu har jag packat upp tvätten, soffan har fått vara soffa för första gången och när jag har fällt ner den kommer jag omedelbart att somna i den förmodligen och sen är det måndag och jag kan sätta på autopiloten igen. En dag i taget, genom den här perioden som jag tror och hoppas går över med tiden. En dag i taget.
Ni behöver inte tokringa ner mig, jag tänker bara högt och jag är inte så att jag vill prata en massa om alla tankar, det blir för mycket. Just nu måste jag ta mig igenom det här själv om jag ska lära mig att inte ta åt mig, inte bli berörd.
Det är söndag och jag väntar på måndag. Inte för att jag längtar efter måndag, utan för att det är ytterligare en dag i livet. Och en dag till medan kroppen och själen läker så jag kan bli mig själv igen och skratta som jag brukar och slappna av som jag brukar och tro blint och naivt på kärleken som jag brukar och vara galen som jag brukar.
Jag tror inte att alla tänker så här mycket. Jag tror inte alla tänker så här mörkt. Det slog mig igår när vi käkade och jag i förbifarten skämtade om gången när jag blev kissad på från ett träd av mina mobbare. För mig var det ett lite lustigt minne, för de andra var det så att de la ner besticken och tittade förfärat på mig. Det slog mig först då att det kanske inte var normalt, det kanske inte är sånt som alla har erfarenhet av?
Att jag kanske haft det lite speciellt mellan år 7 och år 16? Eller äh, skit samma. Det var då. Nu är jag här och jag är frisk och finns till och är älskad. Så det blir nog en dag imorgon också. En måndag, tror jag. Och sen en tisdag, och till helgen ska jag till Småland. Jag ska bara orka hålla mig uppe till tio tänkte jag, så jag kan sova sen och ta igen lite av gårdagens förlorade sömn.
Nu var Tobias och Pontus här och kollade lite på Shadowrun som vi skulle spela. Det distraherar tankarna ett tag, men det märks att jag bara sovit 2,5 timma inatt.
Orkar inte riktigt med en massa socialt just nu, spela med grabbarna är ungefär vad jag mäktar med. Och umgås med några enstaka människor, men jag behöver vara själv, fast ändå inte vara själv. Vara med folk som man kan vara ensam med. Om ni förstår. Folk som står nära men som man inte behöver "göra" saker med, utan bara kan "vara" med, bara existera.
Mycket tankar och mycket som äntligen börjar bearbetas, som inte kunde hanteras innan när jag fortfarande satt fast i det gamla. Men det går tillbaka till det jag pratat om innan här - att jag inte riktigt har "lust" med nånting i dagsläget, och är EXTREMT känslig för att misslyckas eller bli bortvald/inte duga riktigt.
Inte så bra, för jag kan se mig själv sitta i baksätet och vara medveten om processen, men orkar inte göra något åt den utan bara konstaterar och sen låter jag det hända och blir inte särskilt berörd. Det är kanske så här det känns att bli vuxen, att inte brinna längre, utan bara vara. Att bara existera och låta världen glida förbi och ta den som den kommer. Att inte våga älska, att inte vilja söka passionen för där en låga ska tändas, där ska allting brännas till aska och förtäras? Kanske är det såhär alla andra lever.
Sådär går tankarna på en söndag. Inte helt hälsosamt eller bra. Man ska ju vara lycklig. Och det är jag, över att jag får leva och vara älskad av Gud och att jag är förlåten mina brister. Men entusiastisk är jag över mycket få saker dessa dagar. Det tror jag att jag får vara. So några kloka läsare skrev, det här måste få ta tid, det måste få vara så här ett tag. Jag vet att det kommer gå över om några månader.
Jag hittade ett körkort idag vid en bankomat, ett amerikanskt körkort som hörde till en svensk utbytesstudent skulle jag tro. Tog med det till pizzerian och skulle slå upp honom på Hitta.se, men han satt på pizzerian och var mäkta glad över att få sitt körkort tillbaka. Dagens existensberättigande gärning.
Nu har jag packat upp tvätten, soffan har fått vara soffa för första gången och när jag har fällt ner den kommer jag omedelbart att somna i den förmodligen och sen är det måndag och jag kan sätta på autopiloten igen. En dag i taget, genom den här perioden som jag tror och hoppas går över med tiden. En dag i taget.
Ni behöver inte tokringa ner mig, jag tänker bara högt och jag är inte så att jag vill prata en massa om alla tankar, det blir för mycket. Just nu måste jag ta mig igenom det här själv om jag ska lära mig att inte ta åt mig, inte bli berörd.
Det är söndag och jag väntar på måndag. Inte för att jag längtar efter måndag, utan för att det är ytterligare en dag i livet. Och en dag till medan kroppen och själen läker så jag kan bli mig själv igen och skratta som jag brukar och slappna av som jag brukar och tro blint och naivt på kärleken som jag brukar och vara galen som jag brukar.
Jag tror inte att alla tänker så här mycket. Jag tror inte alla tänker så här mörkt. Det slog mig igår när vi käkade och jag i förbifarten skämtade om gången när jag blev kissad på från ett träd av mina mobbare. För mig var det ett lite lustigt minne, för de andra var det så att de la ner besticken och tittade förfärat på mig. Det slog mig först då att det kanske inte var normalt, det kanske inte är sånt som alla har erfarenhet av?
Att jag kanske haft det lite speciellt mellan år 7 och år 16? Eller äh, skit samma. Det var då. Nu är jag här och jag är frisk och finns till och är älskad. Så det blir nog en dag imorgon också. En måndag, tror jag. Och sen en tisdag, och till helgen ska jag till Småland. Jag ska bara orka hålla mig uppe till tio tänkte jag, så jag kan sova sen och ta igen lite av gårdagens förlorade sömn.
Kommentarer
Trackback
