checklista
- IKEA, fixa grejor som fattas
- amerikansk fotboll, ifall det inte skulle regna så mycket
- printa ut all-american quiz (done)
- ta med klockorna
- köpa rollspelsbok på sf-bokhandeln
- packa grejor.
Han hade börjat bearbeta en hel del av det som hänt nu. Och börjat se hur en del av hans nuvarande beteende var oerhört färgat av hennes borderline-liknande tänk. Paranoia, misstänksamhet, himmel-helvete. Upp och ner. Kanske inte så konstigt. Saker som blivit helt naturliga och normala för honom var ju, när man såg det såhär, helt bisarra att han accepterat. Som att man måste be om lov ifall man skulle gå och jobba. Eller be om ursäkt när man pratat i telefon med någon. Eller att det ibland var okej och "självklart" att han skulle få jobba och träffa vänner, herregud, hon var väl inget monster. Men ibland var det ett oförlåtligt svek, att han glömde bort henne, ett försök att såra och slita sönder deras kärlek som han höll på med när han svarade i telefon efter 7 på kvällen, eller när han jobbade mer än ett par timmar, eller inte bad om ursäkt för det.
Eller att hans resor till Sverige föregicks av tystnad, sedan chock, sedan 12 timmars konstant gråtande i sängen med peak natten innan han skulle åka, en hjälplöst snyftande och otröstlig älskling som var helt förstörd över att hon skulle bli lämnad. Det hade tagit hårt. Liksom de gånger han fått ett mörkt sms när han var ute och handlade mat, och kom hem till en hopkrupen tjej som inte talade med honom, men som lämnat brev på köksbordet där hon skrev hur han aldrig prioriterade deras kärlek och med hennes förlovningsring bredvid, och att han skulle lämna sin också, där hon beklagade hur han tvingade henne att göra det här, men hon gjorde det för att hon älskade honom. Och när han insett vad det borde innebära att älska någon, och kunde leva sitt liv med henne som fokus, så skulle han få tillbaks den. Om han bara ville inse att han gjort fel och be om förlåtelse.
Liksom när hon stal hans pass. För kärlekens skull, det var inte för att vara elak, det var för att hjälpa honom förstå att han prioriterade fel som åkte till sitt jobb i Sverige, att hon skulle dö om han åkte. Och att han till slut fått muta henne med att följa med för att de skulle kunna kasta sig i en taxi och precis hinna med planet. Och hur han fått le och sköta jobbet precis som om ingenting hänt. Hur hon aldrig pratat med honom när han skulle åka nånstans, men alltid blev förbannad om han inte hela tiden log och var älskvärd. Aldrig visa ilska, det var ju hans fel. Hans eget fel. Det var han som inte kunde prioritera.
Det var inte en helt bekväm insikt, att hennes tankemönster influerat och påverkat honom så länge. Han undrade exakt hur mycket av det som nu satt kvar i hans eget beteende. Han hade redan vid ett par tillfällen märkt hur han reagerat och efteråt tänkt "det där var inte alls som jag". Det var hennes mönster som framträdde. Obehaglig upplevelse. Mycket obehaglig.
Det var verkligen ett krig han överlevt. Och ett krig som han först nu kunde börja se tillbaka på. Det skulle ta tid, det här...
- amerikansk fotboll, ifall det inte skulle regna så mycket
- printa ut all-american quiz (done)
- ta med klockorna
- köpa rollspelsbok på sf-bokhandeln
- packa grejor.
Han hade börjat bearbeta en hel del av det som hänt nu. Och börjat se hur en del av hans nuvarande beteende var oerhört färgat av hennes borderline-liknande tänk. Paranoia, misstänksamhet, himmel-helvete. Upp och ner. Kanske inte så konstigt. Saker som blivit helt naturliga och normala för honom var ju, när man såg det såhär, helt bisarra att han accepterat. Som att man måste be om lov ifall man skulle gå och jobba. Eller be om ursäkt när man pratat i telefon med någon. Eller att det ibland var okej och "självklart" att han skulle få jobba och träffa vänner, herregud, hon var väl inget monster. Men ibland var det ett oförlåtligt svek, att han glömde bort henne, ett försök att såra och slita sönder deras kärlek som han höll på med när han svarade i telefon efter 7 på kvällen, eller när han jobbade mer än ett par timmar, eller inte bad om ursäkt för det.
Eller att hans resor till Sverige föregicks av tystnad, sedan chock, sedan 12 timmars konstant gråtande i sängen med peak natten innan han skulle åka, en hjälplöst snyftande och otröstlig älskling som var helt förstörd över att hon skulle bli lämnad. Det hade tagit hårt. Liksom de gånger han fått ett mörkt sms när han var ute och handlade mat, och kom hem till en hopkrupen tjej som inte talade med honom, men som lämnat brev på köksbordet där hon skrev hur han aldrig prioriterade deras kärlek och med hennes förlovningsring bredvid, och att han skulle lämna sin också, där hon beklagade hur han tvingade henne att göra det här, men hon gjorde det för att hon älskade honom. Och när han insett vad det borde innebära att älska någon, och kunde leva sitt liv med henne som fokus, så skulle han få tillbaks den. Om han bara ville inse att han gjort fel och be om förlåtelse.
Liksom när hon stal hans pass. För kärlekens skull, det var inte för att vara elak, det var för att hjälpa honom förstå att han prioriterade fel som åkte till sitt jobb i Sverige, att hon skulle dö om han åkte. Och att han till slut fått muta henne med att följa med för att de skulle kunna kasta sig i en taxi och precis hinna med planet. Och hur han fått le och sköta jobbet precis som om ingenting hänt. Hur hon aldrig pratat med honom när han skulle åka nånstans, men alltid blev förbannad om han inte hela tiden log och var älskvärd. Aldrig visa ilska, det var ju hans fel. Hans eget fel. Det var han som inte kunde prioritera.
Det var inte en helt bekväm insikt, att hennes tankemönster influerat och påverkat honom så länge. Han undrade exakt hur mycket av det som nu satt kvar i hans eget beteende. Han hade redan vid ett par tillfällen märkt hur han reagerat och efteråt tänkt "det där var inte alls som jag". Det var hennes mönster som framträdde. Obehaglig upplevelse. Mycket obehaglig.
Det var verkligen ett krig han överlevt. Och ett krig som han först nu kunde börja se tillbaka på. Det skulle ta tid, det här...
Kommentarer
Postat av: S
Du ska vara lycklig att du kom ifrån detta extremt destruktiva förhållande. Ta det lugnt, vännen!
Postat av: Maria P
För tio år sen hade jag drag som påminde om hennes, som jag sagt till dig förut. Så... det finns hopp även för henne. Ta du och rid ut den här stormen i dig själv, så ska du se att hon klarar sig bra på egen hand. Knaske känns bättre och befriende för dig att tänka att hon säkert klarar sig alldeles utmärkt även utan dig... :) Kram
Trackback
