en sen afton
Sitter och lyssnar på lite musik, återupptäcker Katie Melua och pratar lite på nätet. Det är så stilla ute. Plats för tankar och funderingar. Jag försöker annars att låta bli att planera och tänka för långt framåt. För första gången tror jag nånsin - så försöker jag att inte ha planer framåt och inte se bakåt utan bara leva här och nu.
Det är inte alltid helt enkelt. Jag brukar vilja göra en plan för vad jag ska åstadkomma, men de senaste månaderna har jag inte haft någon. Jag har inga särskilda önskemål. Jag har lite saker jag skulle vilja åstadkomma. Två stora mål har jag satt upp. Tidigare har de målen också varit drivkraften. Nu ligger all energi på här och nu. Jag tittar inte längre fram än någon vecka eller så med det mesta av min energi.
Och svårast av allt för mig är att lära mig mellanlägen. Att inte alltid vara 100% det ena eller 0% det andra. Jag har ju alltid varit sådan, antingen allt eller inget. Men med lite hjälp från närstående börjar jag försöka göra saker "lite grann" och "lite lagom". Det är faktiskt inte lätt för mig. Jag har ju levt med ett 100% eller 0%-tänkande och det är nog ganska ovanligt. De flesta gör saker lite lagom mycket. För mig var det alltid, t.ex. i skolan, frågan om att om man inte nådde ett "A" i usa (eller en "5a" när jag gick eller MVG om man säger dagens system)så var det icke godkänt, lägsta betyg. allt som inte var ett A var ett F, allt som inte var en 5a var en 1a, och allt som inte var MVG var IG. Så såg min värld ut, bara för mig. Inte för andra. Men jag var tvungen att vara precis så bra för att duga alls.
Jag gör antingen saker helt och hållet eller inte alls. Och det är en bra och nyttig, men svår träning, att ställa om sig så att jag blir lite mindre passionerad och glödande, och lite mer normal. Det hade jag aldrig trott att jag ens skulle vilja, men där jag är nu så är det liksom enda sättet att kunna ta sig framåt. Förr var jag driven av extrem passion och vilja och glöd. Nu är jag mer pragmatisk och ser inte lika långt framåt, ett steg i taget istället för en flagga vid horisonten.
Inte för att det är dåligt, det är snarare bra att leva i nuet lite mer. Men det är ovant och konstigt, att bara titta ett steg framåt. Se var man sätter fötterna. Och undvika att kasta sig in i saker. Jag har ju som bekant en tendens att göra just det. Så med det i åtanke - hur ska jag lyckas med att göra saker "lite grann" så jag inte brinner upp när det går åt helvete, utan att jag faller tillbaka i tänket att "om det inte är 100 så är det 0"?
Förstår ni den inre utmaningen i det?
Det går bra just nu. Men det känns som en konstig balansgång. Att bara göra saker "lite lagom" är ovant för mig som alltid har full afterburner på alla cylindrarna. Jag får väl vänja mig antar jag. :P
Det är ju trots allt dumt att bränna alla de fossila bränslena på en gång, tänk på den inre miljöeffekten :P
Det är inte alltid helt enkelt. Jag brukar vilja göra en plan för vad jag ska åstadkomma, men de senaste månaderna har jag inte haft någon. Jag har inga särskilda önskemål. Jag har lite saker jag skulle vilja åstadkomma. Två stora mål har jag satt upp. Tidigare har de målen också varit drivkraften. Nu ligger all energi på här och nu. Jag tittar inte längre fram än någon vecka eller så med det mesta av min energi.
Och svårast av allt för mig är att lära mig mellanlägen. Att inte alltid vara 100% det ena eller 0% det andra. Jag har ju alltid varit sådan, antingen allt eller inget. Men med lite hjälp från närstående börjar jag försöka göra saker "lite grann" och "lite lagom". Det är faktiskt inte lätt för mig. Jag har ju levt med ett 100% eller 0%-tänkande och det är nog ganska ovanligt. De flesta gör saker lite lagom mycket. För mig var det alltid, t.ex. i skolan, frågan om att om man inte nådde ett "A" i usa (eller en "5a" när jag gick eller MVG om man säger dagens system)så var det icke godkänt, lägsta betyg. allt som inte var ett A var ett F, allt som inte var en 5a var en 1a, och allt som inte var MVG var IG. Så såg min värld ut, bara för mig. Inte för andra. Men jag var tvungen att vara precis så bra för att duga alls.
Jag gör antingen saker helt och hållet eller inte alls. Och det är en bra och nyttig, men svår träning, att ställa om sig så att jag blir lite mindre passionerad och glödande, och lite mer normal. Det hade jag aldrig trott att jag ens skulle vilja, men där jag är nu så är det liksom enda sättet att kunna ta sig framåt. Förr var jag driven av extrem passion och vilja och glöd. Nu är jag mer pragmatisk och ser inte lika långt framåt, ett steg i taget istället för en flagga vid horisonten.
Inte för att det är dåligt, det är snarare bra att leva i nuet lite mer. Men det är ovant och konstigt, att bara titta ett steg framåt. Se var man sätter fötterna. Och undvika att kasta sig in i saker. Jag har ju som bekant en tendens att göra just det. Så med det i åtanke - hur ska jag lyckas med att göra saker "lite grann" så jag inte brinner upp när det går åt helvete, utan att jag faller tillbaka i tänket att "om det inte är 100 så är det 0"?
Förstår ni den inre utmaningen i det?
Det går bra just nu. Men det känns som en konstig balansgång. Att bara göra saker "lite lagom" är ovant för mig som alltid har full afterburner på alla cylindrarna. Jag får väl vänja mig antar jag. :P
Det är ju trots allt dumt att bränna alla de fossila bränslena på en gång, tänk på den inre miljöeffekten :P
Kommentarer
Trackback
