kraschen

Söndag morgon, sabrina på tv. tror jag ska smita till kyrkan lite senare. Solen tittar in genom fönstret och jag har en hel söndag för mig själv utan några särskilda planer överhuvudtaget. Det känns bra, om än lite märkligt. Det är bisarrt hur mycket skador jag bär på från mitt förra förhållande när det gäller sådant. Att ha tid för sig själv var något jag kämpade stenhårt för där, och fick ha en halvtimme eller timme om dagen.

Nu har jag den tiden, och är fortfarande i landningsläge, och vill inte binda upp min tid alltför mycket. Jag träffar gärna vänner, men inte för länge i taget, utan gärna under kontrollerade former, och vaktar stenhårt på min egen tid. Samtidigt som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den när jag väl har den, för jag är inte van att få bestämma över min egen tid själv, så var det inte för några månader sedan som bekant. Då utgick allting från någon annans behov.

Så kan det inte vara. Jag måste få stå i centrum för mitt eget liv. Även om jag inte "vill" lika intensivt en massa saker som tidigare.

Nu är det The American Race, ganska enkel tv-idé men ganska kul.

Jag kan inte bestämma mig för om jag ska skriva så personligt här i bloggen. Å ena sidan känns det bra, å andra känns det väldigt utlämnande. Det är en period av stor förändring för mig just nu, det är nog en ganska annorlunda Björn som kommer att komma ut på andra sidan av hela den här processen. Men tack och lov är jag inte ensam i processen heller, jag har bra stöd. Det här känns som "nästa steg" i den process som började med utbrändhet och bilolycka, fortsatte med uppsägning och flytt till England. Nu kommer del III. Return of the Jedi. ;-)