kraschen

Det är inte enkelt att skriva när man inte själv är säker på vad man tänker, men eftersom läsarna begär uttömmande svar ur min själ får jag försöka. Det är svårt för det är mestadels släktingar och oroliga mammor som läser.

Men detta är nog utan tvekan det svåraste uppbrott ur en relation jag haft. Inte bara för att kärleken oss emellan var så stor, utan också för att jag själv satsade mer emotionellt och var mer seriös, mer "committed" än jag någonsin varit tidigare.

Men för att förstå varför det är så tomt, varför jag irrar planlöst som en terrorist som just fått en flashbang-granat inkastad genom fönstret, måste vi bege oss tillbaka i tiden, till tiden innan den här bloggen fanns. Den här bloggen påbörjades efter min bilolycka, men den har egentligen sitt ursprung i min livskris som började sommaren och hösten innan. Då gick jag fullständigt i väggen och livet var helt meningslöst. Inte ens negativt - det var bara ett enda stort ingenting och ingenting spelade någon roll. Man kan under flera månader leva i förstadiet, där man döljer hur stor bristen på livslust är, först för sig själv, senare även för andra.

Sen kommer smällen, dagen när man inte orkar gå upp ur sängen. Då är allting så hopplöst att det är för jobbigt att ta ut disken till köket. Att gå ner och posta ett brev kan ta en vecka innan man känner att man klarar av det. Att vara i en depression innebär att allting är helt meningslöst. Så fullständigt och totalt överväldigad av stressen inför att kanske misslyckas blir man att det minsta lilla man måste göra blir ett gigantiskt projekt. Resonemanget inne i huvudet går: "jag måste ta ner brevet till brevlådan - men jag har inte gjort det än - jag är så värdelös som inte orkar ta ner brevet - nu är jag stressad också - vad typiskt att jag ska ta åt mig så mycket över så små saker - så små saker som du inte ens klarar av, nu MÅSTE du göra det här - men jag orkar inte..." och så där snurrar det vidare tills man spenderat en kvart med att stressa upp sig över brevet och det upptar 100% av ditt fokus.

Det är lite som när ett virus tar över datorn och äter upp all processorkraft. Små saker som blir jättestora.

När jag hamnade där och tog mig ur det utvecklade jag flera olika skyddssystem som skulle se till att jag inte hamnade där igen. Jag kallade systemet för gult kort-rött kort-eject! Jag la in det som ett mentalt försvarssystem och tränade mig själv i att aktivera det, reagera på det (först med extrem överkänslighet så jag skulle lära mitt undermedvetna att det här var en verklig larmklocka) och se till att jag tog mig ur stressiga situationer. Till slut kunde jag låta bli att säga "GULT KORT" till mig själv högt ovh bara tänka det. Efter ytterligare lite träning så hade mitt undermedvetna lärt sig att själv aktivera systemet och jag reagerade på automatik.

Att vara deprimerad är nämligen att vara fånge i en negativ spiral av emotionella associationer som alla leder ner i ett stort svart hål av hopplöshet. Djup depression är för mig definitionen på hur det är i helvetet, om nån undrar hur jag definierar den termen. Det är total frånvaro av all kärlek (motsatsen till kärlek är inte hat utan hopplöshet och likgiltighet). Den spiralen är så automatisk och så självklar att man undermedvetet tränar sig att aktivera den. Och i mitt fal var som sagt varningssystemet ett sätt att bryta spiralen, bara länge nog för att hinna koppla in det rationella systemet.

Gult kort innebar att jag stressade lite för mycket, att det var dags att tänka till och planera in ett lite lugnare tempo framöver, ta ett break eller en paus i vardagen och stanna till för att andas. Bara en varningssignal. För många gula kort tätt inpå tydde på att något var fel - men oftast brukade ett eller två räcka för att jag skulle fatta att nu var det på väg utför.

Jag tänker mig att alkoholister har liknande "system" för att motverka sina drifter att dricka. Alla former av negativa beteenden tror jag handlar om att man "sätter hjärnan i friläge" och släpper det rationella greppet om ödlehjärnan som är extremt primal.

Rött kort innebar att NU var det fara å färde. Jag tog gula kort på allvar, men så snart jag kände att det började närma sig ett rött kort då var det allvar. Den signalen var så starkt inbyggd. Den betydde VAKNA UPP och inte med nån väntan. Det innebar alltid att jag var tvungen att omedelbart avbryta, avboka och göra helt andra saker som BARA hade att göra med rekreation och vila. Det var sällsynt att de användes. 2-3 gånger under hela min återhämtningsperiod. Det var en gigantisk varning, ett slags varning som verkligen behövde aktiveras när jag inte lyssnat på de gula korten utan fortsatt.

Eject var bara något jag hade i teorin, något som jag inte använde. Det var det som skulle komma efter rött kort, den sista varningen innan slutet. Då fanns det inte ens någon tankeprocess inkopplad. Den gick direkt in i en annan del av ödlehjärnan som sa ÖVERLEV.

I slutet av tunneln, i botten av hålet som kallas depression finns bara döden. När de första antidepressiva medicinerna kom ut på marknaden för 30 år sen blev det ett problem. Den som är verkligt deprimerad kan inte ta livet av sig. De har inte orken. Att posta ett brev tar en vecka och det är en rätt enkel operation. Att ta livet av sig är ganska komplext. De första medicinerna gav handlingskraften tillbaka några veckor innan man slutade vara så deprimerad. Det innebar att massor av deprimerade människor plötsligt fick ork och lust nog att göra något åt sin situation vilket resulterade i ett par självmord innan man kunde ta fram lite mer effektiva medel som får allting att släppa samtidigt, så att man mår bättre samtidigt som man orkar mer.

Varför pratar jag om min rehabilitering och mina upplevelser? För att förklara varför jag idag är i gränslandet kring  vad som förmodligen kliniskt skulle betraktas som depression. Även om jag tror och hoppas att det är en tillfällig förändring som jag kan ta mig ur bara på någon månad eller två. Och för att ingen ska tro att Y bara var en tjej med lite problem som det blev för jobbigt med utan att det var en relation som jag såg som så viktig för mig att jag valde att ta risker. Så det jag känner nu är ett resultat av mina egna val och något jag själv måste ta ansvar för och bearbeta.

Jag var helt övertygad om att det var kvinnan jag skulle gifta mig med och leva med. Och jag är övertygad om att hade hon inte haft ett bagage och sina psykiska problem hade vi varit ihop idag. Om då inte mina egna konstigheter som människa kommit ivägen (jodå, jag har mina issues jag med), för det är en av mina stora erfarenheter från det här. Jag har gott om issues när det gäller relationer.

Min pappa sa till mig att jag skulle hitta någon lokal människa i min ålder, gärna med ett par barn som hade ett vanligt hederligt (läs: fysiskt) jobb. Jag vet inte om jag skulle bli lycklig med en tjej som sitter i kassan på Konsum, är frånskild och har två ungar och en häck lika stor som en volvolastbil, som röker och spelar bingolotto och dricker billig öl medan hon röker och gungar ungarna på knäet och tittar lystet på min plånbok.

I det avseendet hade Y varit helt fantastisk som livspartner för mig när hennes sjukdom/problem inte dominerade vårt gemensamma liv (vilket ju tyvärr var 85% av tiden). Hon är rolig, snabbtänkt, självständig, ambitiös, stark (betydligt starkare än jag är), en överlevare som har rötterna i arbetarklassen men åsikterna åt höger, precis som jag. Och jag hade lovat inför Gud som ju dessutom var ganska ny i mitt liv i maj förra året att det här skulle jag satsa på. Men så mådde hon ju rätt ofta inte så bra. Och då var ingen av egenskaperna ovan närvarande.

Men jag satsade. För mig, för oss, för att inte ge upp. Och det gula kortet kom redan i september, sen i oktober igen följt av ett rött. Ett rött till i december. Jag körde på, väl medveten om risken men jag var dedikerad. Rött igen i januari och så ytterligare två röda i februari. Det började bli svårt att köra vidare. Kärleken dog nästan två månader innan, men jag ville inte ge upp. Hon mådde minst lika dåligt i relationen som jag, men var rädd för förändringen, rädd att bli ensam igen.

Så kom då EJECT efter ett dussin röda kort totalt och då fanns ingen återvändo. Då var det bara snabbast möjligast utväg i maj. Och det är klart det gör ont. Det var inte bara en flickvän jag förlorade. Det var min blivande fru och min livspartner - och den kom paketerad i en insikt om att jag inte räckte till. Inte att jag inte gjorde nog utan att jag gjorde allt och offrade allt för att kämpa vidare men förlorade ändå.

Och det är ju illa nog. Då skulle man kunna tro att jag skulle ångra mig. Men det gör jag inte. För jag är till ett hundra procent att det var rätt val, att det inte ens fanns fler val. I de konversationer som vi haft efter det tagit slut är till och med HON av åsikten att det var rätt val, att det var det enda som kunde göras.

Det är därför det är så tomt, därför som jag är så förvirrad. Det jag längtat mest efter i livet, en riktig partner som var som gjord för mig med alla mina konstiga later, kom i min väg. Men det fanns ingenting, ingenting i hela världen jag kunde gjort som skulle räddat vår relation. Det fanns ingen väg ut. Jag offrade allt, medvetet, för att kämpa. Men jag kunde lika gärna dragit mig ur i oktober, för det här var en kamp som jag nu vet att jag aldrig kunde ha vunnit. Det är illa nog att satsa all energi man har och förlora den - det är värre att ha satsat allt, förlorat det, och inse att man inte ens hade en chans egentligen.

Ta en sekund ur ditt liv (förutom den kvart jag redan stulit av dig i läsningen av resten av texten) och fundera på om du hade det du önskade mest av allt. Om du visste att du inte kunde behålla det och du var tvungen att lämna den du älskade. Skulle inte du också vänta så länge som möjligt och kämpa tills det inte fanns några utvägar kvar?

Det gjorde jag. Och jag satte in alla chips i potten på att lösa det. Men jag satt med medelmåttiga kort på handen och livet hade två ess. Det fanns ingen väg ut. Det var det enda att göra, det är alla överens om, såväl inblandade som åskådare.

Men det är därför jag fortfarande inte dansar på livets vindar och seglar med passionen mot spännande mål. Jag har förlorat något viktigt. Och inte för att jag gjorde fel, utan trots att jag gjorde rätt. Och jag satsade allt jag hade, men jag var inte hel nog själv att kunna lösa det som inte var mitt att lösa.

Så nu måste jag först och främst se till att stabilisera mig så jag kan lyfta upp ur det tomma och låga vilket kommer ske med automatik och min övertygelse. Och sen måste jag hitta nya mål som jag kan jobba mot. Ikväll började jag. Min andra meditation och stund i ensamhet blev bättre än min första. Ytterligare en eller två kommer senare i helgen.

Men nu måste jag snart sova, ska upp med bilen till verkstan. Hoppas läsningen varit personlig nog. Mer personligt lär ni aldrig läsa om i alla fall. Ser fram mot era kommentarer här i bloggen, men helst inte via telefonterapi eller personliga samtal. Jag kommer bara tycka det är jobbigt just nu, jag är inte där att jag vill älta och bearbeta på det sättet. Hoppas ni har förståelse. När jag behöver prata om det kommer jag säga det. Just nu behöver jag prata med mig själv först.