kraschen

Så var det dags för en afton på soffan. Idag har jag verkligen inte haft ork att göra många knop. Käkade frukost hos pappa, men sen har det bara blivit det mest nödvändiga och hade massor av idéer som jag inte orkade med alls. Man får väl acceptera att det kommer finnas sådana här dagar som kommer då och då.

Det är helt klart, det här kommer ta tid. Jag sitter med ljuset dimmat och tittar på eldslågorna och undrar var passionen är. När jag ska brinna igen och varför. Jag vet, rent rationellt, att det är något som går över. Jag vet det. Men jag var passionerad innan, jag brann av längtan och av idéer och tankar.

De kommer fortfarande. 4-5 nya idéer om dagen. Men jag tar inte upp dem. Ingen ork just nu. Det får vara ok. Det måste vara okej. Jag kan inte tvinga mig själv, inte stressa mig själv. Jag försöker att medvetet låta min kropp bestämma tempot. Göra det okej att vara ledsen. Jag har ännu inte gråtit över att förhållandet sprack. Det ligger längre ner i det undermedvetna. Just nu är det väldigt mycket KBT och väldigt lite psykohistorik.

Jag kör på, såklart. Som man gör. Imorgon ska jag på möte i Malmö och kolla kläder till lajvet. Och så lunchmöte. Kanske hinner med att prata en sväng med investerargänget, men en av dem är bortrest och den andra har jag inte fått tag i idag. Eller Länsstyrelsen, men de tar nog inte drop-ins.

Lugnt tempo här alltså. Egenvård pågår. Det tar tid. Jag är inte van vid det. Och jag är frustrerad över att glöden är borta. Den kommer igen, den ligger i min natur. Jag vet det. Men det är inte kul att sitta och titta på sig själv och se att man slet ut sig rätt hårt i den här kampen.

Men vet ni vad - hon var faktiskt värd det. Jag ångrar inte att jag har ont nu. Jag ångrar inte att jag bröt förlovningen. Det var nödvändigt. Men jag ångrar inte att jag stannade så länge jag gjorde. Mindre hade inte gjort vår kärlek rättvisa.

Nu falnar lågan i kaminen och det är dags för mig att gå och lägga mig. Lite visdom såhär på kvällen.