kraschen

Det var en renande text, en uttömmande text jag skrev igår och den var nödvändig att skriva innan jag kunde skriva dagens text, som handlar om gårdagen när jag tänkte och mediterade.

Jag har ju varit troende i snart 1,5 år. Det är inte en helt enkel sak, eftersom i princip inga av mina vänner är det. Det accepteras för att jag är jag, och för att man gillar mig. Men det är onekligen så att det i Sverige gror ett tyst fniss och fingerpekande mot "de där som tror". I världens mest sekulariserade land är det inte heller så konstigt.

Så mestadels har jag varit troende i tysthet och skött det där själv. Jag har aktiverat mig lite tyst och snällt i svenska kyrkan och sen smitit iväg till frikyrkan när ingen tittat på. Och en del konstigheter har jag otroligt svårt för där. Jag förstår varför så många av mina vänner inte är troende själva. Det finns en massa konstiga dogmer och regler i frikyrkorna. Bara gamla goda svenska kyrkan går att lita på, den ser till att dra ut alla tänder så att den är fullständigt harmlös. Tyvärr mördar den sitt varumärke medan den gör det och blir alltmer identitetslös, en tom hall av ceremonier som utförs rituellt utan att stå för något. Det blir "Något Man Gör" och det är individerna som tror. Kyrkan blir bara ett hus - och det är precis det den aldrig var avsedd att vara.

Men sedan i oktober 2005, då jag hade en personlig upplevelse av Gud (den andra i mitt liv, den första var i USA men jag var nog inte redo då) och motsträvigt accepterade jag Hans kärlek. "Som ett barn som inte vill börja gå på dagis - han vet att han får roligt där när han väl kommer dit, men han står ändå och slänger av sig kläderna i hallen" - så skrev jag i ett förvirrat brev till dåvarande ärkebiskopen KG Hammar. Jag kunde ju inte nöja mig med att skriva till en vanlig präst, jag var tvungen att skriva direkt till ärkebiskopen. Och jag fick ett långt och uttömmande personligt svar. Sådan var vår förra ärkebiskop och jag försvarar honom med näbbar och klor mot de många frikyrkliga som tycker han har förrått tron. De är ute och tokcyklar skulle jag vilja säga. Han är precis lika radikal som J-boy en gång i tiden var. Eller som han sa i sin sista offentliga intervju när han blev frågan om han inte var lite väl radikal: "Det måste man vara. Ett ledarskap måste vara radikalt. Om du bara gör det du måste är du chef, inte en ledare."

Igår började jag äntligen få svar på varför allt det här hänt. Vad det var hon behövde, och vad det var jag behövde, och att Hans plan inte är förändrad utan att den kvarstår, och det startskott som jag fick med olyckan var precis den spark i häcken jag behövde. När jag vaknade upp efter olyckan var den första ekande tanken i mitt huvud: DET ÄR DAGS. Min känsla sedan jag var 6-7år gammal var att jag hade något särskilt att göra i mitt liv. En specifik och otroligt viktig uppgift som jag skulle genomföra. Men jag visste inte vad det var. Det var spännande i början, men blev ganska snabbt frustrerande. Jag visste ju inte vad det var. Det var därför jag alltid försökt bli generalist istället för specialist. Jag var ju tvungen att vara förberedd på allt.

Och olyckan var startskottet på att förberedelseperioden var över och det var dags att agera och börja på den där uppgiften. DET ÄR DAGS, sa Gud och min kropp vibrerade av styrka. Direkt efter olyckan kunde jag sluta med antidepressiva och jag hade till och med glömt att jag behövt dem. Systemet var återställt och man kan säga att det var olyckan eller man kan säga att det var Guds kraft. Säg vad ni vill.

Men jag fick äntligen svar. Yttre svar på mina funderingar och böner och tankar. Det är svårt att prata om min tro, jag har så mycket skeptiker omkring mig. Jag begär inte att någon annan ska tro. Det är en personlig tro, och kan bara upplevas, och det är definitivt inte min uppgift att konvertera folk, det får andra sköta. Jag begär bara att man ska acceptera grundförutsättningarna för mitt resonerande. Jag vill inte längre behöva skämmas för att jag är troende.

Jag fick svar på mina böner och mina förtvivlade rop. Gud, sa jag, har du lämnat mig vid vägkanten som ett förbrukat verktyg? Som en limpistol som behöver laddas om och fyllas på? Jag är tom och tömd. Var det det här som var min uppgift, att hjälpa henne ur mörkret? Var det detta jag väntat hela livet på? Borde jag inte känna mig mer hel efteråt, inte tom? Herre, var är jag? Jag famlar omkring efter mening och tankar.

Och så kom orden. Det är svårt att beskriva hur bönesvar fungerar, det är inte en vetenskap direkt. Det är som en yttre känsla av närvaro. Inte röster i skallen alls, utan snarare mer så som shamaner beskriver det, att andarna tar en i besittning. Profetiskt budskap kallar de frikyrkliga det. Det kommer ord och tankar som kommer ur dig som människa, men det är inte dina egna tankar som genererat dem. Kanske det är ditt undermedvetna - och kanske som hinduerna säger är det för att ditt undermedvetna är kopplat direkt mot Guds undermedvetna. Eller kanske är det för att din själs innersta kärna är gudomlig i sig själv, en droppe ur det hav som är Gud, som gnostikerna talar om. Eller så talar Gud till oss allihop hela tiden genom sin skapelse. Eller så är det bara synapser i det undermedvetna som skickar signaler, långt ner i det undermedvetna, under alla nojjor och neuroser. För det som kommer vid de tillfällena, det är saker som är klartänkta och klarsynta, oavsett hur låg och deprimerad man är. Så det är definitivt inte i det "vanliga" undermedvetna som ju kan vara fyllt av ångest och neuroser och elände.

I vilket fall så fick jag svar på många av de frågor jag haft. Jag var inte ett verktyg. Jag behövde sluta vara så egocentrerad. Ja, jag var den som hjälpte henne komma ut ur mörkret och börja helas från de många skador hon fått, hon som också var älskad av Gud. Så det va rmin uppgift. Men hade det aldrig slagit mig in att hon OCKSÅ hade en uppgift? Svaret jag fick igår var: "Det sista du var tvungen att lära dig var att du har begränsningar. Du är bara människa, inte messias. Tror du att Jag inte är medveten om dina begränsningar som verktyg? Det var inte för min skull, det var för din skull". Min kamp för att hjälpa Y handlade inte bara om henne. Den handlade lika mycket om mig, om mina egna gränser.

Så vad skulle jag göra nu, det va rju min fråga? Vilka mål ska jag sätta? "Det är inte målen som spelar någon roll, bara att du reser på Min väg, vart du än går." Jo, men Gud, jag måste ju veta vad det är du vill jag ska göra i mitt mundana liv. Svaret var nästan som ett skratt... "Tror du att jag bryr mig vad du gör av ditt mundana liv? Håll du på med ditt företag om det gör dig lycklig. Eller ta ett jobb, eller gör ingenting." Men jag måste väl försöka bygga upp en stark ekonomi så jag har resurser som jag kan använda för att göra det du vill jag ska göra? "Rik eller fattig, du tjänar mig precis lika bra ändå. Det är inte vad du gör när du inte jobbar med din uppgift jag bryr mig om. Oroa dig inte för din överlevnad. Du jobbar åt mig och jag ser till att du har de resurser du behöver när det gäller uppgiften jag har åt dig. JAG är din kund. Projektet är beställt och jag förväntar mig att du levererar."

Är det samtal med Gud eller bara resonerande med mitt undermedvetna? Ingen aning, jag har inga vetenskapliga bevis. Och det bästa är att det har inte skeptikerna heller. Jag vet bara att jag varit troende kristen sedan 1,5 år och att jag redan har massor av upplevelser. Det är synd att jag känner att jag behöver försvara mig och be om ursäkt för att jag tror. Jag begär som sagt inte att andra ska tro. Jag är bara oerhört tacksam att jag gör det, och att kriser som den här, som förr skulle satt mig ur spel i flera månader, kan vända över en dag när Han är närvarande. Depression är frånvaron av kärlek. Gud är kärlek. Gissa vad som händer med depressionen då? Ljuset som skingrar mörkret och allt det där.

Och som vanligt måste Han vara en show-off som trycker till och rent fysiskt illustrerar det. Så det här vaknade jag till i morse:

God morgon världen!