kraschen

Han hade precis gått in i djupsömnen när telefonen ringde. Märkligt. Det var Hon, kvinnan i hans liv. Han mindes efteråt inte riktigt samtalet, han var fortfarande halvt i sömnen, men han vaknade vid halv fem och läste alla textmeddelanden. Hon var tillbaka i mörkret. Två veckor av ljus hade hon fått, med synen tillbaka, om än bara ledsyn. Nu verkade nerven har gett upp igen. Han undrade om det var tillfälligt. En sak var ju i alla fall säker, det fanns hopp. Från att inte ha kunnat se alls till att kunna se ljus, färger, rörelser och former, ja till och med kunna urskilja saker på riktigt, riktigt nära håll.

Hon hade sagt att det varit två magiska veckor där hon kunnat se. Kanske blev det för mycket för en synnerv som inte använts på 6 år, och en som aldrig fungerat. Kanske var det bara en tillfällig överbelastning. Och optikern hade ju konfirmerat att två av de fyra sjukdomarna var som bortblåsta. Kvar var bara brytningsfelen och nervskadorna. Och uppenbarligen inte alla nervskador heller, eftersom ögat som aldrig sett faktiskt sett. Eller möjligen kopplats om i hjärnan så att det fanns djupseende ändå.

Men visst var det ändå bittert för henne, att inte få ha kvar synen en vecka till, hon ville ju så gärna se honom, hade hon sagt. Se honom på riktigt. Kanske det bara krävdes vila några dagar. Kanske den inte kom tillbaks på flera år. Kanske den aldrig kom tillbaks. Ingen visste, men han skulle ändå minnas miraklet när hans blinda älskling för en stund fick lov att se igen.

Nu skulle hon ge sig iväg och undervisa om sexuell hälsa. Och han skulle fortsätta arbetet med att bygga upp företaget, bygga för framtiden. Han visste vart han ville att den skulle ta vägen.