kraschen

...Ja, caféet alltså, som ligger på Västra Hamngatan i Göteborg, där han satt och plitade på sin lilla härliga dator. Det var verkligen ett toppenköp. Aldrig mer än större dator än så här.

Han skulle sätta sig och jobba på affärsutveckling. Söndagar var som gjort för det. Och imorgon kom det en container, då skulle de verkligen tömma lägenheten på tomflaskor, kartonger och annat skräp som låg och drällde. Och kanske ställa i ordning ikväll däruppe för att få mer av ett kontor på riktigt. Det vore riktigt bra.

Nu hade han varit kyrkvärd och sedan haft konfirmander. Som väntat var det verkligen kul att hålla på med det, och dessutom var körledaren Kajsa riktigt grym, med gospeldrag som plockade fram den gamla Georgia-accenten i honom. Och så hade han handlat födelsedagspresent till Vetzie.

Men nu var krabbpastan slut och det var dags att sätta igång. Söndagar var kreativa dagar och det fanns mycket att vara kreativ över. Han hade bestämt sig för att sätta punkt för de gångna tre-fyra veckorna som varit ganska stressfyllda och kravfyllda och istället rikta blicken uppåt och framåt. "We're climbing higher, higher and higher, closer to God," hade de sjungit i kören idag. Och så var det ju.

Nu hade han ju valt att lita på Gud sedan han accepterade sin nya tro, och även om han fortfarande var logiskt byggd och gärna ville ruta in saker som hände under naturens små under, så gick det inte alla gånger (den uppmärksamme läsaren har ju läst om mirakel tidigare).

Ibland är det svårt att tro på att allt bara är en slump. Ibland är det svårt att tro på att "saker bara händer". Att tro på Gud innefattar också att tro på att Han faktiskt har en plan för var och en av oss, att vi ska få vara lyckliga och må bra. Och när man börjat acceptera att den fysiska världen vi lever i bara är ett sätt av flera att se världen, då blir det lite lättare att se dessa små vardagsmirakel.

Och så hade det varit för honom sedan han accepterade att han var kristen. Han hade inte förvandlats på alla sätt, men på ganska många. Han såg små tecken hela tiden, små bevis på Gud. "Det finns ett hemligt tecken..." lyder dikten som lästes vid minnesgudstjänsten för tsunamioffern av Lennart Koskinen, en av våra mest framstående biskopar. Men ibland nöjer sig inte Gud med små tecken. Att han hade överlevt bilolyckan var ett ganska stort mirakel (han upprepade detta för de läsare som inte följt den nya stilen), och att han träffat Vetz var också ett mirakel.

Patrik i Riga, som nu bodde i London, och som egentligen i dessa berättelser borde kallas Galahad, hade sagt att den minsta formen av mirakeln var vardagsmirakel. Att man precis hann med spårvagnen, att matteprovet gick bra, sådana mirakel. Sedan kom omständighetsmirakel, när så många omständigheter samverkade att sannolikheten för slump började närma sig sju rätt på lotto. Som att han mötte Vetz i en bastu på ett hotell när hon var där för en tävling, just den helg som han var där, som inte skulle varit... ja, läsarna har ju följt historien.

Och omständighetsmirakel var också bilolyckan. Att airbagen inte löst ut, att dörren blivit skadad och öppnat sig, just i det ögonblick när bilen var över gräsranden. Att han fått av sig bältet, att han landat på benen, att hjälp varit på plats inom en minut. Så många små saker samtidigt.

Därefter kom helandemirakel. När sjuka blev friska och brutna ben läktes. Här brukade alla normala och logiska människor dra linjen mellan acceptabla Gudsmirakel och stolliga frikyrkotänkare som inte hade koll på verkligheten. Det handlade ju om att Gud var okej, om han höll sig till naturlagarna så att det åtminstone fanns någon annan förklaring. Han hade själv dragit linjen rätt kraftigt här. Och även om hans tro ökat så var den här formen av mirakel ganska omöjliga i hans värld. Kom igen, halleluja i all ära men att Gud skulle personligen ingripa och hela något var ju bara fjantigt och psykosomatiskt. Helt omöjligt. Visst kunde man be att sjuka skulle bli friska, att blinda skulle kunna se, att döva skulle kunna höra men allvarligt talat, vi lever på 2000-talet.

Gud hade dock bestämt sig för att peka med hela handen på vilken väg som var den rätta för honom. Och han hade accepterat att bada i det ljuset och gå den vägen. Han hade tagit sig ur den bekväma zonen och slutat sitt jobb för att Gud hade väglett honom. Han hade sagt JA när Gud frågade honom om han ville satsa på relationen med denna blinda flicka som han då bara känt några timmar.

Men när Vetz fick tillbaka sin ledsyn i lördags hade han inga ord, inget försvar.

Hon hade varit blind sedan födseln på ett öga, blind på det andra i sex år, och hade en hel uppsjö av olika ögonsjukdomar som stulit synen. Läkare hade en gång för alla dömt ut hennes syn, det blir inte bättre när man väl nått botten och blivit helt blind. De flesta ögonsjukdomar måste stoppas innan de skadar ögonen.

I augusti gick hon genom VM-kontrollen i Brasilien och konstaterades lika tokblind som vanligt. Men i måndags kunde hon sortera kläderna i garderoben efter färger och i onsdags kunde hon räkna sina fingrar. Akutbesöket hos läkaren bekräftade att hon gått genom stadierna för blindhet ganska kvickt. Blind - ljus - rörelse - färger - former - ledsyn, så ungefär var skalan från blind till gravt synskadad.

Och det öga som var bäst, var det som aldrig någonsin hade sett något.

En remiss väntade till en ögonspecialist, men ett besök hos en optiker visade att nerverna i ögat åtminstone delvis verkat hämta sig. Den grå starren var helt borta, liksom den gröna starren. Alla proteiner som hade byggts upp på linsen var som försvunna. Och båda ögonen hade syn.

Mycket i vår värld ryms innanför naturlagar och vetenskap. Men Gud och Tro, det är allt som är utanför den lådan av kunskap som vi besitter. Vi vill gärna tro att det går att bygga ut vår låda och göra allting förklarligt om vi bara får rätt verktyg. Men det här förde honom än en gång utanför bekvämlighetszonen. Han kunde inte förneka att hon kunde se.

Så han tackade Gud för ett mirakel, ett mirakel han inte kunde förklara bort med andra, vetenskapliga medel. Han hade i alla fall ingen annan förklaring, och vem behövde en förklaring. Hans älskling kunde se igen. Även om det bara var ledsyn, så var det i alla fall syn. Det gjorde en värld av skillnad för henne.

Gud hade återigen bevisat för honom att det handlar inte om att anpassa tron så att den passar in i vardagslivet, utan att anpassa vardagslivet till trons realitet. Han begärde inte att någon annan skulle tro på Gud, det var ju ändå en personlig relation. Men hans egen tro hade onekligen utökats än mer, växt lite till.

Nu skulle han posta det här och återgå till ett mindre kosmos, ett kafé på Västra Hamngatan i Göteborg. Där var i alla fall gränserna tydliga och vad man kunde få var lika tydligt som menyn.