kraschen

...och det första jag gör när jag kan koppla upp mig på tåget är att kolla flygtider och priser för hur man åker tillbaka. Helgen blev inte alls som jag väntat mig, och den var på många plan utmanande och ganska jobbig - på ett bra sätt.

Ni vet, man kan träna hårt en helg och känna sig helt mör och slut och ändå känna en slags skön känsla av att man uträttat något nyttigt. Precis så känner jag mig efter helgen i Riga, fast emotionellt och spirituellt. Det har varit en växande helg med mycket växtvärk.

Det var helt fantastiskt att träffa Patrik Olterman igen. Det var... 8 år sedan vi sågs senast, sprang in i varandra efter ett biobesök. Det var nog tio år sedan vi pratade aktivt med varandra. Minst. Kanske mer. Det var i alla fall 13 år sedan vi faktiskt umgicks regelbundet. Av alla människor jag känner är det nog Patrik som liknar mig mest i form av vilka förutsättningar vi haft, vilka gåvor/talanger vi har. Vi har båda lätt att uttrycka oss, att inspirera medryckande och vi drivs båda av en passion att förändra världen.

Enda skillnaden var att han faktiskt tog den vägen redan som ung. Vi har haft två HELT olika liv, och därför är vi idag två väldigt olika individer. Jag var övertygad redan förförra hösten när jag blev kristen att jag var tvungen att prata med Patrik, som ju gått före även på den fronten. Jag visste att han skulle ha input som skulle vara viktig och nyttig för mig, och jag visste att han skulle förmedla den på ett vettigt sätt till mig, ett sätt som jag skulle kunna både förstå och relatera till. Jag var också GANSKA säker på att han inte förvandlats till en fundamentalistisk högerkristen med "turn or burn"-mentalitet. Och nej, det har han inte. Det är en mycket mer harmonisk Patrik än när jag såg honom sist, och en person som växt tio gånger om som människa under sin tid i Guds tjänst.

Idag är han nationell ungdomsledare för Frälsningsarmén i Lettland och till hösten kommer han och hans otroligt trevliga fru Hanna att flytat till London för att börja läsa till officerare inom Frälsningsarmén. Med sig har de två riktiga charmtroll till prinsessor. Vilda och självständiga Angelina, och sötaste babyn i Lettland, Anja (om man nu får kalla någon som är nio månader för baby, men jag är inte förälder så vad vet jag).


Oj, vad jag skulle vilja skriva om Riga och alla upplevelser. Men jag kan inte det, det är för mycket att skriva ner, för många tankar. På fredagen träffades vi, gick igenom vad som hänt, och jag presenterade mitt problem med både jobb och framtid och på vilket sätt jag bäst ska förvalta resten av mitt liv nu när jag gått igenom den här livskrisen. Där blev Patrik en bra samtalspartner, och allt som hände i det gigantiska, ENORMA huset som Frälsis äger i Riga likaså. Vi har tränat medeltida svärdsfäktning, vi har sjungit, och jag har fått förmånen att umgås med hans otroliga ungdomsgrupp. Jag kan knappt skriva om dem utan att man får tårar i ögonen, vilka otroliga unga människor, vilken drivkraft, vilken glädje, mitt i en stad som inte ger de bästa förutsättningar.

Riga var vackert och hade en atmosfär av lugn på dagen. På natten är det tydligen ett paradis för gambling och prostitution och nattöppna klubbar. Men dagarna var vackra, och större delen av tiden fick jag umgås med Patrik, familjen och ungdomarna.

Jag har skrivit, raderat, skrivit, raderat. Det är tyvärr inte möjligt att beskriva Riga-helgen riktigt. Jag har inte smält den riktigt än, men den har definitivt hjälpt till att skapa nya kontakter, och framförallt, öppnat nya vägar och gett mig lite mer inblick i vart jag är på väg.

Jag kommer säkert återkomma till den här helgen i framtida bloggposter.