kraschen

Ett riktigt bra brädspel. Ett par grundläggande funktioner, bra spelbalans och mycket att tänka på. Mycket liten slump och den som finns gäller lika för alla. Ett bra spel. Kanske underlättat av att jag vann båda partierna :)

Mina tankar fortgår, om framtiden och förändringar och annat. Det kändes nostalgiskt att komma ner till Malmö. Helgerna blir så korta även när jag reser som jag gör att jag inte kan meddela "alla" att jag är nere. Jag ska försöka få till en fika imorgon med Ako (om jag vaknar sent) eller Jenny, CHB och Elliott (om jag vaknar tidigt) för att jag gärna vill träffa dem, men det går ju inte att spendera hela helgen med att åka runt till alla andra fantastiska människor här. Emma, Jessica, Frida, Cibban, Viktor, Benji och massor av andra. Men jag tänkte på Cellen ikväll när jag körde hem.

Jag tänker inte så ofta på det förgångna, det är inget som ligger närmst i mitt medvetande. Men det är många tankar som bubblar upp när man kör längs den mörka vägen från Lund och har varit och spelat hos grabbarna. Jag minns många gånger under våra tre år ihop när jag kom hem precis den vägen, precis så dags och sedan skulle komma hem och krypa ner intill en varm och gosig Cell. Av alla mina flickvänner är det egentligen bara två som blivit mer än pojkvän-flickvän, där jag känt att jag verkligen varit älskad för min egen skull och inte för några av mina attribut. Att det är personen Björn som stått i centrum. Jenny och Cellen.

Så funderade jag där jag satt i bilen och började prata med mig själv (inget ovanligt) på det specialspråk som jag och hon använde ganska ofta och som blev vår signatur ihop på många sätt. Om någon verkligen förtjänar att få det riktigt bra är det Anna, en snällare människa får man leta efter. På många sätt lärde jag mig mycket av henne och blev en bättre människa av att vara ihop med henne. Kvällar som den här saknar jag henne, saknar det där som kallas trygghet och tillit. Det är lättare att dela när man är två. Vid svåra beslut saknar man en livskamrat, trots att jag nu valt att leva själv.

Missförstå mig inte, jag lever hellre ensam än ger mig i lag med fel person (ett stort framsteg från min ungdom när allt var bättre än inget), jag vill inte ha andrahandssortering och jag vill inte ha någon som inte kan trumfa det jag redan upplevt i en relation. Jag har många saker att göra i mitt liv och just jakten,  ytligheten och alla märkliga låtsaslekar innan man behöver ta reda på om man gillar varandra vet jag inte om jag fixar.

Det var inte en relation jag saknade ikväll dock, det var just Cellen. Med sitt oskuldsfulla språk, sin totala tillit och sin odelade kärlek, en riktigt bra och fin flicka. Jag kom på mig själv med att fundera på vad jag kunde gjort annorlunda. Såklart kom jag in på jobbet. Om jag slutat redan när det blev jobbigt första gången, skaffat mig ett annat jobb nere i Malmö.... men det hade ju inte hindrat hennes utveckling till att bli den hon är idag. Vi hade förmodligen fått något år till, men sen hade det tagit slut igen och då hade jag varit rotlös igen.




Det är den svåraste frågan kanske. Jag försöker gräva mig fram till pudelns kärna nu när jag ska fundera över ytterligare en stor förändring i mitt liv. Jag är på väg mot ett helt nytt liv. Det visste jag när jag för första gången vågade erkänna att jag fått en tro, det visste jag också när jag för första gången kunde se ljuset på andra sidan mörkret efter min sjukskrivning, och det visste jag när jag vaknade på sjukhuset morgonen den andra april. Men exakt hur det skulle se ut, det visste jag inte. Och det vet jag fortfarande inte. Då är det lätt att bli nostalgisk en sen kväll på väg hem från grabbarna när man önskar man fick svänga vänster till Ellstorp och Cellen istället för rakt fram till en soffa vid Triangeln.


Nostalgi... både vackert, värmande och på något sätt oändligt sorgset, allt på en gång. Min intuition har vaknat igen, liksom min känslighet.


Det har varit en lite låg period i några veckor som ni märkt. Stressen har byggt upp och brutit igenom. Inte så farligt, och jag drog som bekant i bromsen med hjälp av vänner, men såret är inte riktigt läkt, jag är känslig till tusen för konflikter och utmaningar just nu. Så jag får använda det gamla AA-mantrat:

"God,
grant me courage to change the things I can,
strength to endure the things I can't ,
and the wisdom to know the difference."