kraschen

Ja, så var man tillbaks i Göteborg. I söndags fick jag besök av Emelie och Pierre, det behövdes för att lyfta den där vanliga tristessen jag alltid känner på söndagar. Vi käkade tacos, kollade på film och pysslade rent allmänt till sent på natten.

Igår var måndag, då blev det lite förberedelser inför Göteborg och sen en kvick fika med Frida och Kim för att hämta upp kurslitteraturen jag lånat inför teologistudierna, har ju två kurser som jag ska försöka läsa in i höst. Det kommer onekligen bli myyyycket spännande, fast det är väldigt skönt att jag inte känner någon press kring dem, det är ju trots allt bara för att jag vill ha hem de där poängen.

Sen blev det att sätta sig på tåget på väg till jobb. Det var en skum känsla, att vara tillbaks på tåget. Och utan silverkort. Bökigt värre, man måste ha riktiga biljetter och det strular hit och dit, man måste boka lång tid i förväg och får inte boka om eller hoppa på andra tåg. Man blir VÄLDIGT bortskämd när man har årskort på SJ, jag lovar. Det är så otroligt smidigt, och jag hoppas att man skulle kunna få göra miljöavdrag på skatten om man skaffade årskort på SJ. Det borde ju till och med socialdemokraterna gilla, eftersom SJ är statligt.

Nu har jag kommit upp här, och det är fortfarande den där "jag hänger i luften"-känslan omkring mig. Jag är så van att ha en långsiktig plan, som antingen brukar gå ut på att jag och min respektive ska skaffa barn och hus i framtiden, eller att jag ska göra karriär och bli rik. Inget av de målen lockar mig efter olyckan. Jag har kvar mitt stora livsmål, att göra världen bättre, men det är ett mål som jag åtminstone hoppas ska kunna bli något jag gör parallellt med ett vanligt liv, inte istället för det.

Nåja, nu är jag här och jobbar på riktigt i alla fall, så jag har inte tid att skriva längre. Dags för möte.