kraschen

Nyinskaffat Guitar Hero med lite övning och sen lite TV, en riktigt trevlig Portobello-pizza i ugnen. Nu tittar vi på Sanningens Ögonblick. Det är för mig obegripligt att folk kan sitta frivilligt och kasta ut sina mörka hemligheter direkt i Tv. Just nu är det en tjej som ägnar sig åt att bli "känd". Johanna Trenck heter hon, och jag blir bara så trött. Jag har sett typer som lever så och försöker göra sig mer än vad de är, genom att blåsa upp sina personliga varumärken till något mer än det är. Människor som tjänar som en student, men omger sig med dyra bilar och dyra saker och pratar som om de var förmer, umgås med kändisar och försöker "hänga med" i det livet. Visst går det att göra. Och jag vet också att det är en del av att skapa sin personliga framgångssaga, att man försöker bygga upp ett varumärke som är större än en själv. Men det är oerhört lätt på vägen att tappa bort sig själv, att man skapar ett alter ego, man bygger ett nytt "jag", som är mer perfekt och som man sedan försöker uppfylla.

Och det är inte det att det inte fungerar, för det gör det. Om du visualierar vem du vill vara och sedan jobbar mot att nå dit och hela tiden försöker bete dig som den du VILL vara, så kommer du kunna nå dit. Och sedan kan du bygga på den där bilden och bli ännu mer. Men nånstans KOMMER du också att behöva lämna saker bakom dig. Ibland dåliga saker. Saker som man bör lämna och som bara är bra. Men det är svårt att välja vad du tappar, du kan lika lätt bli av med det som är i din kärna.

Så den ena vägen att förändra sin personlighet är att hitta den man vill vara, skapa en idealbild och sedan i allt man gör, leva, vara och andas som den "nya" personen. Snabbt, glamoröst och fyllt av kickar när du når nya höjder. Men farligt om du tappar bort dig själv eller faller nånstans på vägen, för du bygger upp något som inte utgår från dig, utan från en illusion om vem du är.

Bujinkan Ninjutsu lär ut en annan väg, som utgår från den du är. Med alla krämpor och svagheter. Och sedan arbetar man gradvis bort svagheterna, en efter en, som en stenhuggare som skapar en perfekt staty. Det tar längre tid och är smärtsammare, men du tappar aldrig vem du är, du förverkligar bara en potential. Det är samma väg som den kristna tron, i alla fall i min tolkning, lär ut. Du duger som den du är och har redan perfektionens potential inom dig.

Det är två vägar att förändra vem man är. Båda har sina förtjänster och svagheter. Jag har sett båda och vet vilken jag själv föredrar.