kraschen

Varför blev jag kommunaltjänsteman, och vad innebär det egentligen? Ja, man kan ju med fog undra varför jag lämnade mitt eget företag (även om det finns kvar, bara i en högst passiv form). Man kan väl börja med att säga att det där med kommunaltjänsteman är väl en sanning med modifikation. Det är förvisso rent tekniskt vad jag blir, men min arbetsplats består av ett gäng riktigt duktiga skolutvecklande pedagoger som har en extremt hög kompetens och arbetar med regionala, nationella och internationella aktörer i spännande projekt.

Men bakgrunden är mer komplex än så. Detta kommunalförbund som "äger" specialavdelningen för upplevelsebaserat lärande var också min största kund. Mitt näst största kontrakt var med en annan kommunal verksamhet i Malmö, och för vilka firman dragit in ett mycket stort belopp i EU-medel. Jag hade ett kontrakt på att få en hel del jobb där.

Hösten visade mig tydligt att jag börjar få lite slut på ork för att bara åka upp och åka ner hela tiden mellan Malmö och Göteborg. Jag började tröttna på att resa hela tiden, bo i en resväska och har 15 resdagar per månad. Så min A-plan var att sätta ner bopålarna i Skåne och på sikt trappa ner Göteborg om möjligt, med uppdraget för den kommunala verksamheten i malmö som bas, så att jag hade minimiinkomsten säkrad. Så var A-planen. Helt enkelt fasa ut resandet, för att få nån slags vardag.

Men kunden i Malmö ignorerade vårt avtal. Då började situationen se annorlunda ut och när kunden i Göteborg sedan berättade att de skulle omvandla min konsulttjänst till en fast tjänst med bas i Göteborg och gärna ville ha mig på den tjänsten men annars fick ta någon annan - mina konsulttimmar skulle bort - då hade jag en helt annan verklighet. I november ställdes jag inför insikten att kunden i Malmö verkligen skulle ignorera vårt avtal, och att jag dessutom skulle bli av, på viss sikt, med alla timmarna i Göteborg.

Då föddes B-planen utifrån de viktiga förutsättningarna:
1) Slippa pendla hela tiden
2) Få en bastrygghet som var varaktig.

Då var alternativen ganska klara - antingen satsa på Göteborgsjobbet, som jag ju gjort som konsult i flera år, som är stimulerande, kul och spännande, och där flera bekanta redan jobbar, och där jag kanske får vara med och delta i hur den framtida skolan ser ut i delar av Sverige. Eller söka alternativa basintäkter medan man skaffar nya kunder, på bara två månaders sikt, med julen i mitten.

Jag vägde för och emot och tänkte och klurade, men till slut kom jag fram till att finna mig lite grann i konsekvenserna - om jag ville slippa resa, var jag tvungen att offra Skåne. Det var en tuff match med mig själv vad som var viktigast, friheten i att vara sin egen, eller tryggheten i att ha ett hem och en bas att kalla sin egen. Mina uppdrag var ju allt mer sällan uppdrag där jag kunde sitta hemma och fixa och trixa (ibland önskar jag att jag vore programmerare, och kunde ha både frihet och hemmatrygghet), utan det blev mer och mer och mer resor och möten, i Göteborg och Stockholm och Madrid. Det kan låta kul med flyg, hotell och spännande resor, men jag lovar - man tröttnar. Min pappa levde sitt liv så, och det gjorde honom knappast glad. Gör, kanske jag ska säga. Han är fortfarande aldrig hemma. Han är just nu i Insjön och bygger ett lager åt Clas Ohlson.

Och nu får varje skånebesök bli en glädjeupplevelse, när jag får komma hem och spela med åstorpsgänget. Längtar redan till mars!



PS: Läs gärna Hannahs mammas blogg också, den är extremt bra och vill man lära känna min underbara älskling så får man en inblick i hur fin hon är genom att läsa hennes fantastiska mammas blogg. Heja Eva!