Var köper man tid?
Vi hade en toppendag på utflykten när vi först var vid Delsjön och sedan strax norr om Göteborg ute vid Björlanda småbåtshamn. Det var väldigt fint vid Delsjön och det kommer säkert bli fler turer dit när det blir varmare. Björlanda var också mysigt, men det finns många fina platser nära havet i Göteborg.
På kvällen blev det lite jobbigare när vi pratade om tid. Vi har det oerhört bra och det var länge sen jag var såhär lycklig, men tiden räcker inte riktigt till. Jag har ju fått jobba mycket, mycket mer än jag själv vill i januari - till viss del självförvållat eftersom jag ville ha ett väldigt välbetalt uppdrag i december, men mina fyra dagar ledigt som jag hoppats på innan jag blev anställd krympte till 1,5. Det gjorde att jag och Hannah inte fick så mycket egen tid ihop innan valpen kom efter bara en vecka, och sen går det ju inte att åka iväg. Jag har märkt en sak som hundägare - samhället hatar djur. Inga affärer som tillåter hundar, inga caféer (till och med lagar mot sånt). Störigt.
I vilket fall, vi fick inte den tiden jag hade hoppats på för oss själva och januari har fortsatt vara lite kaotisk. Mer än vanligt. Men jag har försökt att ha hänsyn och Hannah har försökt ta sin del av det hela. Jag måste ju sköta mitt jobb, och
det vet hon ju, men jag försöker fixa och dona. Det blir ju tyvärr inte lättare, jag kan inte ta ledigt när jag väl är anställd. Men jag gör det jag kan - därför kom jag hem tidigt i torsdags och satt och skrev rapport hemma halva torsdagen och i fredags så jag åtminstone skulle vara hemma.
Men vi tycker båda det är jobbigt såklart. Hannah är underbar som finns där och accepterar och förstår att jag inte har ett busschaufförsjobb som har fasta tider, men klart det är jobbigt för henne att hon har bott här i tre veckor och fortfarande inte sett mycket annat än de tre gatorna närmst vår lägenhet. Nu idag var första utflykten ihop. Den behövdes.
Och februari suger ju faktiskt rent arbetsplaneringsmässigt. Jag är borta 9-12e, 15-17e och har tre sena kvällar (efter 20.00) utöver det. 5 resdagar första månaden med hotellövernattning och 8 resdagar om man räknar de sena kvällarna. Det är ungefär som att vara konsult igen. Jag är ganska frustrerad över det.
Nu ska Hannah ner till Skåne den veckan (9-12e) och veckan därpå kommer hennes lillasyster upp, så det blir kanske inte SÅ farligt för hennes del. Det är mest för henne jag är orolig. Jag tycker ändå det är bättre än hur det varit tidigare, när jobbet varit närvarande dygnet runt. Nu slutar jag ju oftast när jag slutar, men än så länge tar hemmet all tid. Det är inte ofta det blir nån tid att bara "vara" och "Björn-tid" blev det ont om.
Men ändå, jag kan i alla fall säga att jag är nöjd med hur mitt liv ser ut. Jag har en underbar sambo, ett fint hem (när soffan kommit), ett spännande och roligt jobb, superfin hundvalp och härliga vänner. Nu ska jag bara låta livet sakta ner. Tack Hannah för att du förstår och härdar ut när jag är borta så mycket. Och tack Elmo, för att du distraherar mig. Och tack till Fredrik, Jonas och alla Åstorpare som spelar härliga spel med mig som gör mig så glad.
Nu ska jag se till att resten av den här kvällen blir riktigt bra.
På kvällen blev det lite jobbigare när vi pratade om tid. Vi har det oerhört bra och det var länge sen jag var såhär lycklig, men tiden räcker inte riktigt till. Jag har ju fått jobba mycket, mycket mer än jag själv vill i januari - till viss del självförvållat eftersom jag ville ha ett väldigt välbetalt uppdrag i december, men mina fyra dagar ledigt som jag hoppats på innan jag blev anställd krympte till 1,5. Det gjorde att jag och Hannah inte fick så mycket egen tid ihop innan valpen kom efter bara en vecka, och sen går det ju inte att åka iväg. Jag har märkt en sak som hundägare - samhället hatar djur. Inga affärer som tillåter hundar, inga caféer (till och med lagar mot sånt). Störigt.
I vilket fall, vi fick inte den tiden jag hade hoppats på för oss själva och januari har fortsatt vara lite kaotisk. Mer än vanligt. Men jag har försökt att ha hänsyn och Hannah har försökt ta sin del av det hela. Jag måste ju sköta mitt jobb, och
det vet hon ju, men jag försöker fixa och dona. Det blir ju tyvärr inte lättare, jag kan inte ta ledigt när jag väl är anställd. Men jag gör det jag kan - därför kom jag hem tidigt i torsdags och satt och skrev rapport hemma halva torsdagen och i fredags så jag åtminstone skulle vara hemma.
Men vi tycker båda det är jobbigt såklart. Hannah är underbar som finns där och accepterar och förstår att jag inte har ett busschaufförsjobb som har fasta tider, men klart det är jobbigt för henne att hon har bott här i tre veckor och fortfarande inte sett mycket annat än de tre gatorna närmst vår lägenhet. Nu idag var första utflykten ihop. Den behövdes.
Och februari suger ju faktiskt rent arbetsplaneringsmässigt. Jag är borta 9-12e, 15-17e och har tre sena kvällar (efter 20.00) utöver det. 5 resdagar första månaden med hotellövernattning och 8 resdagar om man räknar de sena kvällarna. Det är ungefär som att vara konsult igen. Jag är ganska frustrerad över det.
Nu ska Hannah ner till Skåne den veckan (9-12e) och veckan därpå kommer hennes lillasyster upp, så det blir kanske inte SÅ farligt för hennes del. Det är mest för henne jag är orolig. Jag tycker ändå det är bättre än hur det varit tidigare, när jobbet varit närvarande dygnet runt. Nu slutar jag ju oftast när jag slutar, men än så länge tar hemmet all tid. Det är inte ofta det blir nån tid att bara "vara" och "Björn-tid" blev det ont om.
Men ändå, jag kan i alla fall säga att jag är nöjd med hur mitt liv ser ut. Jag har en underbar sambo, ett fint hem (när soffan kommit), ett spännande och roligt jobb, superfin hundvalp och härliga vänner. Nu ska jag bara låta livet sakta ner. Tack Hannah för att du förstår och härdar ut när jag är borta så mycket. Och tack Elmo, för att du distraherar mig. Och tack till Fredrik, Jonas och alla Åstorpare som spelar härliga spel med mig som gör mig så glad.
Nu ska jag se till att resten av den här kvällen blir riktigt bra.
Kommentarer
Postat av: Eva-camilla
Du e go du..
Det är precis tvärt om för mig...det är INTE Hannah jag oroar mig för...det är Björn!Man kan INTE köra på i 190 på jobbet och sedan förvänta sig att man ska ha ork över att vara så kärleksfull man egentligen vill vara i hemmet. Någonting måste bli lidande..och i detta fallet blir det nog DU eftersom jag misstänker att det är DU som dras med dåligt samvete och känner dig otillräcklig överallt. Kommer ihåg någon som sa så till mig innan jul när jag hade en "downperiod" och inte var det Hannah..hon är som sin mamma; anpassningsbar och "one tough cookie"
Kramar dig :D
Trackback
