05.56
Ja, det har ju sina nackdelar att gå upp sju varje morgon för att gå till jobbet. Man vaknar tidigt även på helgen. Jag har börjat att vakna minst en gång varje natt och beroende på hur stort behovet av att besöka det lilla vita rummet är så ligger jag antingen kvar, gosar in mig med Hannah och somnar om, eller så går jag upp och gör det som behövs (som om ni alla ville veta exakt dessa detaljer).
För någon vecka sen fick jag en riktigt skön kväll med Fredrik, när Elina var i Kalmar, och vi spelade Warhammer (oavgjort, bästa resultatet för kompismatcher), käkade och satt och pratade om livet, högt och lågt, bland annat om stress. Det var i höstas jag för första gången sedan den Första kraschen (den som inte var i bil utan i livet) kände att stressen ökat väldigt mycket.
Sen jag gick igenom den där livskrisen, följt av bilolyckan, så har jag varit oerhört noga med att inte stressa, men efter det slitsamma uppbrottet från Y, där jag ändå inte kände mig stressad i kroppen. Ledsen, arg, frustrerad och allt det där, javisst, men inte stressad särskilt mycket. Och perioden i stugan där jag hämtade mig, och sen träffade jag Hannah. Men nånstans runt september-oktober, när den där kunden som jag fick ta till advokat mot började bråka, när resorna till Göteborg blev fler och fler och när jag och Hannah kom in i en fas av vår relation där det inte längre gick riktigt att "bara träffas" utan där vi behövde välja lite om vi skulle våga satsa och uppgradera relationen till ett förhållande - ja, nånstans i alla dessa processer så började stressen komma sig smygande på mig.
Och nånstans där insåg jag också att hur mycket jag än älskar att vara en fri entreprenör, hur mycket jag än vill hitta på spännande nya projekt och lösa världens utmaningar, så är stress något som jag måste akta mig för framöver. Jag är van vid att köra på 180% av normal arbetskapacitet. Innan kraschen kunde jag utan att känna mig stressad, jobba minst 60 timmar i veckan. Det går inte längre. En 60-timmarsvecka så är jag helt slut.
Och i höstas började det bli rätt många veckor där stressen gradvis, utan att nånsin egentligen vara uppe i panikläge, blev mer och mer påtaglig. Osäkerhet kring framtiden, ekonomin, en eventuell flytt och hur relationen skulle påverkas av mina val, blev något som skapade en underbyggd stress. Jag blev irriterad, grinig, sov illa nästan varje natt, men försökte ändå hålla uppe nån slags vardag. Det finns en poäng i det. Om man ger efter och stannar till när stressen börjar knacka på så slår den in dörren. Det håller inte. Man måste handskas med den som en slags bomb, försiktigt och metodiskt.
Jag har längtat enormt efter att få den här stabiliteten, och jag hoppas kunna hitta en vardag med en bra balans av samboliv, jobb, vänner och egentid (det sista är svårast att få till, men också viktigt som attan, att kunna ha tid när man bara är med sig själv, oavsett om det är promenerande, läsande, skrivande, eller spelrelaterat i någon form). Nu när jag jobbar hela dagarna och inte är min egen längre, så måste jag ju se till att skapa den tiden efter arbetstidens slut, bland kvällar och helger. Och helst göra det utan att jag blir stressad över allt annat jag "borde" göra.
Som just nu, när jag "borde" sova. Eller fixa med lägenheten. Det är inte kul att leva i kaos, och på ekonomifronten försöker jag bringa ordning i hushållsbudgeten, vilket är lite svårt för min första lön kommer ju inte förrän om en månad och när jag bara hade min egen firma och levde i en resväska och ett rum på nitton kvadrat så var inte utgifterna något att bry sig om. Nu är det två lägenheter som det ska redas i, så jag måste klura och dona och fixa. Man måste ha lite koll.
Så stressen ligger kvar lite latent i kroppen och jag behöver få mer tid att bara vara. Inte bara fixa, dona, jobba, laga mat, spika tavlor, bära ner sopor. Vi har mycket sånt nu när vi har så mycket lådor och kartonger. Ni vet. Bara vara. Det hade varit skönt. Men det kommer ju med tiden också, såklart. Jag bara önskar den tiden vore här NU. Och snart kommer det en överraskning som kommer hjälpa till att stressa ner.
Jag avslutar med att visa en bild från Svenska Dagbladet, som man nog bara får se om man är uppe tidigt. Någon på nattredaktionen skapade den här bilden, jag tror att om några timmar är den inte kvar längre men jag har förevigat detta fantastiska montage på försvarsminister Tolgfors, som inte är helt politiskt korrekt (rysk mössa, kalasjnikov?)
För någon vecka sen fick jag en riktigt skön kväll med Fredrik, när Elina var i Kalmar, och vi spelade Warhammer (oavgjort, bästa resultatet för kompismatcher), käkade och satt och pratade om livet, högt och lågt, bland annat om stress. Det var i höstas jag för första gången sedan den Första kraschen (den som inte var i bil utan i livet) kände att stressen ökat väldigt mycket.
Sen jag gick igenom den där livskrisen, följt av bilolyckan, så har jag varit oerhört noga med att inte stressa, men efter det slitsamma uppbrottet från Y, där jag ändå inte kände mig stressad i kroppen. Ledsen, arg, frustrerad och allt det där, javisst, men inte stressad särskilt mycket. Och perioden i stugan där jag hämtade mig, och sen träffade jag Hannah. Men nånstans runt september-oktober, när den där kunden som jag fick ta till advokat mot började bråka, när resorna till Göteborg blev fler och fler och när jag och Hannah kom in i en fas av vår relation där det inte längre gick riktigt att "bara träffas" utan där vi behövde välja lite om vi skulle våga satsa och uppgradera relationen till ett förhållande - ja, nånstans i alla dessa processer så började stressen komma sig smygande på mig.
Och nånstans där insåg jag också att hur mycket jag än älskar att vara en fri entreprenör, hur mycket jag än vill hitta på spännande nya projekt och lösa världens utmaningar, så är stress något som jag måste akta mig för framöver. Jag är van vid att köra på 180% av normal arbetskapacitet. Innan kraschen kunde jag utan att känna mig stressad, jobba minst 60 timmar i veckan. Det går inte längre. En 60-timmarsvecka så är jag helt slut.
Och i höstas började det bli rätt många veckor där stressen gradvis, utan att nånsin egentligen vara uppe i panikläge, blev mer och mer påtaglig. Osäkerhet kring framtiden, ekonomin, en eventuell flytt och hur relationen skulle påverkas av mina val, blev något som skapade en underbyggd stress. Jag blev irriterad, grinig, sov illa nästan varje natt, men försökte ändå hålla uppe nån slags vardag. Det finns en poäng i det. Om man ger efter och stannar till när stressen börjar knacka på så slår den in dörren. Det håller inte. Man måste handskas med den som en slags bomb, försiktigt och metodiskt.
Jag har längtat enormt efter att få den här stabiliteten, och jag hoppas kunna hitta en vardag med en bra balans av samboliv, jobb, vänner och egentid (det sista är svårast att få till, men också viktigt som attan, att kunna ha tid när man bara är med sig själv, oavsett om det är promenerande, läsande, skrivande, eller spelrelaterat i någon form). Nu när jag jobbar hela dagarna och inte är min egen längre, så måste jag ju se till att skapa den tiden efter arbetstidens slut, bland kvällar och helger. Och helst göra det utan att jag blir stressad över allt annat jag "borde" göra.
Som just nu, när jag "borde" sova. Eller fixa med lägenheten. Det är inte kul att leva i kaos, och på ekonomifronten försöker jag bringa ordning i hushållsbudgeten, vilket är lite svårt för min första lön kommer ju inte förrän om en månad och när jag bara hade min egen firma och levde i en resväska och ett rum på nitton kvadrat så var inte utgifterna något att bry sig om. Nu är det två lägenheter som det ska redas i, så jag måste klura och dona och fixa. Man måste ha lite koll.
Så stressen ligger kvar lite latent i kroppen och jag behöver få mer tid att bara vara. Inte bara fixa, dona, jobba, laga mat, spika tavlor, bära ner sopor. Vi har mycket sånt nu när vi har så mycket lådor och kartonger. Ni vet. Bara vara. Det hade varit skönt. Men det kommer ju med tiden också, såklart. Jag bara önskar den tiden vore här NU. Och snart kommer det en överraskning som kommer hjälpa till att stressa ner.
Jag avslutar med att visa en bild från Svenska Dagbladet, som man nog bara får se om man är uppe tidigt. Någon på nattredaktionen skapade den här bilden, jag tror att om några timmar är den inte kvar längre men jag har förevigat detta fantastiska montage på försvarsminister Tolgfors, som inte är helt politiskt korrekt (rysk mössa, kalasjnikov?)
Kommentarer
Trackback
