söndag i stora lägenheten

I helgen var det Warhammerspel i Göteborg. Otroligt kul även om jag var grinig när jag förlorat andra matchen i rad. Men evenemanget var väldigt kul och extra roligt att Tobias kom med också även om han inte kände någon där. Sen fick jag ett ryck och körde hem mitt i natten för att få vakna i en skön säng. Inget ont om soffan i Mölndal, men känslan av att somna i en riktig säng är skön.

Det var en spännande turnering, alla var laddade och våra förberedelser blev precis lagom mycket arbete för maximal utdelning i rolighet. Det var jätteskoj och man är extremt laddad att träffas igen nån gång (kanske i vinter?)

Nu var det ju inte min egen säng, jag sover ju hos Peter o Frida medan jag vaktar deras hus och passar på att gosa med min lille orm som snart ska säljas. Kommer sakna att ha honom, även om jag inte sett honom på länge. Jag minns hur glad jag var att ha honom när jag gick igenom min depression och bodde i min tvåa i Malmö (den som tillhört Sten-Erik som dött i den och lämnat fläckar i parketten där han ruttnat och som jag pratade med ibland när jag var ensam - nej, jag är helt normal, jag lovar). Då var jag mest för mig själv och hade min lilla orm, som skötte sig själv och som var en riktig loner.

En annan bra sak med att köra bil nattetid är att det är ett underbart tillfälle att reflektera över livet. Var man är, hur man hamnat där, och i mitt fall hamnade jag i en tankesnurra kring "vad jag vill". Jag vill göra världen bättre, är det enkla svaret. Men som alla andra måste jag jobba, och som alla andra vill jag ha ett socialt liv som är lagom, och som de flesta andra behöver jag vara ensam ibland och bara få vara med mig själv.

Jag tror, efter att ha klurat mycket och diskuterat lite med närstående, att jag har ett extra stort behov av att vara själv ibland eftersom jag har så lätt att förändra min personlighet så att den "passar" till tillfället. Visst, vi blir alla grabbiga i grabbgänget, vi blir alla striktare när vi jobbar, vi har en relation med vår släkt, en med våra ytligt bekanta och en med våra nära vänner. Så är ju livet, beroende på vilken relation man har med folk. Men jag har ju kallat mig själv "kameleonten" av en anledning här i bloggen förut.

Och då är det kanske viktigt att få vara med sig själv. En av de stora insikterna när jag var i depressionen var just att jag inte längre visste vilken "färg" kameleonten egentligen hade, eftersom jag hade bytt så ofta. Eller för att ta en fantasy-bild. En shapeshifter som bytt form så många gånger att han inte längre vet vilken som var den ursprungliga rollen. Därför tror jag att jag ibland behöver vara med mig själv så jag kan få vara mig själv.

Visste ni att jag var sexton år innan jag reflekterade över vad identiteten "jag" betydde? Innan dess byggde jag min personlighet utifrån vilka förväntningar jag uppsnappade från folk i det de sa, det de gjorde. Allt för att undvika bråk och konflikt och för att få vara normal. Sen blev jag trotsig och tonårig och vägrade vara normal, men anpassade mig ändå. Och sen anpassade jag mig så långt att jag hade kompisgrupper som jaginte kunde låta träffa varandra, för jag var helt olika människor med de olika grupperna, så ingen skulle känt igen "sin" Björn. Det var naturligtvis ohållbart, så när livet till slut kraschade av allt jag försökte vara så fick jag i min livskris för första gången uppleva att det fanns en person med en egen identitet, en egen rätt att leva och egna önskemål.

Sen dess har ju livet varit lättare. Jag har inte längre 200 vänner och jag har inte längre 30+ "nära" vänner. Jag har en handfull personer som står mig riktigt, riktigt nära, och kanske ett 30-tal vänner. Och jag vill vara mig själv. Men i bilen i natt funderade jag mycket på det där, vad jag vill egentligen. Med mig själv, med min framtid. Sedan allt kraschade med Y i våras blev jag ju liksom planlös. Jag tog dagen som den kom och gjorde en sak i taget. Utan att planera. Och det var och är skönt. Men jag börjar känna nån slags behov av att titta på vad framtiden håller, vad jag vill. För jag vet sedan tidigare att när jag verkligen "vill" något... så händer det (nåja, för det mesta).

Och det var svårt, där i bilen. Jag slits mellan en massa saker, men faktum är att ingenting är riktigt "roligt" längre. Det minns trogna läsare att jag skrev om i slutet av maj i bloggen. Att det var en fadd smak på det mesta. Och att den där tokpassionen som jag alltid haft som kännetecken förr har försvunnit. Och att det är bra. Det är det. Men jag har svårare och svårare att bli jätteengagerad i något. Det är "jaha" och "kul" inte "spännande!" och "wooooooow!"

Och så satt jag där och lyssnade på "vaken" i P3 och såg vägen rulla fram och funderade. Vad är det jag vill? Med jobbet - vill jag expandera och dra igång mer jobb, anställa? Det skulle inte vara svårt om jag verkligen ville. Men vill jag? Nej, egentligen inte. Jag såg ju hur stressad jag var i veckan. Vill jag ta ett vanligt jobb (jo, jag har funderat på det med, kommunalt, privat eller lärarjobb). Men nej, all min frihet som jag vill ha kommer bli blockad om jag inte får styra min tid. Vill jag flytta? Ja, jag vill bo större. Nitton kvadrat är bra som fristad när livet går i 190 och man reser en massa, men jag prövar det nu igen och ser att det håller inte. Mer jobb på lokalt plan kommer behöva bli framtiden. Och en större lägenhet. Vill jag bo i Malmö? Njae, jag funderar på Lund eller Helsingborgstrakten. Men jag älskar mitt Malmö med allt och havet runt knuten. Fast Lund är också en finfin stad.

Jag kan driva omkring och göra det jag gör ett tag till ,men egentligen vill jag jobba med att göra världen bättre. Skriva inlägg i debatten, dra upp stormar i vattenglas om orättvisor, och ha en massa spännande projekt som bara är roliga. Men se, man måste tjäna pengar också. Och med en hög inkomst kommer frihet. Förmodligen kommer mitt bolag att slå omsättningsrekord det här året (som numera går från första september till siste augusti, jag har bytt bokföringsår).

Och pengar ger frihet och möjligheter. Det är bra. Men vad vill jag? Ni märker, jag tassar runt frågan och vet inte riktigt. Jag vill älska och bli älskad, vara fri att få vara mig själv och få tycka och tänka och inte behöva anpassa mig hela tiden, men ändå vara älskad för den jag är. Och jag vill göra roliga saker som gör världen bättre eller som ger mig utlopp för min kreativa entreprenörsådra. Ett av mina favoritprojekt är det jag har med Stefan just nu, även om det förmodligen inte blir en kassako direkt. För att det är roligt.

Jag vet inte, jag behöver inte ha ett svar på den frågan än. Men i december ska jag som vanligt göra personligt bokslut och titta framåt ett år och se vad jag vill förbättra. Och då måste jag ha lite svar. Det enda som är säkert är att "vara ärlig mot mig själv" kommer vara med på listan.


Kommentarer
Postat av: Kusin Maria

Bra Björn!

Det är viktigt att vara ärlig mot sig själv och att alltid vara sig själv.

2008-10-19 @ 19:31:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0