kraschen

Rätt länge sen jag skrev en ren tågpost. Men nu sitter jag på X2000. Inte i tid. Det är de aldrig. Igår var vi tjugo minuter sena. Idag är vi 45 minuter sena, men vi är inte framme än. Och jag funderar på att gå till bistron igen. Imorgon ska jag inte jobba ett SKIT faktiskt.

Ska bara umgås med Hannah. Hon heter så. Det är väl dags att berätta att vi ses rätt regelbundet. Vi är inte ihop, vi är nog inte riktigt redo för det nån av oss riktigt än, men vi ses såpass regelbundet att jag knappast kan smyga med det längre. Hon är ung, och jag orkar inte riktigt höra alla "roliga" skämt eller pikar om det, för jag har ju hört de flesta redan. Det var inte planerat att vi skulle börja ses. Det blev så och vi ses. Vi har faktiskt setts rätt länge nu, sen i början av juli. Hon är fin!!

Och vi har det bra. Det är svårt för mig som alltid brukar vara intensiv att se hur det funkar när man inte rusar. Jag vet inte vart det leder, jag bara finns till och tycker att vi har väldigt trevligt ihop och att det funkar bra. Det är väl mest att vi är på olika platser i livet som utmanar stort. Jag vet ju liksom vilka utmaningar som kan komma i relationer som har stora åldersskillnader, jag har ju haft sådana förr. Men en sak i taget, låt oss inte måla fan på väggen. Vi har det rysligt trevligt ihop!

Men så länge vi tycker om varandra, har roligt ihop, funkar, och särskilt när jag kan känna mig uppskattad för den jag är, då kommer jag bara njuta och vara lycklig över det vi har. Och att hon inte alls köper när mina försvarsmekanismer försöker säga åt mig att automatiskt underkasta mig allting. Då blir hon arg och säger ifrån att jag inte ska mesa utan säga ifrån vad jag vill. Det är underbart trevligt. Och utmanande. Och så är det rätt skönt att umgås med nån som inte har föräldrar från helvetet utan där familjen faktiskt uppskattar att hon träffar en person som bryr sig och som är vänlig.

Vi har varit ganska hemliga ganska länge. Vi har väl inte velat göra nånting officiellt och vi är fortfarande inte ihop och umgås inte med varandras vänner eller så. Men fler och fler av er läsare känner till henne nu och det känns märkligt att inte kunna skriva om henne när vi ändå spenderar en del tid ihop, det blir liksom luckor i berättelsen om mitt liv. och det vill jag inte.

Jag har väl för länge sen förlorat rätten att skriva om "det här känns bra" och så vidare, för så brukar jag ju skriva, så jag skriver inget sånt. Jag säger bara att det är nyttigt som fasen för Flintberg att umgås med någon som INTE är liten och eländig utan som faktiskt har en egen vilja. Och som absolut inte vill att jag ska vara "kameleonten" som anpassar mig, utan hellre vara mig själv. Snacka om utmaning för mig. Vara sig själv, hur gör man då? Tack för att du hjälper mig vara MIG!

I alla fall, det var inte tänkt som en jättestor grej att berätta om det här, men nu vet ni som läser att vi ses och jag kan skriva att jag ska träffa Hannah och jag kan berätta att vi har det bra. Och att hon är omtänksam, det var länge sen jag fick present av en tjej bara sådär spontant (flaggboken, som jag fick en dag bara för att...). Sånt ger ju plus. Och som uppskattar när jag beställer på restaurangen, som har känsla för stil och smak i kläder, som ser bra ut, är smart, rolig och kärleksfull.

Och är det inte lite imponerande av mig att vi setts i snart fyra månader och varken är förlovade, gifta eller sambos? Men faktiskt tycker om varandra ändå och ses regelbundet?

Så nu kan jag skriva här på bloggen om henne. Det är bra. Puss på dig hjärtat! Du är bäst! Bio imorgon?

För övrigt är jag sur på SJ. Nu uppgår förseningen till 1 timme.