kraschen

Brasan är tänd, pulverkaffet står på bordet och jag sitter och ser ut över sjön. Arbetsplatsen är fantastisk. Jag saknar lite grann att kunna göra sånt här oftare. Den här stugan trivs jag verkligen i. Det känns som om mitt liv går i 190 igen. Jag vet inte vad det är, men det är klart att osäkerheten ökas av att jag har kunder som helt ignorerat ett stort kontrakt med mig.

Jag klarar liksom inte av för mycket friktion i mitt liv. Det var en tankeprocess som sattes igång under veckan jag fyllde år, när jag för första gången stressade mig till gult kort, dvs att jag var på väg att inte bara "ha mycket att göra" utan få en del skadlig stress. Då funderade jag en del. Jag får enorm stress av att inte ha trygghet framöver. Ju äldre jag blir, desto viktigare blir trygghet. Att kunna lita på saker och människor omkring mig, veta att projekt såväl som personer är ungefär på samma humör och i samma läge varje gång. Och så kan ju projekt vara, men sällan människor. :P

Jag har många gånger fått höra att jag är lösningsorienterad. Om jag hör om ett problem vill jag fixa det. Men en del problem är antingen så komplexa eller så långsiktiga i projekten att jag inte kan fixa dem. Eller så är det inte jag som styr alla parametrar, som i fallet med kunden och kontraktet. Då blir jag frustrerad och stressad. Jag hatar att känna mig utlämnad till andra människors beslut - att inte vara herre över mitt eget öde. Men egentligen handlar det väl bara om att veta vad man vill och sen inte vika från sin egen linje. Ibland är jag för kompromissvillig och säger inte ifrån. Sånt måste jag sluta med. Men det är inte lätt, jag är van att man inte är bråkig.