kraschen

Idag är det torsdag och jag har bäddat, fällt upp bordet och ställt fram min lilla arbetsplats. Mitt hem är litet, men jag tycker om det. Och fåtöljen får inte riktigt plats, men den är rätt skön att sitta i, jag får nog se till att jag hittar en bra plats, för det är bra att ha en fåtölj.

De senaste dagarna har jag känt mig lite håglös, förvirrad. Nu är sorgearbetet över, viloperioden slut och jag har börjat jobba igen, men framförallt så har jag börjat mitt nya Malmöliv. Det känns förvirrande. Det känns lite som att jag stigit av livståget för att det var fullt av galna och bråkiga människor, men jag har stigit av inte vid min destination, utan vid nån station mitt i skogen. Som att vara på väg från Stockholm till Luleå och hoppa av i Vännäs. Ungefär så känns det.

Men som nån klok människa sa - man måste kanske inte veta allt och ha koll på allting. Man måste kanske inte veta allt, ha koll på allt, det kanske räcker med mina långsiktiga mål, och de har jag ju kvar. Det är lite ovanligt att bara ta det lugnt och se vad som händer, jag tror att jag har lite svårt för det, men det kanske bara är att göra det ändå.

Mitt ben värker fortfarande och nästa helgs äventyr i Tyskland är i allvarlig fara, så jag hoppas att det blir bättre, men om det inte blir det får jag snällt ställa in, jag kan inte springa omkring i sydtyskland med det här benet, det är helt klart.

Dags att jobba lite innan jag ska få mammas bil tvättad, städad och överlämnad.

Kramar