så, vad hände egentligen?
Jag har ju som ni vet funderat på att lämna mitt jobb en längre tid. Jag har ända sedan olyckan känt att jag haft andra saker på agendan, viktigare saker, som att förändra världen och försöka göra den till en bättre plats. Nåja, i liten skala då....
I vilket fall har det blivit viktigare och viktigare att jag får lov att bestämma själv, att det är jag som har kontrollen och att det är jag som väljer. Inte någon annan. Sådär har det hållit på ett bra tag, men så har jag ändå försökt att leva ett normalt liv, där jag ändrar på så lite som möjligt.
Det har naturligtvis inte hållt. Jag har gradvis dels fallit tillbaka i gamla vanor, men framförallt har jag inte accepterat när jag märkt att jag inte mått bra och gjort något åt det. Det har å andra sidan då gått ut över kvalitén på jobbet istället. För att inte dra på det för mycket så insåg jag att det inte funkar att jobba deltid på det sättet jag gör och därför så måste jag sluta eller gå upp på heltid.
Jag ville inte gå upp till heltid och funderade mycket över vad som skulle hända, försökte "räkna ut" olika möjligheter in i minstra krona. På samma sätt som när jag först blev intresserad av kristen tro försökte "räkna ut" systemet bakom rent logiskt. Men på samma sätt var det här inte bara ett logiskt beslut utan ett emotionellt, ett känslomässigt beslut som krävde ett "leap of faith", ett hopp ut i det okända.
Och jag vågade. Mest av allt i den här historien är jag stolt över att jag vågade. Att jag inte fegade ur, tog den enkla vägen, utan följde mitt hjärta. Fastän jag inte vet helt säkert vad som kommer hända. Men jag vet att jag kommer få det bättre, och jag vet att jag gjorde rätt, jag har inte ångrat mig en sekund.
Min chef var lite chockad, milt sagt. Hon tog det otroligt bra, och försökte varken skuldbelägga eller övertala mig .Vi hade ett jättebra samtal om ledarskap, organisation och ansvarsroller, och vi pratade om olika lösningar för företaget. I övrigt så handlade det mest om praktiska saker. Jag kommer jobba maj och juni, har semester i juli och sedan är jag inte anställd.
Däremot får jag behålla mitt konsultavtal och vi har tidningen kvar också. Så det är en bra start på konsultandet, och mitt jobb för Göteborgsregionen verkar kunna få ett uppsving också, samtidigt som nya affärsmöjligheter öppnat sig i Sthlm via kontakter. Så det ser inte helt mörkt ut, tvärtom. Just nu ser det ut som om jag skulle kunna få en trevlig höst. :)
Men viktigast av allt, en fridfull höst, en höst där jag kan få vara mig själv och parallellt jobba med annat som jag upplever vara viktigt... det var verkligen en tankeställare i Riga, mycket pusselbitar som trillade på plats.
Men nu måste jag sova, har en ambition att träna imorgon, antingen före eller efter jobbet.
I vilket fall har det blivit viktigare och viktigare att jag får lov att bestämma själv, att det är jag som har kontrollen och att det är jag som väljer. Inte någon annan. Sådär har det hållit på ett bra tag, men så har jag ändå försökt att leva ett normalt liv, där jag ändrar på så lite som möjligt.
Det har naturligtvis inte hållt. Jag har gradvis dels fallit tillbaka i gamla vanor, men framförallt har jag inte accepterat när jag märkt att jag inte mått bra och gjort något åt det. Det har å andra sidan då gått ut över kvalitén på jobbet istället. För att inte dra på det för mycket så insåg jag att det inte funkar att jobba deltid på det sättet jag gör och därför så måste jag sluta eller gå upp på heltid.
Jag ville inte gå upp till heltid och funderade mycket över vad som skulle hända, försökte "räkna ut" olika möjligheter in i minstra krona. På samma sätt som när jag först blev intresserad av kristen tro försökte "räkna ut" systemet bakom rent logiskt. Men på samma sätt var det här inte bara ett logiskt beslut utan ett emotionellt, ett känslomässigt beslut som krävde ett "leap of faith", ett hopp ut i det okända.
Och jag vågade. Mest av allt i den här historien är jag stolt över att jag vågade. Att jag inte fegade ur, tog den enkla vägen, utan följde mitt hjärta. Fastän jag inte vet helt säkert vad som kommer hända. Men jag vet att jag kommer få det bättre, och jag vet att jag gjorde rätt, jag har inte ångrat mig en sekund.
Min chef var lite chockad, milt sagt. Hon tog det otroligt bra, och försökte varken skuldbelägga eller övertala mig .Vi hade ett jättebra samtal om ledarskap, organisation och ansvarsroller, och vi pratade om olika lösningar för företaget. I övrigt så handlade det mest om praktiska saker. Jag kommer jobba maj och juni, har semester i juli och sedan är jag inte anställd.
Däremot får jag behålla mitt konsultavtal och vi har tidningen kvar också. Så det är en bra start på konsultandet, och mitt jobb för Göteborgsregionen verkar kunna få ett uppsving också, samtidigt som nya affärsmöjligheter öppnat sig i Sthlm via kontakter. Så det ser inte helt mörkt ut, tvärtom. Just nu ser det ut som om jag skulle kunna få en trevlig höst. :)
Men viktigast av allt, en fridfull höst, en höst där jag kan få vara mig själv och parallellt jobba med annat som jag upplever vara viktigt... det var verkligen en tankeställare i Riga, mycket pusselbitar som trillade på plats.
Men nu måste jag sova, har en ambition att träna imorgon, antingen före eller efter jobbet.
Kommentarer
Postat av: Saschen
Vad kul att det gick så bra för dig! Låter dessutom bra och roligt att hösten ser späckad ut trots att det inte sitter kvar på gamla stället... Blir väl en moralboost på det med tänker jag?
Trackback
