They say love is blind. It is true...
Ja, så var jag hemma från England igen. Med en förkylning på köpet och en förlorad väska som dock är tillrätta igen nu. Och det var en otroligt trevlig helg. Det är nog till att byta ut singelskylten och inse att man återigen hittat vägen in i något otroligt komplicerat. Men så länge vi har roligt, skrattar och det är okomplicerat mellan oss så är ju resten bara praktiska utmaningar, och sådana går ju alltid att lösa. Where there is a will, there is a way, som det så fint heter.
Vi var på vinterträdgården, fikade på Starbucks, heldag på gigantiskt shoppingcenter, promenader i parken, middag på trevlig italiensk restaurang, mysig filmkväll, laga middag ihop och mycket annat. Och jag som var rätt nöjd med att vara singel och högst tillfreds med att vara det, får nog erkänna att jag är helt fast. Det känns naturligt, rätt och enkelt. Inte tokigt och galet som det brukar vara, utan enkelt, lätt. Friktionsfritt. Smidigt, ärligt, öppet och rak kommunikation. Med någon som är både smart, rolig och vacker, en människa som är en fighter och som inte ger upp, utan ser utmaningar som möjligheter. Nån som kan vara både flamsig och barnslig (som jag) och intellektuell och smart (som jag), men som framförallt är snabbtänkt och med i svängarna när jag hoppar mellan olika ämnen som den engagerade passionsmänniska jag är.
Jaha, är det inte komplicerat att dejta nån som är blind då? Nej, faktiskt inte. Man skulle kunna tro det och det är svårt att förklara, men det är inte så jäkla jobbigt som folk tycks ha fått för sig. Det är en praktisk förutsättning, inte mer än så. Inte för mig i alla fall, jag tänker knappt på det längre på det sättet. Det kan säkert ses som ett jättehinder för många. Hon ser inte det så, och inte jag heller. När det är mörkt och man kollar på film är det jag som blir handikappad.
"Ehhm, could you turn up the volume, I can't find the button, it's dark!"
"Oh God, you are SO sighted. Give me that!"
Vi trivs. Vi skrattar. Vi har kul. Vi är ärliga och raka och vet vad vi vill. Och hur många gånger får man chansen att dejta en OS-atlet?
Så England var bra. Jag kom hem i söndags och sticker igen på söndag. Sen ses vi inte förrän efter sommaren. Det blir en lång väntan misstänker jag. Det känns konstigt att faktiskt vara kär utan att vara galen, vilket ju annars är normaltillståndet när jag trillar dit. Håller jag på att bli vuxen?
Vi var på vinterträdgården, fikade på Starbucks, heldag på gigantiskt shoppingcenter, promenader i parken, middag på trevlig italiensk restaurang, mysig filmkväll, laga middag ihop och mycket annat. Och jag som var rätt nöjd med att vara singel och högst tillfreds med att vara det, får nog erkänna att jag är helt fast. Det känns naturligt, rätt och enkelt. Inte tokigt och galet som det brukar vara, utan enkelt, lätt. Friktionsfritt. Smidigt, ärligt, öppet och rak kommunikation. Med någon som är både smart, rolig och vacker, en människa som är en fighter och som inte ger upp, utan ser utmaningar som möjligheter. Nån som kan vara både flamsig och barnslig (som jag) och intellektuell och smart (som jag), men som framförallt är snabbtänkt och med i svängarna när jag hoppar mellan olika ämnen som den engagerade passionsmänniska jag är.
Jaha, är det inte komplicerat att dejta nån som är blind då? Nej, faktiskt inte. Man skulle kunna tro det och det är svårt att förklara, men det är inte så jäkla jobbigt som folk tycks ha fått för sig. Det är en praktisk förutsättning, inte mer än så. Inte för mig i alla fall, jag tänker knappt på det längre på det sättet. Det kan säkert ses som ett jättehinder för många. Hon ser inte det så, och inte jag heller. När det är mörkt och man kollar på film är det jag som blir handikappad.
"Ehhm, could you turn up the volume, I can't find the button, it's dark!"
"Oh God, you are SO sighted. Give me that!"
Vi trivs. Vi skrattar. Vi har kul. Vi är ärliga och raka och vet vad vi vill. Och hur många gånger får man chansen att dejta en OS-atlet?
Så England var bra. Jag kom hem i söndags och sticker igen på söndag. Sen ses vi inte förrän efter sommaren. Det blir en lång väntan misstänker jag. Det känns konstigt att faktiskt vara kär utan att vara galen, vilket ju annars är normaltillståndet när jag trillar dit. Håller jag på att bli vuxen?
Kommentarer
Postat av: Saschen
Vad kul att höra att ni två har det bra och det blir ju lite udda naturligtvis, men jag har nog aldrig riktigt funderat över det det där med att vara ihop med en blind person förut, men det borde ju inte vara så udda från alla andra funktionshinder egentligen? Och varför bry sig när det verkar fungera smärtfritt? Nej, jag är glad för din - nej, eran naturligtvis - skull och du får ha en trevlig sommar om inte annat.. om vi nu inte skulle höras av under tiden... Ta hand om er två och hoppas det blir fint väder för er oavsett var ni befinner er!
Trackback
