kraschen

Elite Hotel Savoy låg alldeles vid stationen i Malmö. Alldeles vid gränsen så att säga. Det gjorde också grevskapet Savoy som under århundraden växlade ägare i Europa. Det påminde honom om att han just nu inte kunde spela spelet han fått av Regissören, Europa Universalis III. Hans skärmar var sålda och hans dator var på utlåning till en programmerare.

Han hade verkligen varit en internationell globetrotter den senaste veckan, men ändå sov han dåligt. Söndag, resa till Malmö för möten på måndagen. Tisdag, till England för att överraska älsklingen. På onsdagen hade han varit på möten i Birmingham större delen av dagen med räddningstjänsten där. Torsdagen hade han suttit och skrivit på sin rapport och på fredagen hade han varit ledig, förutom en del telefonsamtal och mailhantering. Lördag var helledig och söndag var frukost på Endcliffe Park Café, deras gemensamma tradition, och sedan ersättningsbuss till flygplatsen i Manchester, en flygning till Arlanda, följt av nattåget till Malmö.

En del undrade hur han kunde resa så mycket. Det var inte resandet i sig som störde honom, det var rotlösheten. Den ständigt gäckande rotlösheten som gjorde att han inte kände sig hemma någonstans, att han alltid längtade efter något nytt, spännande.

Nu hade han drivit eget i snart sex månader (på riktigt). Och här satt han i lobbyn på ett hotell som döpts efter ett ständigt erövrat grevskap och lyssnade till soul-julsånger. Ikväll skulle han dinera med Doktorn. Imorgon skulle han ha en repris på det möte han haft förra måndagen, nu dock med den viktiga gästen.

Det var inte helt enkelt, så mycket som förändrats de senaste åren, tänkte han och stirrade på värmeljuset på glasbordet. En lite sliten soffgrupp i grönt läder. Inte hemma. Hemma var en plats han inte kände till. Han bodde i Göteborg, men hade aldrig lyckats få ner rötterna där, hade aldrig känt sig hemma. Nu skulle han snart lämna den staden och återvända till Malmö, till en liten lägenhet. Skulle det bli hemma?