kraschen

Han hade sovit illa de senaste nätterna. Vaknat vid fyratiden och haft svårt att somna om. Ibland lyckats, ibland inte. Egentligen utan någon särskild anledning. Han var ju lite sådär till mans. Antingen full fart eller ingen fart. Några halvmesyrer hade det aldrig funnits rum för.

TIll skillnad från de som gick genom livet i en mer maklig takt hade det alltså blivit nödvändigt för honom att kunna anpassa sig så att han hade lagom långa perioder av "full fart" och "total vila". Start-stopp-start-stopp. Det gav häftiga kickar när farten var hög - alla som kände honom visste vilken passion och vilket engagemang han hade. Svårigheten var alltid att hålla fokus, långsiktighet, för förr eller senare behövde han stanna till, helt. Och det hade tagit honom ända till hans utbrändhet att inse att han behövde stanna under TIDEN han var på väg framåt och inte köra tills han inte orkade längre, annars tappade han lusten för det han höll på med. Så nu fick han bli entusiastisk - tvinga sig att pausa - bli entusiastisk - tvinga sig att pausa, och så vidare.

Han hade hittat ett bra sätt att göra det där på, tyckte han. Även om metoderna behövde bli mer perfekta, det fanns alltid utrymme för förbättring.

Det var ju en visdom att ta med sig - att livet ständigt bjöd på nya utmaningar, nya möjligheter att utveckla sig själv. Det var inte alltid enkelt, men det fanns alltid möjligheter. Han skulle nog aldrig bli en sån som bara slog sig till ro. På gott och ont. Ibland kunde han sakna det och avundas vänner som hittat den där harmonin. Själv låg det inte riktigt för honom, ett behov av spänning och engagemang och entusiasm fanns alltid i hans inre. Han var passionsdriven, och det skulle nog aldrig förändras.