Ja, det var ju också ett sätt att vakna
Jag är stressad. Flyget var sent, missade tåget och är en timme sen. Nu vill jag bara hem till hennes hus. Jag står och ska ta bussen. Bus 56, står det på en plastkub som hänger i luften, men glödlamporna inuti har till hälften gett upp så skenet är svagt och sjukligt. Det är inte särskilt sent, en sensommarkväll i augusti, men solen är på väg ner. Busstationen ligger i lä så här är det kyligt och regnet som säkert fallit tidigare idag (vi är ju ändå i Sheffield) har satt en kall prägel.
Biljett, slår det mig. Jag går bort till de små butikerna som ryms under taket vid busstationen. Låga små ganska sjabbiga affärer, men här fanns det en vänlig herre som säljer mig en enkel biljett. Fem pund, helt bisarrt.
Jag väntar och väntar. Kollar på tidtabellen. Jo, klockan är .41 nu och det ska gå en .45. Men vad märkligt, jag har ju stått här i över tio minuter och det går en .35 också. Kom den när jag var och köpte biljett? Eller när jag bläddrade i en The Times som låg här på bänken? Jag kan väl inte ha missat bussen.
Bussen kommer inte. Jag blir frustrerad och stressad, skriker "Men va faaaaaan..." och går iväg en sväng. Då slår det mig att jag kanske ska köpa en retur, jag ska ju ändå tillbaka. Jag hittar inte den vänlige postmannen men väl en annan affärsinnehavare. Han säljer mig en dubbel för bara 17 pund. Som hittat. Vrför jag köper en biljett som är tre gånger så dyr vet jag inte.
Jag går ut igen. Klockan är .45 prick och jag har kollat att bussen inte kommit under tiden. Men det lilla gäng som stod här och väntade på bussen är borta. Vad ÄR det här?! Är det nån slags Harry Potter-buss eller vad är det frågan om?!?!
Jag kollar igen. Nästa går inte förrän .57. Nu har jag stått här i 20 minuter. Jag är arg och frustrerad och svettig. Plötsligt känner jag att nån står väldigt nära och jag vänder mig precis om när jag känner en våldsam värme sprida sig högt upp i låret och hur muskler spänner sig till 100% därnere. Ett par rejäla händer tar tag om mina axlar precis samtidigt som mitt ben börjar vika sig. Jag hinner se en lång, stor, svart man som ler mot mig, nästan lite som man ler åt en gullig kattunge. Mina ben viker sig och jag förstår att han nu dragit ut kniven ur mitt lår efter att ha skurit av pulsådern. Förtvivlat sjunker jag ihop medan synen ger med sig och världen börjar bli dimmig. Jag inser att jag ska dö på marken på en busstation i Sheffield och inom mig skriker jag: "Why?! Why?! Why?!" medan de tre-fyra männen vant börjar plocka av mig jacka och byxor för att leta upp alla värdesaker. Sedan blir det mörkt.
Jag vaknar precis i dödsögonblicket med ett ryck, som jag brukar göra. Klockan är 06.45. Glöm att somna om.
Tur att man kan stiga upp, städa, bädda, duscha och tacka Gud för att man lever och för att man får en ny dag full av möjligheter att göra något med. Men drömmen var väldigt obehaglig.
Biljett, slår det mig. Jag går bort till de små butikerna som ryms under taket vid busstationen. Låga små ganska sjabbiga affärer, men här fanns det en vänlig herre som säljer mig en enkel biljett. Fem pund, helt bisarrt.
Jag väntar och väntar. Kollar på tidtabellen. Jo, klockan är .41 nu och det ska gå en .45. Men vad märkligt, jag har ju stått här i över tio minuter och det går en .35 också. Kom den när jag var och köpte biljett? Eller när jag bläddrade i en The Times som låg här på bänken? Jag kan väl inte ha missat bussen.
Bussen kommer inte. Jag blir frustrerad och stressad, skriker "Men va faaaaaan..." och går iväg en sväng. Då slår det mig att jag kanske ska köpa en retur, jag ska ju ändå tillbaka. Jag hittar inte den vänlige postmannen men väl en annan affärsinnehavare. Han säljer mig en dubbel för bara 17 pund. Som hittat. Vrför jag köper en biljett som är tre gånger så dyr vet jag inte.
Jag går ut igen. Klockan är .45 prick och jag har kollat att bussen inte kommit under tiden. Men det lilla gäng som stod här och väntade på bussen är borta. Vad ÄR det här?! Är det nån slags Harry Potter-buss eller vad är det frågan om?!?!
Jag kollar igen. Nästa går inte förrän .57. Nu har jag stått här i 20 minuter. Jag är arg och frustrerad och svettig. Plötsligt känner jag att nån står väldigt nära och jag vänder mig precis om när jag känner en våldsam värme sprida sig högt upp i låret och hur muskler spänner sig till 100% därnere. Ett par rejäla händer tar tag om mina axlar precis samtidigt som mitt ben börjar vika sig. Jag hinner se en lång, stor, svart man som ler mot mig, nästan lite som man ler åt en gullig kattunge. Mina ben viker sig och jag förstår att han nu dragit ut kniven ur mitt lår efter att ha skurit av pulsådern. Förtvivlat sjunker jag ihop medan synen ger med sig och världen börjar bli dimmig. Jag inser att jag ska dö på marken på en busstation i Sheffield och inom mig skriker jag: "Why?! Why?! Why?!" medan de tre-fyra männen vant börjar plocka av mig jacka och byxor för att leta upp alla värdesaker. Sedan blir det mörkt.
Jag vaknar precis i dödsögonblicket med ett ryck, som jag brukar göra. Klockan är 06.45. Glöm att somna om.
Tur att man kan stiga upp, städa, bädda, duscha och tacka Gud för att man lever och för att man får en ny dag full av möjligheter att göra något med. Men drömmen var väldigt obehaglig.
Kommentarer
Trackback
