kraschen

Ja, nu börjar jag mentalt ställa in mig på att lämna den här platsen. Det känns märkligt. Jag hoppas bara allt går bra med Ted och med fläcken i golvet. Det är en smäll jag lär få ta i vilket fall.

I övrigt har jag varit grymt duktig idag. Jag har varit på sopstationen, gett bort saker till kyrkans höstmarknad. Fotbollsspelet får stå kvar, Ted har gått med på att visa upp det för eventuella Blocket-köpare.

Och jag har fått loss diskmaskinen och pluggat den, jag har sagt upp Shurgardförrådet och jag har hunnit med en hel del, helt enkelt.

Det som återstår på min långa lista från i morse är:
() fixa nycklarna från Frida (de är till postboxen, så det är ingen stress)
() lämna tillbaks bilen (det gör jag förmodligen på torsdag eller fredag när ALLT verkligen är klart)
() dra ur alla datasladdar och strömsladdar - när jag skrivit klart den här posten.
() fyll badkaret med städgrejorna jag behöver för att städa lägenheten (gör jag när jag har duschat vilket jag ska göra efter den här posten, innan jag drar sladdarna).


That's it. Från 22 punkter ner till 4. Men så däckade jag också i fåtöljen mellan sju och halvnio. Undrar hur jag ska kunna sova. Jag ska duscha nu, ta en kort promenad och rensa tankarna.

Att flytta handlar egentligen inte primärt om att jag ska få närmre till jobbet, för er som tror det. Det är visserligen en del av det, att göra vardagen lite mer stabil och mindre stressfylld, och i det har den ett syfte. Det ska inte glömmas. Ett annat är att jag ska få bo med en av mina bästa vänner, Fredrik, och inte vara helt själv, men ändå ha min frihet.

Men viktigast av allt är att flytten är ett mentalt steg, en del i den utvecklingen som jag påbörjade i och med kraschen. Inte kraschen med bilen utan den mentala och emotionella kraschen förra hösten. Jag lämnade en gång Åstorp och åkte till "mina drömmars stad" (förlåt, Fogelström), Malmö. Jag kom till Malmö första gången på Tolkienläger som tolvåring och steg ut vid stationen och såg stan glittra. Jag tänkte: "här ska jag bo när jag blir stor, vilken metropol!"

Och det gjorde jag. När jag skulle lämna de sista resterna av barndomen bakom mig och stiga in i ett självständigt liv som ung vuxen flyttade jag till Malmö, mycket för att Peter bodde där, en av Tolkienkillarna, och jag kände Peter och hans mamma Helene. Cirkeln sluts - imorgon natt sover jag hos Peter och hans sambo Frida (nej, inte samma som min kompis Frida, annan Frida).

Nu lämnar jag också kanske den ungdomen och den delen av mitt liv som ändå präglats av att låta livet kasta mig fram och tillbaka lite som en kork på havet och åka upp och ner i den emotionella rutschkanan. Jag vet ungefär vad jag vill med livet och viket syfte jag har, men jag har inte riktigt modet än att ta steget fullt ut. Så jag börjar i Göteborg med att hitta en balans och en rutin i vardagen, en harmoni och en möjlighet att blicka framåt.

Därefter får vi se vad som händer. Jag kommer säkert dithän livet drar mig, jag ska bara våga...

Sov gott, älska varandra och glöm inte stanna upp i vardagen.