helg hos föräldrarna
Det har inte blivit bloggat på ett par dagar, jag har varit iväg. Torsdag natt fick jag hysera ett styck strandsatt Stockholmsbekant som helt plötsligt stod utan övernattning, och på fredag var det resa med buss och tåg till mamma och Kalle.
Benet har varit en plåga de senaste dagarna, men det är en plåga jag måste leva med, eftersom gipset nu är borta. Jag har en stor benskena som är ledad och som spänner åt. Den gör att jag i teorin ska kunna böja benet. I praktiken är det omöjligt, eftersom hela leden stelnar när man inte rör den. Alltså är varje liten rörelse en smärtupplevelse. Men det är nödvändigt, nu finns det ingen väg utom rakt igenom. Alltså: allez enfants....
Det var mysigt att komma hem. Motorvägsresan gick bra ända tills mamma frågade om det blev jobbigt, då blev det lite bökigt, eftersom minnena dök upp igen. Men att komma till det gula huset är alltid härligt, eftersom både mamma och Kalle är pyssliga.
Det börjar mer och mer likna ett hem som finns i reklamkataloger för möbelhus eller inredningsdesign. Afrikatoaletten slår det mesta, liksom uterummet med massor av spännande föremål och snygg look. Mamma är en jäkel på att inreda, det är bara att konstatera.
På kvällen kom några bekanta och vi grillade, härligt att kunna sitta i uterummet och ha trädgården så nära inpå. Trädgård är ett intressant fenomen, en bok jag håller på att läsa vill gärna påpeka att varje trädgård också är en symbol för vårt eget undermedvetna och att den också är en symbol för den ursprungliga trädgårdsmyten (edens lustgård). Men den här bloggen är inte en filosofisk-psykologisk debattsida så resten av den diskussionen sparar jag.
På lördagen åkte vi upp till Halmstad för att jag skulle kunna se Emelie spela Trettondagsafton. På vägen passerade jag för första gången olycksplatsen. Jag kände väldigt lite, bara en spänd förväntan inför att passera, och sedan kunde jag inte ens identifiera exakt var det var jag smällde. All väg däruppe ser likadan ut och nu är allting reparerat. Ingen speciell känsla.
Jag tror det är andra saker än själva just den platsen som kommer vara förknippat med olyckan. Att köra bil i regn till exempel, oavsett om det är motorväg eller annan väg. Motorljud, metall som knycklas ihop osv. Och så bilkrascher på TV - har ni nånsin tänk på att nästan alla moderna filmer har minst en bilkrasch med någonstans?
Efter pjäsen körde vi Emelie hem och käkade sedan lite på Graffitti Café på Knuptunkten innan jag tog tåget hem, helt slut efter allt resande. Det märks att energin går åt till att göra annat.
På kvällen tittade Jessica o Emma över, och det var också mysigt att få se dem igen,även om jag mest var trött och bara orkade en av fyra planerade filmer. Sen sov jag i tio timmar, gick i kyrkan och handlade frallor på vägen hem. Nu är det söndag och efter ett försök att ringa mamma ska jag bänka mig lite vid datorn. Kanske spela lite med Tobias eller prata med folk.
Ta hand om varandra.
Benet har varit en plåga de senaste dagarna, men det är en plåga jag måste leva med, eftersom gipset nu är borta. Jag har en stor benskena som är ledad och som spänner åt. Den gör att jag i teorin ska kunna böja benet. I praktiken är det omöjligt, eftersom hela leden stelnar när man inte rör den. Alltså är varje liten rörelse en smärtupplevelse. Men det är nödvändigt, nu finns det ingen väg utom rakt igenom. Alltså: allez enfants....
Det var mysigt att komma hem. Motorvägsresan gick bra ända tills mamma frågade om det blev jobbigt, då blev det lite bökigt, eftersom minnena dök upp igen. Men att komma till det gula huset är alltid härligt, eftersom både mamma och Kalle är pyssliga.
Det börjar mer och mer likna ett hem som finns i reklamkataloger för möbelhus eller inredningsdesign. Afrikatoaletten slår det mesta, liksom uterummet med massor av spännande föremål och snygg look. Mamma är en jäkel på att inreda, det är bara att konstatera.
På kvällen kom några bekanta och vi grillade, härligt att kunna sitta i uterummet och ha trädgården så nära inpå. Trädgård är ett intressant fenomen, en bok jag håller på att läsa vill gärna påpeka att varje trädgård också är en symbol för vårt eget undermedvetna och att den också är en symbol för den ursprungliga trädgårdsmyten (edens lustgård). Men den här bloggen är inte en filosofisk-psykologisk debattsida så resten av den diskussionen sparar jag.
På lördagen åkte vi upp till Halmstad för att jag skulle kunna se Emelie spela Trettondagsafton. På vägen passerade jag för första gången olycksplatsen. Jag kände väldigt lite, bara en spänd förväntan inför att passera, och sedan kunde jag inte ens identifiera exakt var det var jag smällde. All väg däruppe ser likadan ut och nu är allting reparerat. Ingen speciell känsla.
Jag tror det är andra saker än själva just den platsen som kommer vara förknippat med olyckan. Att köra bil i regn till exempel, oavsett om det är motorväg eller annan väg. Motorljud, metall som knycklas ihop osv. Och så bilkrascher på TV - har ni nånsin tänk på att nästan alla moderna filmer har minst en bilkrasch med någonstans?
Efter pjäsen körde vi Emelie hem och käkade sedan lite på Graffitti Café på Knuptunkten innan jag tog tåget hem, helt slut efter allt resande. Det märks att energin går åt till att göra annat.
På kvällen tittade Jessica o Emma över, och det var också mysigt att få se dem igen,även om jag mest var trött och bara orkade en av fyra planerade filmer. Sen sov jag i tio timmar, gick i kyrkan och handlade frallor på vägen hem. Nu är det söndag och efter ett försök att ringa mamma ska jag bänka mig lite vid datorn. Kanske spela lite med Tobias eller prata med folk.
Ta hand om varandra.
Kommentarer
Postat av: Alex
Angående det där med moderna filmer - Jo, jag tror jag och mina kamrater lyckades konstatera någonstans att hollywood tydligen måste klämma in minst en biljakt, en blaffig explosion (Oavsett hur påklistrad den verkar) även om det finns undantag... Nu kommer jag inte ihåg övriga element som gjorde en film till en hollywoodfilm men jag kommer tillbaka till det ;)
Trackback
