kraschen

Idag var sköterskan här igen och tittade till såret. Hon var betydligt trevligare den här gången, förmodligen har hemtjänsten förklarat för henne vad jag tyckte om hennes sätt sist.

En lugn dag i övrigt, och sedan skulle jag ut på stan en sväng, fick sällskap av Jenny, Claes och Elliott, så det blev rena utflykten. Ett litet barn i lilla vagnen - och så det stora barnet (jag) i rullstolen. Efter promenad (eller snarare rullning) in till stan köpte vi glass, åt sushi vid kanalen och återvände hem. Jag var helt slut efteråt, fastän det bara var en tur till stan.

Slocknade i min sköna fåtölj en stund men vaknade till Bad Boys på tv. Har tittat en stund och sen blev det helg. Tiden går fort som vanligt, men jag känner att jag är kvar i det där märkliga läget av total harmoni. Jag tror inte jag mått så bra någon gång som sedan olyckan. Mycket av alla andra problem jag har haft under det senaste halvåret har bara försvunnit, skurit genom allt det där mörka och jobbiga.

Det har varit ett år med en otrolig förändring för mig, och det fortsätter. Jag har i mångt och mycket upptäckt mer och mer om mig själv och varje insikt har varit dyrbar, smärtsam och jobbig - men har alltid gjort att jag hittat mycket mer av mig själv.

Det är klart att det kommer göra mig lite annorlunda för många som känt mig länge. De flesta verkar säga att jag verkar vara mer som "jag var förr". Jo, förmodligen, samtidigt som jag är äldre än jag var då, då när jag var 21-22.

Kanske jag skriver mer om det senare, om allt som händer på insidan, när jag blir mer trygg i att prata om det såhär öppet, när jag inte kan välja vem som läser. Men för nu får det räcka med att säga att kraschen på många sätt kanske varit det nyttigaste som hänt mig. Man får perspektiv på livet.

Kör försiktigt, var rädda om varandra och lev NU.