flashback
Gårdagen blev lugn. Sov ganska dåligt tyvärr så jag var seg på morgonen när sköterskan kom. Frida låg fortfarande däckad i soffan, hon sov över efter rollspelandet. Sen satt jag en stund framför datorn och chattade, medan hon spelade lite Xbox.
Dagen flöt på ganska bra, med lite tex-mex lunch, innan vi satte oss för att kolla på Domino, en actionfilm med Kiera Knightley. Ända tills det kom en scen där deras stora husbil körde av en torr ökenväg och kraschade längs en kulle...
Jag hörde hur det började susa i öronen, blev yr, och visste att det var på gång. Jag försökte omedelbart stoppa det, säga till mig själv att jag satt i en mjuk soffa, i mitt eget hem, att det var vår utanför och att jag...DU DÖR I ETT DIKE, DU DÖR I ETT DIKE, DU DÖR I ETT DIKE!!!.... jag började hyperventilera, ögonen slöts för att slippa se, men ljudet nådde mig fortfarande. Jag försökte skrika till Frida att stänga av filmen, men kunde inte öppna munnen. Jag försökte titta igen, kanske jag kunde se att det inte alls var som när jag krockade, att det bara var en film, tänkte jag. Då såg jag filmvinkeln. En kamera inuti, som filmade hur världen snurrade - precis på samma sätt som de sista bilderna mina ögon registrerade innan jag föll och landade i medvetslöshet och smärta. Då frikopplade reptilhjärnan resten av skallen från världen och tog över totalt.
Under en halv minut återupplevde jag hela kraschen, såg Hallandsåsens mörknande sluttning förvandlas till en svart himmel och den mörkblå himlen förvandlas till ett hav under mig innan blixtar av ljus och smärta blandades med ljudet av gnisslande stål. Det var inte längre TVn jag hörde, det var min egen bil, Suzie, som knycklades ihop som en läskburk. Jag kände hur min kropp ryckte och skakade när den slängdes som en vante i bilen, och kroppen skrek till mig med sin tysta röst igen: DU DÖR, DU DÖR, DU DÖR, DU DÖR NU, ENSAM I ETT DIKE DÖR DU, DU DÖR NU.
Frida kom bort till mig och satte sig intill, höll om mig och pratade med mig. Att höra en annan röst bröt igenom lite grann, jag var ju uppenbarligen inte ensam, men det tog nog totalt 2 minuter från start till stop på min flashback.
Sen var det över, och hela känslan var som bortblåst. Som om den aldrig existerat. Så är det alltid, men jag har inte haft någon flashback på ganska länge, två veckor eller så, och det har definitivt inte varit någon såhär lång sedan jag var på sjukhuset. Förmodligen för att den kraschen var så lik min. En bil på en ensam väg, med filmvinklar som var nästan identiska med min upplevelse. Samtidigt är jag glad att det nu är nere på varannan vecka som det kommer någon form av attack, det är ju ändå rätt bra med tanke på omständigheterna. Så egentligen är jag inte orolig, men uppenbarligen har kroppen minnen som den inte vill glömma.
Idag känner jag som vanligt ingenting av det. Har sovit dåligt inatt också, men det har jag ju gjort nästan hela veckan, så det är inget nytt. Men lite kaffe och lite juice och ett par mackor senare så är man i alla fall igång lite grann.
Ha en vacker dag, och tyck om varandra.
Dagen flöt på ganska bra, med lite tex-mex lunch, innan vi satte oss för att kolla på Domino, en actionfilm med Kiera Knightley. Ända tills det kom en scen där deras stora husbil körde av en torr ökenväg och kraschade längs en kulle...
Jag hörde hur det började susa i öronen, blev yr, och visste att det var på gång. Jag försökte omedelbart stoppa det, säga till mig själv att jag satt i en mjuk soffa, i mitt eget hem, att det var vår utanför och att jag...DU DÖR I ETT DIKE, DU DÖR I ETT DIKE, DU DÖR I ETT DIKE!!!.... jag började hyperventilera, ögonen slöts för att slippa se, men ljudet nådde mig fortfarande. Jag försökte skrika till Frida att stänga av filmen, men kunde inte öppna munnen. Jag försökte titta igen, kanske jag kunde se att det inte alls var som när jag krockade, att det bara var en film, tänkte jag. Då såg jag filmvinkeln. En kamera inuti, som filmade hur världen snurrade - precis på samma sätt som de sista bilderna mina ögon registrerade innan jag föll och landade i medvetslöshet och smärta. Då frikopplade reptilhjärnan resten av skallen från världen och tog över totalt.
Under en halv minut återupplevde jag hela kraschen, såg Hallandsåsens mörknande sluttning förvandlas till en svart himmel och den mörkblå himlen förvandlas till ett hav under mig innan blixtar av ljus och smärta blandades med ljudet av gnisslande stål. Det var inte längre TVn jag hörde, det var min egen bil, Suzie, som knycklades ihop som en läskburk. Jag kände hur min kropp ryckte och skakade när den slängdes som en vante i bilen, och kroppen skrek till mig med sin tysta röst igen: DU DÖR, DU DÖR, DU DÖR, DU DÖR NU, ENSAM I ETT DIKE DÖR DU, DU DÖR NU.
Frida kom bort till mig och satte sig intill, höll om mig och pratade med mig. Att höra en annan röst bröt igenom lite grann, jag var ju uppenbarligen inte ensam, men det tog nog totalt 2 minuter från start till stop på min flashback.
Sen var det över, och hela känslan var som bortblåst. Som om den aldrig existerat. Så är det alltid, men jag har inte haft någon flashback på ganska länge, två veckor eller så, och det har definitivt inte varit någon såhär lång sedan jag var på sjukhuset. Förmodligen för att den kraschen var så lik min. En bil på en ensam väg, med filmvinklar som var nästan identiska med min upplevelse. Samtidigt är jag glad att det nu är nere på varannan vecka som det kommer någon form av attack, det är ju ändå rätt bra med tanke på omständigheterna. Så egentligen är jag inte orolig, men uppenbarligen har kroppen minnen som den inte vill glömma.
Idag känner jag som vanligt ingenting av det. Har sovit dåligt inatt också, men det har jag ju gjort nästan hela veckan, så det är inget nytt. Men lite kaffe och lite juice och ett par mackor senare så är man i alla fall igång lite grann.
Ha en vacker dag, och tyck om varandra.
Kommentarer
Postat av: Charlotta
Vilken tur att du hade din kompis där..Du får en tröstande kram i allafall från mig :D
Trackback
