kraschen

Det är en tidig fredagmorgon och jag vaknade vid sjutiden. Benet är betydligt mer oskyddat och smärtan har ökat dramatiskt sen gipset åkte av, men det är väl bara att vänta sig. Jag förstår varför de sa på sjukhuset att det var extra viktigt att ha ortosen på under natten, man rör sig så mycket att det är ganska illa även med den på.

Igår var vi på bio och såg X-men III. Det var en okej film. Som de andra två. Inget spektakulärt, inget fantastiskt, men snygga effekter och bra budget. Det mesta kändes det som om man kunde. Det bästa var att komma ut och göra något, vi var ändå ett litet gäng som var iväg.

Jag vet inte... det är definitivt så att ökad smärta innebär ökad frustration, och en insikt om att den här kampen är långtifrån över. Läkaren sa att den laterala instabiliteten (dvs när underbenet riskerar böjas i sidled, utåt) har läkt mycket bra och att jag kan börja belastningsträna och böja så gott det går.

Kan dock meddela att det inte är helt enkelt, så fort smärtan kommer in i bilden tar den gärna över tankegångarna. Framtiden nästlar sig gärna in i tankegångarna också, och jag försöker att leva NU så mycket jag kan för att undvika det. Jag har fokus på mig själv och där jag är idag, men lite av harmonin som varit så total de senaste två veckorna har börjat luckras upp. Den är där, men inte ostörd.

Det hjälper väl förmodligen inte att jag börjar så smått utveckla någon form av intresse för annat som ligger utanför mig själv, och börjar tänka framåt och börjar tycka och vilja och drömma lite. Det är bra på många sätt, men det är också sårbart just nu, när det så lätt kan sätta tvärstopp, det räcker jag snavar i trappan så är vi tillbaka på ruta ett.

Som vanligt är det lite synd att jag inte riktigt har övertygelsen att skriva om allt som finns där på insidan, med tankar och känslor, men jag vill inte lämna ut enskilda individer i den här bloggen. Det är inte turbulent, bara fundersamt och filosofiskt. Veckorna rullar på och jag är snart framme vid midsommar. Det kommer förmodligen dröja tills dess innan jag kan röra knäet ordentligt.

Snart ska jag hem till mamma och övernatta där innan det blir en snabbtripp till Halmstad. Kanske jag är lite nervös inför att åka förbi den ödesmättade platsen i Skottorp, där döden väntade på mig för åtta veckor sedan.

Ingen är odödlig, men vi har alla en möjlighet att själva påverka våra liv.