kraschen

Jo, den där dejten för några veckor sen ebbade ut i ingenting. Det kanske är lika bra att köra på egen hand. Jag har inte tid med någon relation i Malmö/Lund-regionen med tanke på hur min höst ser ut. Men det slår mig att jag inte är som andra i relationer.

Jag har fostrats på annat sätt än de flesta män. Den där mjuka känsliga killen alla vill ha, det är jag. Fast jag är mer som den där sonen som svärmodern vill ha än den där mjukisen som tjejen vill ha. Hon vill ha hans tuffa bror.

Äh, jag försöker bara vara mig själv. Ibland gör man bra ifrån sig. Cellen var ett lyckoskott, och en av de snällaste tjejer jag nånsin mött. Vi lyckades i tre år och det var rätt bra med tanke på hur mkt som talade mot oss. Och vi räddade ändå vänskapen efteråt. Det var en av de bättre.

Jenny och jag är vänner än idag, även om det small så det stod härliga till. Och Anna från Umeå pratar jag med på MSN ibland, hon bor i Chicago med sin nya kille. I övrigt är det väl lite tyst och tomt.

De potentiella och de som inte var sådär våldsam bra för mig är inte ens värda att tas upp. Men vissa ger genklang. När man blir äldre letar man lite mer specifikt och är inte lika sugen på att ta vad som helst. Kravlistan växer. Man försöker att bli petigare. Och det blir ju andra också.


Men det löser ju sig så småningom, allt det där. På något sätt förr eller senare