kraschen

I torsdags hade jag fått fribiljett till Ulf Lundells konsert på Svaneholms slott av SEAT, som jag köpt min bil hos (ja, den som nu är ett paket plåt någonstans eftersom den inte riktigt var i körbart skick efter kraschen). Vi samlades ute på SEAT vid femtiden, och med lite mingel och cider kollade vi på bilar. Det är inte så att jag känner något överväldigande behov av att skaffa ny bil precis, men ändå, det är ju trevliga bilar. Jag kan varmt rekommendera dem för övrigt. SEAT i Malmö har bra priser och hälsa från mig så får ni säkert ännu bättre deals.

I vilket fall, vi kom till Svaneholms slott där konserten skulle äga rum. Fantastiska omgivningar, otroligt vackert. Det gamla slottet glänste i solen och på gräsmattan satt folk i sina solstolar och på filtar.



Konserten började med Eva Dahlgren som förband. Märkligt förband till Lundell, men okej, båda är gamla ikoner från samma tid och jag lyssnade mycket på båda en gång i tiden. Eva är inte längre på topp precis, men höll bra standard och låtarna var som vanligt. Hennes små samtal med publiken var helt okej också, och kändes som om de funkade bra.

Halv tio var det dags för legendaren själv, Uffe. Han kom ut, lite sliten och gammal som han ändå hunnit bli och började sjunga... eller inte sjunga så mycket som att skråla. Han valde mest nya låtar, men det var nog tur, för några sångteter kom han inte ihåg sådär på stört. Han var nämligen inte bara lite lätt berusad, han var apfull. Totalt nitad. Men smo den gamla räv han är, lyckades han ändå genomföra konserten. Och det blev lite komiskt at tse på - för jäklar vilket drag det var. Han röjde loss med låt efter låt. Ibland blev han lite trött och då blev det superlånga gitarrackordssolon eller en fanatisk upprepning av "na-na-na-na-na" eller "ra-ra-ra" i mikrofonen. Vid ett tillfälle skulle publiken sjunga med i "gå ut och va' glad din djävul", och Ulf lät publiken skråla in mot mikrofonen.

Han tog tillbaks den efter en stund och sa "Oinspirerat, talanglöst, själlöst, värdelöst!" åt publikens medsjungning. Inte god nog. Fler guldkommentarer från kvällen var: "Se inte så jävla rädda ut därute, ni har väl varit på Lundellkonsert förr?! Det här är ingenting! Där här är bara början, det ska bli värre, det ska bli mycket värre innan slutet!"

Jo, något slut var inte i sikte. När klockan började närma sig elva tyckte nog de flesta att det var rätt lagom. Men Uffe var inne i andra andningen, han körde på och röjde låt efter låt utan vila. Tjugo i tolv började vi undra om han siktade på en hjärtattack. Men då bröt han halvvägs in i en låt och så var det slut. Då började vi traska mot bussen - vi hann halvvägs innan han var tillbaka igen på scen och började riva av fler låtar.

Jag vet inte om han spelar än, men de som stannade hela natten fick nog inte komma hem förrän efter halv ett tror jag. :)

Fast det VAR roligt, trots allt. Det var kul att ha varit på, när han slutade sluddra efter nån timme så gick det att höra och det var själva upplevelsen som var rolig, att vara där. Kul sällskap fick jag också, jag hakade på några andra av SEAT-gästerna som var där:

Fille och hans fina flicka flirtar fräckt framför fotografen

Med dem var också deras bekant:

Jag orkade inte vända på bilden, men här är JoJo, förmodligen SMSande med sambon därhemma.



Nej, nu är det dags att fortsätta med dagen, grabbarna börjar vakna. Jag har Benny, Bennie och Uri på besök och vi ska väl snart sätta igång och spela igen. Hittills har vår helg varit kanonbra och det lär fortsätta i samma tempo.

Emelie - förlåt att jag väckte dig på din lediga dag!